Flickan med snickarbyxorna lagar festmat. En vän till familjen fyller jämnt och kommer till oss för lite samvaro. Femåringen, som inte är känd för att kasta sig över ny och okänd mat – dvs sådant hon inte ätit och tyckt vara gott i minst tre års tid – ser betänksam ut.

– Vad är det där?

Flickan med snickarbyxorna förklarar. Femåringen förklarar även hon

-…jag har provat så mycket mat nu. När jag blir sex år ska jag prova mer. Nu behöver jag faktiskt få vara lite ledig!!

Ur mörkret ljuder tvååringens stämma:

– Iag älstar dej mamma.

– Jag älskar dig också!

– Iag älstar dej pappa!

– Jag älskar dig också, sötnos.

Tystnad.

– Inte älstar taket?

Nu har vi tagit in båtmotorn och vår lilla plastbalja till båt går bara att ro. Femåringen är inte nöjd med sakernas tillstånd.

-…ja, mamma, jag börjar bli lite trött på båtlivet. Det är helt värdelöst!

Tvååringen blir som bekant vansinnig när någon säger hans namn fel. Kusin Frida kallar ju honom "Lalle". Han tycker inte om att bli påmind om det.

– Iagh heter INTE LALLE!! HETER TALLE!!!!

Vi var på regementet, ett annat än vårt vanliga. Ungarna kallar det inte K4, utan Kapmyra. Framför ena kasernen stod några befäl och pratade och jag stannade till. Femåringen ryckte mig i ärmen.

– Pappa? Vilka är det?

– Det är de som är befäl här. De bestämmer vad soldaterna ska göra.

– Jobbar du med dom?

– Ja, när vi har övningar jobbar vi tillsammans.

-Men pappa! Tänk om dom skämmer ut oss!!!