Drömmars kraft

Blå himmel över Anderstorp. Ser bra ut. Stannar här i AIK-landet tills på måndag. Sovit illa då jag vaknat ofta och vid fyratiden slog jag upp ögonen efter att jag i en gnistrande, färgstark dröm ha skällt ut en man efter noter, så intensivt verbalt att karlstackarn började gråta. Vaknade med dåligt samvete trots att det bara varit en dröm – som är ett resultat av en massa kemiska processer i min hjärna. Det var en sådan där stark dröm som tvingade mig att ligga vaken en stund och försöka förstå vad som var dess innebörd och mening. Drömmen bottnade i svek. Mannen som finns även utanför detta drömda liv och som jag alltid sett upp till – men som på ett trist sätt svek mig och utan en enda förklaring knuffade mig åt sidan. Jag frågade mig om jag skulle ha skällt ut honom i vaket tillstånd? Jo, men inte lika hysteriskt och med ett lugnare tonfall.

Skriver lite informativt om de knasigheter som kan uppstå i våra hjärnor. I vuxna år kan ADHD gå armkrok med andra problem och sjukdomar. Där kan finnas en bipolär sjukdom, ett missbruk, en ångest- och panikproblematik, sömnsvårigheter, depressioner. Allt detta gör det svårt att ställa diagnos. Vad är ADHD, vad är bipolärt, var kommer ångesten och paniken ifrån? Dessutom brukar olika typer av missbruk lägga sig som en skyddande plym över de övriga diagnoserna. Det blir en soppa av alltihopa. Dessutom kan en del av symtomen från ADHD med åren ha klingat av, men lämnat kvar vissa andra. Med åren har man också ”slipat bort” en del av karaktärsdragen, vilket gör att man får börja leta efter spåren i det liv man levt.

Vi vuxna med ADHD har ofta haft stora problem med jobb som vi sagt upp oss från, utbildningar som vi inte fullföljt och vi kan räkna upp mängder med kraschade relationer. Vi kan följa spåren efter dessa ständiga misslyckanden som med tiden gett oss en dålig självkänsla. Sedan är det vanligt att många av oss hamnat i en missbruksproblematik. Kanske är det först när vi försöker minnas barndomen och de första åren i skolan, som vi förstår att vi hela livet haft ADHD. Vi minns tiden i våra liv då vi inte kunde sitta stilla, då vi ormade oss i skolbänken och tänkte på allt annat än vad magistern sa, då siffror och ord mest var obegripliga tecken som flög omkring på boksidorna, när vi pratade när man skulle vara tyst. Då vi blev till störande element. Det var vid den tiden i livet då vi började förstå att vi var annorlunda och inte som alla andra. Den ensamma barndomen. Den tid i livet vi lärde oss att skämmas, när vi började att intala oss att det var vårt fel att vi blivit så annorlunda – en skam som följt oss genom livet och fått oss att ständigt bevisa att vi duger.

Läs mer om detta i min bok ”Spring Kent, spring!”

För övrigt hjälper det inte att stå stadigt på fötterna ifall man hamnat mitt ute på en surmyr.