Vi mot dom, eller dom mot oss?

Hatar invandrare svenskar? Vad kan ge upphov till de brott vi ser i utsatta områden i Sverige idag? Är det något vi som utomstående bidrar till, eller ligger det ett fundamentalt problem hos de förövare som begår de fasansfulla brott vi ser dagligen? Frågorna är många, och orden på politikers, akademikers och medborgares läppar är inte bara problemen, utan även en del försök till lösningar. Men det är något som saknas. 

Stefan Löfven gjorde ett uttalande i sin intervju med SVT om gängkriminalitet som resulterade i både medhåll och kritik:

”… det hade det varit oavsett vem som hade bott där, om det var så att du hade satt dit människor som var födda i Sverige under samma förutsättningar, så får du samma resultat.”

Löfven har definitivt stöd i sitt resonemang, alltså att kriminalitet följer ett samhälle med stora samhällsklyftor. Detta har vissa nationalekonomer mer eller mindre bevisat då de upptäckt denna korrelation mellan samhällsklyftor och kriminalitet. Mer av det kan ni se här. 

Men även om man accepterar denna idé så kan man inte fly tanken av att det krävs något mer. Här vill vi argumentera för att det inte bara är samhällsklyftor som är problemet, utan nämligen synen på dem. Alla individer har förmåga att förändra sin tillvaro avsevärt; skulle man av någon anledning sakna möjligheten att göra detta, då – och endast då – skulle man kunna acceptera ginikoefficienten som primär anledning som förklarades ovan. Om individer har möjlighet att förändra sin tillvaro vill vi lägga ansvaret på individen, och inte ens öppna dörren för bortförklaringar. 

Konservativa borde därför acceptera Löfvens påstående som mer eller mindre sanningsenligt, men meningsskiljaktigheter kommer dyka upp i hur vi bör tackla detta problem. I Agenda deltog en kriminolog vid namn Dörner och fd-polisen Panshiri där de gav sin syn på vad som kan ha gett upphov till de uppmärksammade ungdomsrånen i Sverige. Dörner hänvisade till psykologisk instabilitet hos förövarna och Panshiri uppmärksammade en rad faktorer, varav den vi finner mest uppseendeväckande är just den lösningen han föreslog baserad på de många samtal han haft med dem i utsatta områden – kollektiv bestraffning. Panshiri poängterade att det inte är hans ord, utan ord av dem som vill motarbeta detta och lever i utsatta områden själva. Varför just kollektiv bestraffning, så förklarade Panshiri att “ett kollektivistiskt tankesätt präglar de som lever i dessa områden”. Här krävs det att vi frågar hur exakt detta ska gå till. Om tre syskon studerar/arbetar, men har en stökig lillebror, ska de skötsamma straffas för det? Även om de gjort sitt bästa för att förhindra brott? 

Den gemensamma nämnaren mellan nazism, kommunism, och radikal jihadism är just kollektivismen. Nazisterna reducerade hela deras nations frammarsch till kampen mellan urtyskar och judar; kommunister reducerar hela deras strävan efter social rättvisa till kampen mellan arbetare och borgare; jihadister reducerar hela den islamiska religionens fulländande till kampen mellan troende och icketroende. Lösningen är att helt enkelt göra sig av med judar, borgare, och ickemuslimer för att nå sitt ideal – ”ständigt en avrättning kvar till utopia”. 

Kollektivismen är överallt idag. Konservativa kallas för nazister, solidariska för kommunister, och simpla troende muslimer för terrorister. Polemiken blandad med en kollektivism går åt båda hållen för att med enkelhet försöka reducera ens komplexa tillvaro till något gripbart. Detta visar på att vi människor är i behov utav mening, så pass att vi är redo att begå fruktansvärda handlingar för att nå en.

Vad har det kollektivistiska tankesättet att göra med gängmedlemmar? Som påpekat tidigare så kan detta tankesätt ge upphov till att rättfärdiga brott i ett större sammanhang. Rent psykologiskt så följer födseln av det kriminella tänkandet en röd tråd lik den schweiziske filosofen Piagets utvecklingsteori. Låt oss leka med tanken att en person är socialt utsatt –  och finner det inte i sig att vara optimistisk och lösningsorienterad för att skapa mening i sin tillvaro – så kan det mycket väl slå över till:  

1. Jag stör mig på att jag inte når status och framgång

2. Jag stör mig på och hatar de som lyckas istället för mig

3. Jag hatar samhället och livet som gett upphov till att jag ska uppleva denna värdelöshet 

4. Eftersom jag är så irriterad och hatar min omgivning kommer jag göra allt i min makt för att ge den så mycket smärta och fruktan jag är kapabel till 

Det här är de simpla kognitiva steg en person kan gå igenom, vilket troligen skett hos den man som ville bränna ner en skola för att sedan ta sitt liv i Sverige som SVT rapporterade om igår. Men vad vi ser är den essentiella delen för att detta ska ge uttryck är idén av att reducera individer till en del av ett kollektiv. I vår mening är den irrationella kollektivismen ett av de allra största hoten vårt samhälle står inför. 

Den marxistiska modellen, att förenkla vår komplexa omgivning till en simpel kamp mellan två kollektiv, används onekligen pragmatiskt inom akademin för att nå insikter. Men vi måste se faran i just detta. Det är inte av måfå som de många radikala förgreningar inom jihadismen framträtt i områden som dominerats av ett marxistiskt styre. Det är heller inte okänt att många prominenta tänkare i jihadistmiljön har erfarenheter av att ha studerat marxismen djupgående. Vad kommunistiska stater begått för hemskheter kräver inte ens vidare elaborering. 

Vi tvivlar inte på att det finns vänsterorienterade politiker som genuint vill gott och ser solidaritet som drivkraft. Inte heller tvivlar vi på att det finns sverigedemokrater som helt enkelt inte vill se sitt hemland förlora något den lärt sig att älska. Och självklart är den absoluta majoriteten av Sveriges muslimer emot terrorism lika mycket som deras landsmän. Men på grund av ett kollektivistiskt inslag hos de ovannämnda så kan den vänsterorienterade politikern så förakt för borgare, sverigedemokraten avsky för invandrare, och muslimen hat mot ickemuslimer.

Man kan ställa sig frågandes till varför minoriteter i en politik som främjar många av deras egenintressen lever i missnöje. En sista tankeställare vi vill dela gällande detta är ett utdrag från krönikören Jörgen Huitfeldts krönika “Låt oss prata om känslorna bakom ungdomsrånen”: 

”En gång ställde jag frågan till en professor i bekantskapskretsen: ’Hur kan det komma sig att Sverige som ger skydd till förföljda, erbjuder dem gratis sjukvård, utbildning och till och med försörjer dem om de inte klarar det själva, möts med sådant förakt? Att ungdomar till och med kastar sten på ambulansen när den kommer för att hjälpa deras egna grannar?’

Han blev tyst en lång stund sedan kom svaret:

’Kanske precis just därför. När du möter människor med en attityd som signalerar att du inte förväntar dig någonting av dem, att de inte klarar av att försörja sig, bidra till samhället och skapa sin egen lycka och framgång – då har du tagit ifrån dem all makt och all värdighet. Det enda de då har kvar för att i någon mån jämna ut maktobalansen mellan er är möta dig med förakt.’”

Ett kollektiv är ”en grupp som hålls samman genom ett gemensamt intresse”, och vi alla vill leva i fred till fullo, och ifred till viss del. Även fast vi nog delar detta så avgör var individ hur den vill leva, och trots stereotyper så bör vi aldrig glömma att varje individ är unik och förtjänar att dömas utifrån dess individuella meriter – inget annat.

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna