Fest nu och då

Av , , Bli först att kommentera 2

Planerar fest med anledning av min förestående sextioårsdag. Det ska bli kul och mest glad är jag vid tanken på att ha hela min familj med denna dag. Några nära vänner på det, gör susen och det kommer att bli trevligt värre, därom är jag övertygad.

Kriterierna för vad som räknas som fest har ändrats en hel del under åren, konstaterar jag eftertänksamt. I min ungdom var festerna mera raj-raj, med vin, dans och sång och klackarna i taket till sena nattatimmen. Var det inte fest, så var det krogen eller dansen. Roligt nästan jämt!

Sen blev man gradvis lugnare, med barnen, med åren och med.. ja, med åren ännu lite till. Numera handlar festen inte lika mycket om att ha skitkul, utan att ha jättetrevligt. Emellan de begreppen har en viss förskjutning alltså skett. Intet ont om att ha skitkul, men det tar både energi och tid som jag hellre lägger på annat. Nej, trivas är tidens melodi!

Optimerar genom att köra festen som ett eftermiddagspass med en avrundande middag innan kalaset stänger för i år. Jag har tagit ner pretentionerna till en facil och avslappnad nivå.

Ja, festerna har minsann förändrats. Partytjejen har lugnat ner sig med varje dekad, vid trettio var det fortfarande FEST! Tre trettioåringar knökade ihop till ett gemensamt kalas på lokal. Hattar, ballonger, serpentiner, mat och vin. Tror till och med att där förekom tal!

Vid fyrtio var det ganska festligt också! Inbjudna vänner, en rätt så tjusig meny – och hjälp med det praktiska (är dig evigt tacksam, Lena L!) så att jag själv fick umgås arbetsfritt hela dagen, fram till senan kväll. Att ta hjälp vid såna här tillfällen är verkligen guld för en jubilar.

Roligt nästan jämt-

Vid femtio gick det liite tyngre. Men med stöd och hjälp av min kära syster kunde jag fira och firas dagen lång. Detta år slutade festen före midnatt. Trivsamt värre. Underbart och kul. Och i år satsar jag alltså på trevligt och opretentiöst. Hoppas någon kommer. Den här gången skall kalasets praktiska genomförande skötas av mina barn. Vid åtta är vi nog klara. Jag skulle tro att det är sista gången jag firar på detta vis. Sen får det helt enkelt bli kaffe och tårta till dem som dyker upp och sen kan jag ta en tupplur före middagen. Det blir trevligt det också.

Hipp hipp hurra, för alla dagar som kommit och gått. Det var livat. Ser med spänning fram emot resten, peppar, peppar. 

https://youtu.be/w67-hlaUSIs

 

Bli först att kommentera

Dagens bagatell

Av , , Bli först att kommentera 2

Hoppsansa. Vaknade med sol i sinne och fortsatte dagen med ett besök på Pingstkyrkans secondhand.

Men innan dess måste jag försöka bryta mig igenom lagren av is på min bil. Medan K vandrade hit och dit i lägenheten, för att samla ihop sina diverse attiraljer, pilade jag trapporna upp och ner med sopor och kartonger, sen ut en sväng för att titta till bilen. Alltså, det är ju minusgrader ute, var kom isen ifrån? Is över hela karossen och en kjol av tappar nedtill.

Runt bilen låg snön, driven och packad, så jag hasade mig rakt igenom med skorna som plog, för att öppna dörren till förarsätet. Sliit och krack och dörren var öppen. Resten av dörrarna var fastfrusna, men jag kom åt bilskrapan/-borsten som låg där bak. So far, so Good!

Sen en vända upp igen för att kolla hur långt K kommit. Båda ner och några skraptag senare var vi redo för avfärd.

Men ack ack! Bilen som vi med möda gjord isfri ville inte. Det gick inte lägga i backen. Jaa. Vad göra? Det vara bara att sätta i gång att skrapa bil nr 2. Men sen var vi i väg!

 

20190309_170315
Dagens byte
I väg till Teg och in på PMU. Det är så kul och så fint där! Normalt brukar jag alltid hitta några bra saker, men denna gång blev bytet endast en liten svarvad ask i trä. Å andra sidan var det precis vad jag letat efter.
Efter några middagsrelaterade inköp på vägen hem kunde vi nöjda landa i var sitt hörn av lägenheten, med kaffe, bok och TV.
Det blev en en mycket lagom aktivitet denna dag och nu väntar middag strax och sen.. Ja, ni vet väl vad? Mello, så klart. För en gångs skull fick jag se flera favoriter i final, så det känns spännande.
Ha en trevlig afton, kära läsare!
Bli först att kommentera

Det hänger på håret

Av , , 1 kommentar 0

Jag är mycket belåten och uppåt. Varför beskrivs nog bra i denna lilla vers.

Det är en glädjens dag i dag ty ifrån frissan kommer jag
efter en höst och vinter svår.
En radda dar med dåligt hår
är nu komna till sitt slut och jag ser åter vettig ut. :)

Ni som tycker att hårfrågor och frisörer är helt ointressanta bör inte fortsätta läsa. För er andra berättar jag: Jag klipper håret 3-4 ggr per år hos en verkligt bra frisör, men i höst blev jag både i tidsnöd och snål. Bokade därför en tid i en mera närbelägen salong, med väldigt facil prisnivå.

Kanske borde jag anat att detta inte skulle sluta bra. Där fanns en stycken frisör. Jag slog mig ner i en fåtölj och väntade på att föregående kund skulle bli klar. Det drog över tiden, så jag började bli fundersam när dessutom ytterligare en kund kom in och tog av sig kappan. Föregående frisyr blev klar och godkänd. Jag kastade mig upp och såg förmodligen lätt desperat ut. Frisörskan vände sitt frågande ansikte mot mig.

”Jag hade en tid i dag.”
 ”När då?”
”Tjugo minuter sedan.”
”Jag ser ingen bokning,”
”Å nej! Vad kan ha hänt?”
”Ja men det är ok jag hinner klämma in dig ändå.”

Lättad satte jag mig i den höj- och sänkbara stolen och fick ett skynke över axlarna. Sen började hon att prata. Oavbrutet. Engagerat och upprört, med viftande sax,

Nu började jag bli lite orolig. Viftande och pratande frisörer har jag väldigt dålig erfarenhet av, men jag satt kvar och led. Till slut var hon klar och jag skulle bedöma resultatet. Det såg lite konstigt ut. Inte alls i närheten av vad jag beställt. Men jag ville därifrån, så jag betalade och flydde.

mad 1
Bad hair mad

Ofta efter en klippning vet jag inte om jag är nöjd, förrän jag fått tillfälle att forma det på mitt eget sätt. Den här gången ville jag gråta. Men jag är inte den som är den. Jag ringde dit och sa som det var och att jag ville att hon skulle snygga till det hela. Joo, det skulle hon visst göra.

Den här gången hade jag rustat mig med fåordighet, tydliga beskrivningar om vad som var fel, och skärpt uppmärksamhet. Det visade sig (förstås) att jag inte behövde bidra till konversationen alls, den fixade hon lätt själv. Viftandet var möjligen något nedtonat i dag och det var ju alltid något.

Hur som helst. Det skulle fixas till och klippas både upp och ur. Raskt tog hon sig an huvudets ena sida. Klippte och tunnade tills jag började få panik. Motstående sida fick bara nåt enstaka klipp.

”Det räcker nu” Jag insåg att jag var tvungen hejda ytterligare framfart om jag skulle ha nåt hår kvar, tog mitt pick och pack och gick.

Sen hem och beskåda eländet. De närmaste månaderna ägnade jag mig åt att minimera skadorna genom att putsa på egen hand. En kompis hjälpte till med nacken och till sist såg det ”ok” ut. Livet gick vidare.

Frisörbudgeten fylldes så småningom på och i dag kunde jag glatt dansa in hos min egen hårhjälte. De dåliga hår-månaderna är över. Aldrig mer. Aldrig mer ska jag vara snål. Aldrig mer ska jag vara otrogen mot min underbara ordinarie frisör!

 

1 kommentar

IS-soldaterna

Av , , 1 kommentar 3

De vill hem. Vi vet inte riktigt vilka de är. En del ville så gärna åka. Några kanske inte ville alls, utan blev övertalade. En del följde kanske bara med, rätt och slätt. Ytterligare några ville se blodet flyta och några ville kanske förändra.

Men hem vill de flesta tydligen komma, hem till ett land de föraktat, men som för många nu kan te sig som den bästa av världar.

Ska vi släppa in dem? Eller ska de fråntas medborgarskap i det land de lämnat? Jag har inget tvärsäkert svar på de frågorna. Jag vill förstås tro att de kommit på bättre tankar, men hur ska jag kunna veta det? Å andra sidan är det ju ingen ursäkt att man ångrat sig, när man lierat sig med ondska och hat, när man stöttat en våldsam och mordisk organisation. De har understött, applåderat eller deltagit i fruktansvärda handlingar. Det handlar ju om brott mot mänskligheten. Brott mot krigslagarna (Genèvekonventionerna från 1949)*.

Misstänkta krigsbrott måste prövas inför rätta. Det är väl helt självklart? Därför att de skyldiga måste stå till svars för sina handlingar. Samhällets rättsapparat bör fungera oavsett vem det gäller. Att vara IS-anhängare tycks kunna vara förenligt med den svenska föreningsrätten. Men att mörda, våldta och plundra är inte förenligt med någon lag i världen, vad jag vet. Att ge skydd åt grova brottslingar är troligen inte heller lagligt någonstans.

Nodmat_Syrien

Medan efterspelet pågår kan vi göra skillnad. Skänk en slant, t.ex till Röda korset https://stod.redcross.se/notkram-100-pasar.aspx (Bild lånad av Röda Korset)

Vi vet inte vem som är vem, när och om de får komma tillbaka. En del kanske inte är, men de som ÄR fientligt sinnade gentemot ”otrogna” och Sverige som land måste man få information om. Det vill säga information om organisationen, rekryteringen, vilka som är och har varit militanta och aktiva. Vi behöver hålla ögonen på dem. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra nya vålds- och terrorhandlingar.

Och återigen, de måste ställas till svars. På ett eller annat sätt. Samhället behöver det. Det är också det enda sättet för dem som ångrar sig att få sona. Det är absolut det enda rätta för att offren ska få någon upprättelse värd namnet. Därför anser jag också att det bästa vore om de ställdes inför rätta nära där brotten begicks.  Där de drabbade finns.  Därom är jag övertygad. 

*) https://sv.wikipedia.org/wiki/Krigets_lagar

 

1 kommentar

Vilse

Av , , Bli först att kommentera 2

Det fanns en tid i min ungdom då jag inte visste var jag hörde hemma och vart jag ville. Som barn är man inbäddad i de omständigheter man växer upp i, rotad i en tillvaro man inte valt själv. Det behöver inte vara dåligt, men för vissa är det så. Somliga tycks så självklart veta vägen vidare. För andra blir det en irrfärd, nästan i blindo, utan karta, utan kompass.

Så var det för mig. Jag var den förlorade dottern. Vilse i främlingsland. Ingen visste vem jag varit innan. Det spelade ingen roll. Ofta kände jag mig mera hemma där än hos min familj. Ingen skugga över min familj. När det passade mig kunde jag tryggt återvända hem ett tag.

Jag tror inte att man kan befria sig helt från de omständigheter man fötts i. Viss valfrihet finns absolut, men kanske inte så mycket som man tror. Ja, så tänker jag.

Vägen bort kan dock vara ödesdiger. Några gånger hade det kunnat gå riktigt fel, men jag klarade mig. Tur? Ibland tänker jag så. Att jag hamnade där jag hamnade och träffade de jag träffade, i just rättan tid, känns faktiskt som en väldig tur.

Höstbåt

Men om man inte har någon tur? Hur är det att leva i ett samhälle där någon annan tar sig rätten att bestämma hur man är? Att växa upp i en situation där man möts av begränsningar, hinder, där man sitter fast i utanförskap? Att växa upp i en familj som inte slagit rot? Där man inte är hemma. Var kan man bli någon man själv valt att bli? Hur kan man få upprättelse? Ta revansch? Bli någon.

Det är inte underligt att det går fel. Mitt hjärta blöder när jag tänker på alla dem som gjort katastrofala val, i sökandet efter sammanhang och mening, i längtan efter att betyda något och känna att de valt själva. Sen när allting rasar är det för sent att ändra sig. Man är hatad och fruktad. Man vill vrida klockan tillbaka, för man vet att priset blev alltför högt. Man måste betala – och det får också föräldrar, barn och syskon göra.

Tragiskt och skrämmande att tänka på. De vill få nåd. Men varför ska vi bry sig om dem? Hur ska vi kunna förlåta dem? Men också: ska vi låta oskyldiga betala?

 

Bli först att kommentera

Barn med slöja

Av , , Bli först att kommentera 1

Ingen har väl missat den nyliga händelsen med en slöjbärande idrottsflicka i fokus. Det var på Riksidrottsförbundets hemsida som bilden publicerades. Simförbundets orförande begärde att tjejbilden skulle bort från förbundets hemsida. Den skickade fel signaler. Signalerna som avsågs var var dels att flickan bar slöja, dela att hon höll i ett skjutvapen (luftgevär). Bilden visade att mångfald är möjlig och kan peppa fler invandrade eller andragenerationens flickor att prova på idrott.

Det blev ett ramaskri förstås. Dels mot förbundskvinnan själv, från de som tyckte hon hade fel, men föga oväntat också från den muslimfientliga klicken, vilka som vanligt, väl förskansade bakom en skärm, skummade av avsky, och ett starkt behov att kasta dynga.

Vad är det då med slöjan som gör den så misshaglig? Jaa.. Först det självklara, att det är fel att tvinga kvinnor att dölja sig, att slöjan är den del av en patriarkalisk förtryckarkultur. Där säger jag absolut inget emot. Att kvinnor, barn, ja till och med småflickor ska tvingas gå i långklänning och med huvudduk är i mitt tycke horribelt.

Hedersförtryck ska vara ett lagbrott, liksom alla övergrepp. Men låt oss anta att inte alla med slöja är förtryckta. Att en del valt slöjan av personliga och varierande skäl. Att några är djupt troende och inte vill visa sitt hår. Många ”muslimska” kvinnor bär huvudbonad, men inte övriga delar av den traditionella klädseln. Slöjorna täcker i varierande grad. Många bär snygga och konstfullt draperade sjalar och klär sig i övrigt som vilken Meja eller Tindra som helst. Make up också. Är de förtryckta? Ja, det vet jag såklart ingenting om, men jag tycker att det är att gå för långt att ta det för givet.

amman-3050_1920 2

Slöja som accesoar

Anta att de använder slöjan som identitetsmarkör? För att visa stolthet över den de är? Eller kanske bara som en modegrej? På sjuttiotalet var det modernt i Sverige att bära sjalett. En gång var det gummor och kvinnor, som i en annan tid var tvungna, för att betraktas som en anständig kvinna. En vacker dag blir det modernt igen, det kan jag nästan slå vad om!

Diskussionen om rätt eller fel att tillåta slöja är förstås inte fel i sig. Det känns som ganska nyligt som vi fick upp ögonen för den så kallade hederskulturen och hur det dolda kvinnoförtrycket fått frodas, dolt, ignorerat, icke intressant.

Så återstår en viktig fråga: Hur ska dessa flickor bemötas? Bör de döljas till dess att de gör och ser rätt ut? Eller ska de lyftas fram och ges ökade möjligheter och utrymme att utvecklas inom alla delar i samhället, i stället för att tvingas tillbaka till anonymitet och osynlighet. Själv tycker jag att vi ska fundera om det är människan bakom eller slöjan vi väljer att se. Visst, slöjan är en symbol, ett av flera yttryck för en förlegad kvinnosyn. Men kan vi inte göra så här ändå:

Bättra på kvinnosynen, skärp uppmärksamheten för att hitta de utsatta och ge deras förtryckare en ordentlig minnesbeta. Detta är min åsikt. Jag vet att det finns starka motargument. Bland annat att om vi inte tydligt visar hur det ska vara i dag, skjuter på obehagliga beslut, så ger det i förlängningen mycket negativa konsekvenser.

Men kan det inte vara så att det inte bara finns en lösning, utan flera? Är bara ett svar det rätta? Vilket perspektiv ska vi ha? Ska vi välja piskan, eller kan vi hantera detta med respekt för de unga i som behöver få känna tillhörighet och att dörren till frihet och möjligheter står öppen för dem, med eller utan huvudduk.

Se flickorna! Hjälp flickorna! Låt dem ta plats! Med det kommer man långt. Tvång är en dålig metod mot unga personer som mest av allt behöver få bli sig själva, utan att bli bespottade och nedtryckta på de platser där de skulle kunna se en framtid.

 

Bli först att kommentera

Vinterpepp

Av , , Bli först att kommentera 3

Håhå jaja. Ännu har vi några trötta dagar kvar innan ljuset tar överhanden. Vi är många som är segare än kola nu och till er som inte är det: Grattis!

På hösten brukar jag tycka det är ganska trevligt att tända ljus och mysa under en pläd med en tekopp i handen. Men det går ju över. Efter nyår kan det fortfarande kännas ok. Häromdagen drabbades jag dock av årets första vårkänslor. Ovanligt tidigt! Trots kylan, det var minus tjugo grader, kände jag solen värma min kind. En lätt smekning, nästan som en viskning som lovade: ”snart är det vår”!

Våren videkissar

Förr om åren kom vårkänslorna i mera rimlig tid, runt april, men de har med åren börjat dyka upp allt tidigare. Det är förstås längtan som styr. Men det går upp och det går ner. De mulna dagarna känns tröttheten som en grå dimma innanför pannbenet. Lite snö kan eventuellt pigga upp det mörka och grå, men de dagar när solen skiner får jag en kick och ett överjordiskt energipåslag. Det känns underbart, inte minst som jag generellt pga. ohälsa inte orkar särskilt mycket.

Varje solstråle gör gott och de solstinna dagarna ger kraft. När jag var yngre var jag rätt ensam om denna trötthet, men med stigande ålder får jag sällskap av allt fler och då känner jag mig nästan normal!

Vi behöver ljus lika mycket som vi behöver hopp. Hopp om sommar, värme och sol. Hopp om lättsammare dagar och ett enklare liv. Men också hopp om framtiden i ett större perspektiv. Jag vet inte om också ni känner oro för miljöförstöring? Oroar ni er också för landets framtid? För världens och mänsklighetens?

När allt känns mörkt runtom är det en strimma av ljus vi behöver. Ljus som lyfter våra mentala vingar. Hopp, som ger energi att göra något stort eller smått för att förbättra världen lite grann. Det vi ger någon annan ger vi också oss själva. Ljus.

Det finns egentligen en hel del vi kan göra i det lilla.

  • Le mot en okänd
  • Säga ett vänligt ord
  • Hålla upp en dörr för någon
  • Värna om de små
  • Spara energi och vatten
  • Mota matsvinnet
  • Ge en liten slant – eller en bamsestor – till något behjärtansvärt. Tänk att man med några hundralappar kan förändra livet för en människa här hemma, eller ute i stora vida världen!

”Men det där lär väl inte hjälpa”, kanske någon säger (ganska många faktiskt, efter vad jag har hört). ”Tvärtom” säger jag! Hoppet föds i handling, sjöng Mikael Wiehe och det tror jag också. Passivitet föder pessimism och det är sannerligen något vi inte behöver mera av, varken passivitet eller pessimism. Vi måste våga tro! Vi måste tycka att något är bättre än inget och att vi visst kan göra skillnad, fastän vi kan känna oss små och obetydliga.

Låt inte surkartarna ta dig. Vägra offerkofta. Tänd ett litet ljus och låt det brinna. Krossa pessimismen och låt livsglädjen flöda!

 

Bli först att kommentera

Bread and roses

Av , , Bli först att kommentera 1

I dagens nyhetsflöde rapporteras om Vänsterpartiet och LO, som har mötts för att diskutera det politiska läget.

Överenskommelsen mellan S+MP och C+L innehåller ju ett flertal punkter som fackföreningsrörelsen känner stark oro för. Exakt hur januariavtalet kommer att påverka anställningsskydd och andra klassiska fackförenings- och vänsterfrågor vet vi inte ännu, men att LO vässar tonen och är berett på strid står nog klart.

Jag upplever att vi är i en brytningstid nu. På den politiska arenan uppstår nya allianser även utanför riksdagen och att LO bjudit in Vänsterpartiet till samtal är uppseendeväckande, om än inte helt överraskande. Det innebär att man inte längre förlitar sig på ett S som drar alltmer mot mitten. Stefan Löfvens bakgrund inom fackföreningsrörelsen har inte hindrat honom från att flagga för reformer som kan försvaga den svenska arbetsrätten.

Därför är mötet sprängstoff. Ett samarbete mellan dessa två – det första på 102 är – som Jonas Sjöstedt kommenterar: ”Jag ser framför mig att vi kommer att hjälpas åt att vrida samhällsdebatten åt vänster”.

Halleluja, ropar jag! Hela livet har jag burit med mig de värderingar som en gång byggt världens jämlikaste land. Jag var faktiskt sosse innan jag ens förstod vad politik var. Som en gång aktiv inom både Metall och S har jag våndats oerhört över den alltmer urvattnade socialdemokratin. Det är numera väldigt tveksamt om jag ens har kvar ”mitt” parti längre och jag hoppas innerligt på en vänstersväng. Inom partiet finns tack och lov flera mera vänsterradikala, men vilket inflytande de har vet vi förstås inte. Kanske är det till ett samarbete mellan LO och Vänsterpartiet jag får sätta mitt hopp?

Jag vill kunna fortsätta tro på den demokratiska socialismen som verklighet. Jag vill se en politisk utveckling där man åter bygger på visionen om ett mera ekonomiskt jämlikt samhälle för alla. 

För hur ska den som inte har vare sig jobb, hälsa eller ekonomiska muskler någonsin kunna leva ett värdigt liv i Sverige, om inte ens partiet som uppfann folkhemmet står upp för dem?

Dagens video kommer från filmen Pride, som utspelar sig i Storbritannien under Thatchers styre. Gayaktivister i London samlar in pengar och aktiverar sig tillsammans med de gruvarbetare som kämpar mot nedläggningar och den arbetarfientliga politik som styr landet. Har du inte gjort det än, se den!

Bli först att kommentera

Moder Svea kan pusta ut

Av , , Bli först att kommentera 2

Nu återgår så sakteliga allt till det man är van vid. Det politiska läget skapar inte längre de stora dramatiska rubrikerna. Man har kramat ur den sista droppen sensation och skapat det sista teoretiska och dramatiska politiska scenariot. Ladies and gentlemen, we have a regering!

Staty av moder Svea i Goteborg.

Moder Svea kan pusta ut. (Bild lånad av https://www.fotoakuten.se/albums/goteborg081108/goteborg-20.jpg)

Rubrikerna om politiken har alltså åter placerat sig på den vanliga nivån och tur är väl det, för nu är det ju Mello-tider! Alla medias resurser måste användas till bevakning av kändisarnas våndor och ve, men också räcka till uppdateringar från gängen på farmer och bondgårdar..

Äntligen kan vi ägna oss åt kvasihändelserna! Eller nej, vad säger jag? Äntligen kan vi ägna oss åt de andra stora och viktiga frågorna!

Åt miljön, åt världssvälten, åt förtryckta och flyktingars oerhörda situation. Åt det instabila världsläget och hot om kapprustning.

Huvudsaken är ju att vi blir lite skrämda och oroliga. Sånt säljer bra. Å andra sidan kan hjärtevärmande nyheter också ge klirr i kassan. Man skapar en mediahype kring en person och sen redovisar man hypens konsekvenser. Jag talar förstås om Greta.

Jag hoppas och tror att Greta är så klok och mogen som hon verkar och har bra stöd. Att hantera en hastigt uppblossande berömmelse och den uppmärksamhet (på gott och ont) som det ger kan inte vara lätt. Uppmärksamheten handlar ju inte bara om hennes budskap utan om henne som person. Hon jämförs med Pippi Långstrump och alla bara jublar, Jaaa! (Inte trollen förstås.)

Men Pippi är påhittad och Greta själv på riktigt. Vi ska vara glada att hon finns och må hon och hennes budskap aldrig bli yesterdays news! Världen över har unga människor höjt sina röster för klimatet och att en omfattande förändring behövs. Många av dem tack vare henne. Det bådar gott, tycker jag. Jag hoppas att hon kan fortsätta att inspirera och engagera även när hon vuxit ifrån flätorna och media hittat någon annan att sätta på löpsedeln.

För det är ju inte i mediabruset som framtiden formas. Tack och lov. Det är vi tillsammans, alla som forskar, de som rapporterar nya rön. Alla de som inspirerar till förändring och nytänk. Vi ska göra jobbet.

Och jag tänker mycket hellre på det än på vilken ”kändis” som gjort vad, någonstans, med någon. Jag tänker hellre på det än på hur jag ska fixa bikinikroppen innan sommaren.

(Den alerte kanske tycker att jag glömt nämna Jan Björklunds avgång. Ok. Lite politik-dramatik finns det allt nu också. Det får vi säkert läsa lite mera om efter Mello.)

Bli först att kommentera

Ta mig till hipsterkvarteren!

Av , , Bli först att kommentera 3

En vacker septembersöndag strosade vi omkring på Söder, dottern och jag. ”Jag vill vandra på Söders Höjder”, hade jag sagt till henne när jag kom ner på fredagen. ”Det är åratal sedan och jag vill bese hipsterkvarteren!”

Så blev det. Vi startade vid Medborgarplatsens tunnelbanestation och traskade utan bestämd plan. Det är verkligen en mysig miljö, med mycket trivsammare atmosfär än den hektiska Drottninggatan och det trånga Gamla Stan (som jag av ren fantasilöshet brukar ägna mycket turisttid).

Solen sken emellanåt, men som helhet var det växlande molnighet, det var en ganska behaglig temperatur och jag hade bra skor. Det behövdes, för det vill till att man är utrustad för långa backar och många avstickare. Vi gick Götgatan (tror jag det var) och sedan över Vitabergsparken, upp förbi Sofia kyrka och sedan ut mot Söder Mälarstrand, med alla båtarna och en härlig utsikt. Fast ännu häftigare var det nog att stå uppe på Skinnarviksberget och se ut över fjärden.

Jag insöp allt, hus, grönska, människor, miljöer och geografi. Att hinna umgås i all enkelhet, småprata och ibland gå tysta tillsammans blev en mycket fin upplevelse. Jag kikade in i nästan alla dessa små mysiga butiker, besåg gamla kvarter, provade åka Scooter (Voi), men fick även liten inblick i välfärdslandets skuggsida: en man av obestämd ålder som stod och skätte sin personliga hygien bland soptunnorna bakom kyrkan. Inne i kyrkan satt de troligen mera välmående medborgarna och hade ingen aning.

Scooteråkning

Scooteråkning på Söder

Trots påfyllnad av energi, bestående av maffigt fika, kroknade vi så pass att vi blev tvungna åka tillbaka till Fruängen för att vila upp oss innan middagen. Ja, inte bara därför. Jag skulle kliva på norrlandståget vid 23-tiden, så vi förlade middagen sent med tanke på det.

Jag brukar ju sjunga långsamhetens lov och njuter av enkla nöjen, så den dagen kan jag nog kvittra om länge. Just för att det var så mysigt kan jag utan vidare utnämna den dagen (och helgen) till höjdpunkten för 2018. Detta gör jag mer än gärna om, för att få se och upptäcka mer av huvudstaden – och andra ställen också, förstås – på samma makliga sätt.

Som avslutning, den givna sången för detta tema!

 

 

 

Bli först att kommentera