– Det är synd om en del barn, säger femåringen.
– Ja, menar du några speciella? undrar jag.
– Jaa, såna som har långt till skolan. Jag kommer ju att ha ganska nära, men tänk på alla barnen som bor i Umeå!
– Det är synd om en del barn, säger femåringen.
– Ja, menar du några speciella? undrar jag.
– Jaa, såna som har långt till skolan. Jag kommer ju att ha ganska nära, men tänk på alla barnen som bor i Umeå!
– Ha-a-an är mycke mer hos mamma än ja-a-ag!
Femåringen är lite avundsjuk på den lille mannen, tvååringen, som sitter och kramar Flickan med snickarbyxorna. Att sitta båda två hos mamma vill varken femåringen eller den lille mannen.
– Kom till mig, tröstar jag. Här får du sitta alldeles själv.
Femåringen kastar sig i famnen på mig och snyftar som den stora drama queen hon nu en gång är.
– Bara min pappa. Bara min!!!
– Men, jag är faktiskt lika mycket pappa till lillebror. Ni får faktiskt dela på både mamma och pappa.
Hon tittar upp från min axel och ser mig djupt i ögonen.
– Jag Delar Inte Ut Min Pappa Till Någon Annan!
Farmor är med i Fredrika-Bremer-förbundet – ledande jämställdhetsorganisation. Femåringen har klart för sig att farmor försvinner iväg emellanåt och träffar andra likasinnade, men vad de gör är lite mera oklart. Dricker kaffe, har hon fått höra.
– Hörru farmor, vad gör ni egentligen i det där Fika-på-fredag-förbundet?
Femåringen stampar med foten. Hon är arg:
– …och kom ihåg! Jag har bara ett tålamod. Och det är slut!!!
I vår familj är det mesta offentligt. Barnen företar diverse göromål och rapporterar sedan, gärna i högt tonläge.
– JAG HAR VARIT PÅ TOOOOAAAAA! ropar femåringen.
Tvååringen, den lille mannen är sällskaplig och vaggar iväg mot inrättningen för att sammanträffa med sin syster. I dörren vänder han och går tillbaka mot sina bilar.
– Norrlandsbajs, förklarar han.
– Jag har inte tid att gå till dagis idag!
Femåringen mycket engagerad i att inreda en banankartong med handdukar och diverse andra tygbitar.
– Men vi andra ska till dagis nu!
– Jag har inte tid, säger jag ju! Jag måste fixa till hästen Betas stall (hennes gosedjurshäst, misstänkt lik Pippi Långstrumps häst).
– Kan du inte göra i ordning Betas stall senare idag?
– Nä. Aporna ska ju sova över, vetdu!
– Haha, jag är större än duuu!
Femåringen retar den lille mannen, tvååringen.
– Hon större en iag?
– Ja, hon är större än du, säger jag.
Tystnad. Sedan mumlar den lille mannen bistert:
– Där sick du. Syll d´själlv ("Där fick du, skyll dig själv)
– Titta pappa! Vilket litet träd!
Femåringen, den lille mannen och jag går längs vägen från dagis.
– Ja, det är ett körsbärsträd. De är väldigt små.
– Kan man bygga en trädkoja i det?
– Njae, det blir en väldigt liten trädkoja i så fall. Det blir så litet att man nästan inte kan göra nånting därinne.
Femåringen begrundar de begränsade möjligheterna med ett sånt trädhus. Hon funderar vad man kan göra därinne.
-…möjligen klippa naglarna, då…
– Ska din jacka ligga här? frågar jag femåringen som lämnat en stor stilig klädhög.
– Ojdå, jag glömde, pappa! Du förstår, pappa, ibland glömmer jag mitt minne, serdu.
– Paapaaaaaa! Jag har svalt en pärla!
Femåringen är uppspelt och lite fascinerad av att det var så lätt att svälja en hjärtformad pärla modell större.
– Men vaaarför, stönar jag. Du är fem år och då äter man inte pärlor!
– Tjuuuut gråååååt bööööööl, för-hick-snyft-låhåhåt, pappa!
– Älskling, du behöver inte säja förlåt, pärlan kommer ut när du går på toan.
– Är den fortfarande rosa då?
– Nej, den syns nog inte. Det är mest brunt.
– När kommer den?
– Öh, tidigast i morgon.
Dagen efter informeras mamma, flickan med snickarbyxorna, som varit lyckligt ovetande om övningarna.
– Mamma! Jag har ätit en pärla!
– Jaha, vet pappa om det?
– Så klart! Pappa hjälpte mej!
Senaste kommentarerna