”Lagom” kritik av vår historia

Med alla de som känner sig överbeskyddande av vår välfärdsstat så har få reflekterat över dess uppkomst. Det gömmer sig lik i våra garderober, och Patrioterna är igång med vårstädningen. Vi skördar det vi sår, och suckar över bitter smak på skörden. 

Många saker må ha format det Sverige vi lever i idag, men något som inte kan ses över är den socialdemokratiska politikens inverkan på vårt lands och kulturs formgivning. Det var i början på 1930-talet Socialdemokraterna tog makten, och så skulle det mer eller mindre förbli fram till 1976. Under denna era växte folkhemmet fram, även kallat “den svenska modellen”, där landet var “ett Sverige för alla” och staten försäkrade dess folk om social och ekonomisk trygghet. Socialdemokrater stoltserar med att det var deras politik som ledde till vår framgång, men vad som kommer härnäst är en förklaring på att så är inte riktigt fallet. 

Alla länder har sina storhetsdagar man nostalgiskt blickar tillbaka till i hopp om en snar återvändo i glans. Ofta mäts detta mot ett lands ekonomiska tillväxt, som till exempel USA:s gyllene era från 1870–1900. Under denna tid hade Charles Darwin ett starkt inflytande på kulturen, och hans kända fras “survival of the fittest” agerade morot för de ambitiösa och rättfärdigande för de på topp. Detta var ett liknande inflytande som även tog fäste i Sverige, bl.a. genom rasbiologin alla våra partier stod bakom år 1918, men kom att nedmonteras ett par år innan andra världskrigets startskott; för att citera Levande historias “Allt som kan mätas är inte vetenskap”: 

“Utan debatt i kamrarna gick frågan vidare till statsutskottet som förklarade att ett rasbiologiskt institut var »av synnerlig vikt från såväl vetenskaplig som social synpunkt« och tillstyrkte motionen. När frågan kom tillbaka till riksdagsledamöterna debatterades en del praktiska och ekonomiska frågor i andra kammaren, men ingen hade några principiella invändningar och riksdagen biföll enhälligt statsutskottets utlåtande.” 

Så hur nådde Sverige en sådan välfärd? Hur kan vi ha utformat en modell där vi agerat som bortskämda barn, och samtidigt införskaffat en enorm statskassa? Svaret på det är som mustaschen – kort: en avgörande faktor för Sveriges radikala tillväxt är till stor del pga. Adolf Hitler. Sverige tillät nämligen tyska trupper bruka våra järnvägar, export till både nazisterna och deras motståndare, och det var förbjudet att kritisera Tyskland i media. Detta medan norska judar skickades till koncentrationsläger. Allt för att inte äventyra vår lönsamma situation. 

Där har vi det, Sveriges väg till storhet. En sund kritik av planekonomi är att den saknar incitament, men sympatisörer av den har använt vår historia som motargument. Efter andra världskriget var uppenbarligen alla länder i behov av återuppbyggnad efter åratal i krig, och Sverige var open for business med en intakt industri. Det var nu under 50–60-talet Sverige klättrade till att bli ett av de rikaste länderna i världen. Och det var med denna ekonomiska uppsving reformer kom till och gav födsel till det svenska folkhemmet. Desto friare kapitalismen fått flöda under denna tid, desto mer vinst hade vi införskaffat.

Låt detta sjunka in: den svenska staten kan liknas vid en rasistisk, principlös, feg person som fuskat sig till seger på sina vänners bekostnad. Och efter att ha erhållit prispengarna skämmer den här personen bort sina barn samtidigt som den implementerar fri uppfostran. För de som inte följer med analogin här så är vi alla “barn av staten” – och vi alla äro bortskämda, födandes på smutsiga pengar.

Med det industriella komplex vi byggt upp, och med all den export vi bidrar med till omvärlden, så är vapen en av dem. Så pass att Sverige per capita är ett av de länder som säljer mest vapen i världen, och rent ut sagt toppade listan år 2011. Svenska vapen har använts i över 40 konflikter vari alla de stora grupper invandrare härstammar, för att nämna några exempel: Libyen, Somalia, Jemen, Syrien, och Irak.

Det är kriminella ungdomar från dessa krigsdrabbade områden som fått utrymme i media på senare tid. Staten har tagit sig rollen som en kravlöst överbeskyddande mamma, och få i Sverige verkar reflektera över dess implikationer. Hamid Zafar har gjort följande analys:

“Samhällets akilleshäl är dess trubbiga pilspets. I Sverige har vi byggt upp ett system där kriminella ungdomar ska bemötas av socialtjänstens insatser. När en ungdom är på glid sätter samhället sitt hopp till socialen. Men hur gör vi om socialtjänstens metoder och lagstiftning är en del av problemet? … Kontorens frånvändhet föder gränslöshet.” 

Förstå detta: vi är en indirekt bidragande faktor till väpnade konflikter i världen som sätter oskyldiga på flykt. Att detta ens blivit möjligt är för att vi kapitaliserat på ett krig genom att lömskt bidra till förövare och försvarare. Flyktingar har sökt sig till vår välfärd, och vi är oförmögna att lösa de konflikter vår byråkrati försakat. Missförstå oss inte, vi älskar vårt hemland, och vi önskar inte vårt land ont pga. tidigare misstag. Vi klandrar inte individer för vad deras föregångare gjort; men framtiden är historians spegelbild, och folk av integritet har inget problem med att se sig själva i spegeln – och kammar till sig vid behov.

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna