– Pappa, den är väldigt läskig!

Tvååringen sitter på en fotboll och ser knipslug ut.

-Jag undrar vilken som är läskig.

– Min saga. Ska berätta?

– Ja, berätta sagan för mig.

– Den är väldigt läskig. Ska berätta?

– Ja, berätta sagan.

– Det var en gång… en traktor…som stod i garaget… Väldigt läskigt

– Pappa! Vem bestämmer egentligen i Folkpartiet?

Fyraåringen hoppar jämfota och utför akrobatiska övningar på köksgolvet.

– Det är Jan Björklund som är ordförande och bestämmer på mötena.

– Hur blev han sån?

– Jo, vi var en massa människor på ett möte som valde honom.

– Var ni många på mötet?

– Ja. Massor av människor.

– Jaha. Ordförande. Då är det alltså han som får berätta först av alla!

Fyraåringen filosoferar:

-…och sen vill jag gå till Konsum. Där har dom så mycket gamla saker, och det gillar jag verkligen…

Vi passerar gamla skolan i Rörström.

– Vilket gammalt hus! säger fyraåringen.

– Det var skola där förut, säger jag.

– När var det? På suttitalet?

– Nej, det var nog tidigare. På sextiotalet lades den ner tror jag. Innan mamma och pappa var födda.

Tystnad.

– Men dinosajretiden kom väl ändå först?!

Vi går längs vägen mot fjärden. Ett tiotal personer står och väntar på att några stora abborrar ska bli färdiga i en panna. Fyraåringen stannar till, mycket intresserad.

– Hej, säger hon. Vet ni hur gammal jag är?

– Näe, säger en kvinna.

– Jag är fyra år och jag kan massor. Vet ni att jag kan äta och blunda och veta var jag är nånstans. Samtidigt! Hejdå!

– Paaapppaaa!!!!!!

Fyraåringen kommer rusande, helt vansinnig av ilska.

– Han la en peng i min spargris! I min!!!! Aiighhhhrrrrr!!!

Ilskan riktas mot lillebror – tvååringen.

– Iaa! Iagh la peng där, kuttrar han belåtet.

– Han får inte lägga sina pengar i min spargris, skriker storasystern. Mörk i ögonen vänder hon sig mot sin lillebror:

– Jag ska lägga pengar i DIN spargris, väser hon full av hämndlystnad.

– NEEEEEJJJJ!!!!!! kommer ett fasans skri.

– Pappa, varför skaffade ni barn? frågar fyraåringen.
– Jo, mamma och pappa älskar varandra väldigt mycket och ville ha barn, svarar jag.
– Blev ni glada?
– Ja, svarar jag allvarligt. Man är väldigt, väldigt glad över sina barn. Barn är en fantastisk gåva som man är väldigt lycklig och tacksam över.
– Jaha… så ni skaffade inte oss bara för att ha nån som ska hjälpa till, då?!