Som jag slitit!

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har kämpat, jag har trott, jag har misströstat, jag har hoppats – och blivit besviken. Många sena kvällar och ett antal oroliga nätter har jag spenderat, fram till i fredags då allt äntligen var klart: Jag fick en ny regering. Fick, var ordet. För självklart har jag enbart varit åskådare till detta 4 månader långa drama.

Många fler än jag har nog med stigande oro och frustration undrat om det över huvud taget skulle gå att bilda regering eller om allt ståhej skulle komma att utmynna i nyval.

Personligen har jag svårt att hantera ovisshet. Inte så att jag dagligen och stundligen vrider mina händer. Det märks knappt alls utanpå, men inuti mig skruvas stress-skruvarna åt allt mer för var dag. Detta gäller inte enbart politisk ovisshet, utan i princip vad än tänkas kan. Olyckligtvis är ju livet fyllt av ovisshet vad gäller stort som smått och man kan inte kontrollera allt. Knappt någonting alls faktiskt egentligen.

Men kontroll vore ändå skönt att ha, det är nästan ofattbart hur mycket som påverkas. Det handlar ju inte bara om att gilla ett parti, utan det handlar om oss alla och vilket samhälle vi behöver och vill ha. Inte alltid säkert heller, att de 2 sakerna (vad man behöver och vad man vill ha) överensstämmer. Dessutom är det är först i praktiken man får se hur utfallet blir. Hålls löftena? Håller löftena? Fungerar lösningarna?

Dagens partier verkar ha slängt många tidigare honnörsord och tonen har förändrats. Högern är mera höger än på mycket länge. Socialdemokratin har återigen slirat mot mitten och V är det nya S, skulle man kanske kunna säga. Den sårbarhet och oro jag känner när så många partier skickar ut hårda och i mitt tycke känslokalla signaler har hållit mig vaken en hel del.

social

Den röda rosen, ej mer lika röd och Alliansen är nog kanske död.
Men jag vill höra ropen skalla: Vi kräver, bygg ett land för alla!

När faktum nu blivit spikat släpper mycket av min vånda – både om det och i allmänhet – för jag är mycket, mycket bättre på att hantera eventuella katastrofer när de väl hänt!

Och nu har vi alltså en ny regering och en något mindre ny budget att förhålla oss till; många, många potentiella drama att se fram emot; heliga och oheliga allianser kommer att bildas. Det skulle förvåna mig mycket om den här regeringen håller mandatperioden ut.

Till dess får jag se till att bli bättre på stresshantering och sinnesro. Håll tummarna!

 https://youtu.be/H0R9kGv2Ykk

 

Bli först att kommentera

VA?

Av , , Bli först att kommentera 3

VA? Ringde det på dörren? Eller var det mobilen? Nej, den ligger ju här. Den fasta telefonen? Nää. I mitt för övrigt ganska tysta hem plingar det till hela tiden. Fast egentligen hör jag ju knappt alls när det ringer på någotdera. Jag hör nämligen ganska dåligt.

Men vad är det då jag hör? Jag gissar att det är någon slags tinnitus. Stresshjärnan är troligen också medskyldig. Jag kan vakna mitt i natten av något ljud men det är aldrig på riktigt. Liite jobbigt..

Horapparat1312

Kanske inte den nyaste tekniken…(Bild lånad från nyteknik.se)

Höra illa är faktiskt rätt så praktiskt emellanåt. Man slipper lyssna på en massa oönskade konversationer på bussen eller från kontoret bredvid på jobbet. Jag kan i stället sitta i min egen mentala bubbla, där det är tyst och skönt, ostörd i mina egna tankar.

Andra tycker dock inte att det är bra: Inte barnen, som vuxit upp med en mor som ständigt säger ”va?”. Inte partnern som får upprepa allt flera gånger. Knappast heller alla de som försöker prata med mig och får ”god dag yxskaft” till svar.

Jag har lärt mig kompensera genom att bli hyfsat bra på läppläsning. Eller bra och bra, det bli lite som det blir. Alltför ofta förhastar jag mig och gissar vad jag hört, eller tror jag vet vad som kommer att sägas. Det blir ganska fåniga och dråpliga felhörningar och missförstånd. Man får skratta mycket och jag skäms just inte över att verka korkad ibland. Men somliga tröttnar (sagda barn och partner inte minst) och det kan jag ju förstå.

Det är ganska jobbigt att hålla skärpan så att man hör det man vill och behöver. Det blir trist att fråga om hela tiden och man går miste om en hel del intressant och kul. Det finns alltså en del fördelar och en del nackdelar.

-Men varför skaffar sig inte människan en hörapparat, undrar du kanske.

Jag har! Har självklart haft flera. I unga år hade jag en klumpig apparat som jag bar under kläderna, med sladd upp till örat. Den kom ofta i vägen när jag lekte, så jag slutade bära den. Som vuxen, skaffade jag sen en liten modern sak, men använde den bara när jag själv upplevde att den behövdes.

Dumt förstås. På det viset vänjer man sig aldrig riktigt vid. För närvarande är jag i alla fall inne på min fjärde apparat. Den har dessvärre inte fungerat särskilt bra för mig, så den har mest legat i etuiet.

Med stigande ålder tar det dock allt mer energi att kompensera ett hörselbortfall, så det är hög tid att jag skaffar mig en riktigt bra, ny, high-techmodell och det ska ske snart.

Och hör sen!

 

 

Bli först att kommentera

Omstart och några blå veckor

Av , , Bli först att kommentera 0

Våren videkissar

Jag plockade undan julen i går. Vissa år tar jag i lite extra med pyntet, visa ligger jag lågt med det. Denna senaste jul kände jag att jag behövde ladda upp med extra mycket julstämning härhemma.

Jag behövde mer tomte- och stugmysprägel på allt, antagligen pga. av den långvariga mentala utförsbacke som hösten varit för mig. Julen måste liksom ropa lite högre i år för att överrösta oro och stress. Jag köpte till ett gäng tomtar och ljusslingor och resultatet blev alltså en (med mina mått mätt) ovanligt pyntig jul.

Kanske har intresset för juldekorationer och glitter, drömmen om den perfekta julen och dyra fina julklappar och alla ska vara glada eskalerat för oss alla? Shopping över huvud taget, förresten. För att det vi köper – unnar oss! – ska utgöra tröst och kompensation för att livet inte känns jättebra? Att nåt skaver? Att vi tappat tron?

Usch.. Det är alltför för sorgligt att tänka så. Tar mig själv i kragen och säger åt mig själv: ”Hys hopp, din dysterkvist!”

Men hur det kan ta 4,5 timmar att avklä en gran och fylla några kartonger det begriper jag inte. Nå, nu är det gjort i alla fall och hemmet har återgått till sin lugnare och mer lättstädade stil. Skönt. Nu ska jag bara ta det så lugnt det bara går, under några stilla svala blå veckor.

Då ska livet och plånboken få återhämta sig. Plånkan är tunn, medan det känns mer fullproppat i byxlinningen. Lagom till midsommar och semester är båda återställda till ordinarie skick. I augusti är det dags att göra om återställningsproceduren inför julen. Sånt är livet i min vrå av tillvaron! :)

För övrigt känns det som om hela Sverige skulle behöva en återställning. Pga allt regeringstrassel, klimatoro, minskad tilltro till samhället och de som satts att styra. Allt detta missnöje och all denna ilska, som knappast uppstod från tomma intet utan har rötter en bra bit tillbaka i tiden. Ibland känns det som om vi helt tappat framtidstron.

Krismedvetenheten är hög, tack vare nedskärningar, media och troll. När började allt detta? När jag växte upp hade landet framtidstro och ändå var gemene men inte ens i närheten av lika välbärgade som i dag. Då minskade klyftorna, nu ökar de. Framtidstron krymper, medan hålen inom oss bara växer. Vi behöver en omstart.

O, nu är jag ju där igen! Tar nytt tag i kragen och säger med ännu mera kraft, ”Hys hopp, din dysterkvist!”

 

 

Bli först att kommentera

Äntligen måndag!

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter en lång julledighet började vardagen igen. På jobbet väntade personalmöte och lite diverse. Så skönt! Skönt med vardag och rutiner igen, att vakna på morgonen och veta vilken dag det är och vilken färg den har (”röd” eller ”blå”). Jobbet har en enorm fördel för mig, det är en helt ångestbefriad plats. Visst kan det vara stressigt ibland, trist ibland, men det är bara lappri jämfört med fritidens stora gissel: ångesten. Varje längre ledighet inleds och avslutas med några läskiga dagar.

hav och frihet segelbåt

Blått är en underbar färg!

”Är människan komplett galen”, tänker ni nu: ”Gilla blå veckor och måndagar. Det liknar ju ingenting!”

Jaa, javisst, lite galen är jag nog, men ångest är nog inget okänt fenomen för folk. Tror jag i alla fall. Själv råkar jag kanske fått en lite större tilldelning än genomsnittet, i det genetiska lotteriet. Har alltid antennerna ute efter skärande och olycksbådande bitoner. En livlig och bredspektrad fantasi gör att känslorna åtföljs av inte bara en hotbild, utan flera hotbilder som var och en för sig har ett flertal alternativa katastrofscenarior. Har jag inget konkret att oroad över är det bara känslan och obehaget jag behöver handskas med. Inte så bara, förstås…

Säkert finns det fler än jag därute. Man behöver dessutom ingen fantasi alls, för verkliga hotbilder finns det ju en hel del av. På dagens möte gick vi igenom FN:s globala mål, Agenda 2030 (länk). (Vi arbetar med hållbarhet i vätskeburna system inom bl a tillverkning och energi, så ämnet är viktigt för oss.)

Agenda 2030 ska minska fattigdom, orättvisor och ojämlikheter, samt lösa klimatkrisen under de kommande 15 åren. De är en fortsättning på de åtta millenniemålen som världen arbetat för sedan år 2000.

Målen i Agenda 2030 är högt satta och jag kan bara hoppas att alla 193 medlemsländerna är uppriktigt intresserade att uppnå dem. Lite tveksamt om alla är. Ta USA tex, som vill fortsätta i gamla intrampade spår och återuppnå den livsstil man hade under landets absoluta guldålder. (Och vem vill inte det egentligen?)

Kina kanske inte heller har det längst upp listan: en av världens absolut snabbast växande ekonomier vill nog både tillverka och sälja så mycket som möjligt och inte sakta ner genom att satsa på hållbarhet. En teori som jag verkligen hoppas inte stämmer.

Men jag kan förstå att när människor får möjlighet att skaffa sig saker vi i väst länge tagit för givna, då kanske inte börjar filosofera globalt meddetsamma. Dock måste vi alla det, eller medvetet lämna ett havererat klot till kommande generationer.

 

Bli först att kommentera

Blicken som förändrar allt

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har länge burit tanken om att världen skulle se många mirakel, om mängden kärlek ökade med bara någon procent. Det är kanske ingen riktig matte att räkna så där, men allt talar för att en god gärning inte bara gör mottagaren lycklig, utan även givaren och att en sådan glädje förs vidare därifrån till omgivningen. Typ som när man får en bra start på dagen och ler mot alla man möter, varvid de (flesta) ler tillbaka. Blickar möts. Båda går vidare och delar med sig leendet till andra. Ringar på vattnet.

glädje och871bf3c4338acacc9262388aa491433f

Just så tror jag det är med goda gärningar. Och med hoppet. En hjälpande hand. En dörr som hålls upp. En uppriktigt visad uppskattning eller en komplimang. Ett ärligt menat tack! Allt det där är små saker och världens lättaste att genomföra för den som verkligen vill.

Svårare blir det när det gäller de större sakerna: Tiggaren utanför affären, a-lagaren på bänken, som båda har ett liv ingen avundas dem, men som ändå möts av förakt och ibland hat och hot;
Unga (muslimska) män och kvinnor i allmänhet, kvinnor i slöja, HBTQ-människor: de där andra, helt enkelt;
IS-soldaterna, rasisterna, hatarna, trollen; Andra människor vi avskyr, räds och föraktar; Trump och nyhögern, för egen del.

Hat, rädsla, förakt, är alla känslor som är svåra att undvika men också att leva med. Jag gissar att det finns de som VILL vara arga av olika anledningar. Det kanske får dem att känna sig mindre frustrerade, obetydliga och små. Problemet är bara att rädsla, förakt och hat gör allt sämre. Det må känns bättre för stunden, men i långa loppet skadar det en själv och andra runt omkring.

Motkraften, alternativet som räddar, är kärlek. Att se med kärlekens ögon föder värme, hopp och tro. Vi ser andra och oss själva i ett varmare ljus. Den hjälper oss att göra bättre val och att ta bättre hand om oss själva, varandra och jorden vi lever på. Det är därför viktigt att sätta kärlek, glädje och vänlighet främst. Inte lätt alltid, eller hur, men ändå:

Kärlekens blick ändrar allt. Rädslan kan vara oss till nytta, ja. Den hjälper oss att överleva. Den är anledningen till att vi tar på bilbältet, köper cykelhjälm, skaffar barnskydd till bilen, etc. Den hjälper oss att vara förutseende och försiktiga. Vi värnar om oss själva.

Men kärleken! Kärlekens blick ändrar allt.

https://youtu.be/i5vEcXoV5os

Bli först att kommentera

Mitt 2018

Av , , Bli först att kommentera 2

Photo Collage_20181230_172851950

Året började i dur, trots en liten krockskada på bilen. Tack vare regeringens vårbudget flög jag upp på en aningen grönare kvist och kände att i år skulle jag minsann göra sådant jag inte kunnat på ett tag.

Vintern som följde passade mig utmärkt. Jag har ingenting emot kyla och snö,  blask och tö tar dock ner mig, särskilt när det är mörkt nästan jämt. I februari kom jag till skott med att byta till en bensinsnålare bil. Kul, men kluvet med tanke på ekonomi och miljö. Med bättre stolar, fungerande elsitsar och AC var jag ändå rätt nöjd med beslutet.

I april firade jag mina 59 år på jorden med en weekend hos dottern i Stockholm. Som ni nog minns hade värmen redan då greppat tag. Ljuvligt! Det blev några stundvis hektiska dagar. På söndagen var det dags för hemresa. Men först en sväng på Slottet och till Gamla Stan. Jag hade ett rätt så luftigt tidsschema för hemresedagen, men ack det sprack och resan hem blev ganska stressig. Mer om det kan man läsa här: https://iminvarld.wordpress.com/2018/04/25/hasta-la-vista-estocolmo-bara-hast-och-ingen-ro-ihuvudstaden .

Därefter blev det tyvärr sämre på hälsofronten, men det var ju bara att knoga på. Under sommar, semester och höst hände många trevligheter ändå. Länge njöt jag av sommarvärmen, men i slutet av juli var det mer än nog. Ni minns väl? Många fler än jag suckade sig igenom värmeböljan sittande inomhus. Miljö-oron tog fart. Undrar om den är glömd nu?

Sen var semestern slut och det kändes rätt ok att återkomma till sina rutiner. I september fyller dottern år. Vi har inte firat det tillsammans sedan hon flyttade hemifrån, så jag åkte ner igen. Den helgen blev lugn och behaglig, underbara dagar, god mat, kultur och goda samtal. Flög ner men tog tåget hem, en helt annan resupplevelse än det stressiga flyget. Mer sånt.

Min kör började också om för hösten. Jag o K gjorde lite utflykter till skog och hav. Jag tycker mig ana att där finns en naturromantiker inom mig.  Mest minnesvärd blev turen till Kont en vacker och stillsam höstdag. En utflykt med mina syskon till ”stenarna där barn jag lekt” blev också en höjdare.

Senhöstens största händelse var ändå La Traviata,  på Norrlandsoperan. Det bör vara minst 15 år sedan jag var på opera sist. Ja sen har året ju rullat på! Jag pendlar på varannan helg till Umeå. Å om det ändå gick åka tåg! Kroppen klarar inte av bussåkning,  tyvärr.

Trots en väldigt somrig sommar och en ljuvlig höst kändes hösten alltmer bister. Det är i första hand läget i landet som oroar mig och vilket samhälle vi ska leva i framöver. Kommer högerpolitiska dogmer och populism att råda eller får vi se ett mjukare samhälle växa fram? Vi måste alltid värna om dem som har det svårt! De rika, friska och starka klarar sig nog alltid.

Håhå jaja, 2018 sjunger på sista versen och jag vill passa på att tacka er som läser min blogg! STORT TACK! Det känns jätteroligt att någon alls vill läsa om mina tankar om det som berör mig och mitt liv.

Gott nytt 2019 på er!

 

Bli först att kommentera

Vad väntar 2019?

Av , , Bli först att kommentera 1

Saker som oroar mig djupt!
Läste detta nyss och är detta felaktigt, så säg för all del varför! Jag behöver hopp????
………………
Vad väntar 2019?

Inflationen är beräknad till 2%
Höjt högkostnadsskydd för medicin.
Höjd taxa för hemtjänst (Stockholm över 200 kr)
Höjd taxa för tandläkare
Höjda boendekostnader.

Obotligt sjuka och funktionsnedsatta som lever på sjukersättning (fd sjukpension) är de enda som inte får skattesänkning de får inte höjt bostadstillägg eller höjd pension.

Vi vet förutom detta att M/KD vill höja matmoms (M 2% KD 1%)

M vill även sänka pensionen med ca 10% och sänka bostadstillägget för obotligt sjuka och funktionsnedsatta.

Hur de 300 000 obotligt sjuka och funktionsnedsatta ska klara sig förtäljer inte historien. Medelinkomst för sjukersättning (fd sjukpension) är under 10 000 kr i månaden och på det betalar högre skatt än övriga medborgare.

Idag betalar obotligt sjuka/funktionsnedsatta med sjukersättning högst skatt i Sverige (infört av Alliansen och SD 2013). Obs! sammnfattning.
…………………
Min största skräck är att högern får makten över alla sjuka och utsatta. Att de vill börja utförsäkra igen, för att ”hjälpa”. (Att tidigare experiment misslyckades är ingen garanti för att de inte försöker igen, ty vi ser ju att de vägrar lära sig av historien.)

Att allt fler hamnar på gatan är ett troligt scenario, med sänkta pensioner, höjda hyror och minskat bostadsbyggande. Lägg därtill är den psykiska ohälsan ökar på arbetsplatserna och bland ungdomarna.

Jag bävar!

Bli först att kommentera

Du har plats ett i kön

Av , , Bli först att kommentera 6

”Tack för att du tar dig tid och väntar. Du har plats ett i kön.”

Dessa trösterika ord har jag suttit och lyssnat på i snart en timme. Det är försäkringsbolagets automatiska röst som försöker hålla mitt mod uppe. Modet att hoppas att det verkligen kommer att svara en riktig person snart. Att det inte är som K (särbon) föreslog, att de parkerat mig och gått på fikarast, de som eventuellt arbetar alls en sån här dag. Det kanske inte är så många som tvingas arbeta en julhelg? Alternativet är att de ställer mig i kö fram till i morgon, då de har någon där som faktiskt kan prata med mig. Det är bilen som fått sig en smäll i denna  bilolyckornas (och brändernas) högtid. Hoppet falnar alltmer.

Har trots en lugn helg inte riktigt funnit ro. Jag har varit ledig sedan den 21 december och tycker nu jag borde vara utvilad, men det vill sig inte riktigt. Kan bero på att min bil varit ute och fått sig en skada på fronten. Ingen skadad, och det är ju huvudsaken, men lite stressad blir jag allt, lättpåverkad som jag är. Det lär förstås lösa sig, som med det mesta.

Tyvärr har jag en stresskadad hjärna som inte kan separera bra stress från dålig. När det händer lite mycket, blir det mängden saker som påverkar, inte bara de dåliga. Det blir bäst när det händer lagom mycket saker. Händer inget, blir jag både uttråkad och stressad. Så funkar det och det är inte mycket att göra åt, utom att se till att få rejäla luckor här och där i tillvaron. Annars kan det börja uppstå minnesluckor!

Men vi har haft jul och vi har haft trevligt. Jag försöker komma bort lite från det upprepade och ganska uttjatade julbordet, som varken jag eller barnen går i spinn över. Vi har ibland ätit pizza, ibland skaldjur. I år hade vi tapas-tema! 

Tapas2018 Tapas2018 Tapas2018

Tapas 2018 – lika mysigt som julbord :)

Succé, om du frågar mig. Mindre jobb, det mesta går att förbereda och dessutom kostade det mindre än hälften än vad det brukar. Kalle Anka fick vara, men n’Karl-Bertil får man ju inte missa. Julklappar och julmys, såklart, med min lilla familj, som i år ställde upp med fyra deltagare: son ,dotter, särbo och undertecknad.

Nu väntar ett par blå dagar å sen blir det Umeå, en 60-åring som ska uppvaktas och därefter ett (förmodat) stillsamt nyårsfirande på Grisbacka där särbon har sin hemvist.

Epilog: efter en dryg timma gav jag upp telefonerandet med försäkringsbolaget. Etta i kön var vinstlott i dag. (Inte.) Jag lade på och ringde upp igen efter några minuter. ”Tack för att du tar dig tid och väntar. Du har plats ett i kön.” Vinstlott igen! Dansar en liten glädjedans. :D

 

 

Bli först att kommentera

Dålig stämning

Av , , Bli först att kommentera 4

Skrev några rader häromdagen i väntan på att min dotter skulle anlända med bussen från Umeå. Tiden gick fort och jag fick hastigt pausa skrivandet och i stället dra på mig täckbyxorna och åka för att hämta upp det kära barnet. När jag sedan kom hem igen och gick igenom texten tvekade jag. Kan jag skriva det här? Vill jag posta? Det tog några dagar, men postar nu, för jag är upprörd.

Jag har tagit mig tid att studera de nya skattetabellerna för 2019. Detta gav upphov till några tankar som möjligen kan orsaka dålig stämning hos en och annan. Det är väl bekant för de flesta att det skiljer en hel del mellan att ha arbetsinkomst och att vara sjuk med sjukersättning.

Funderar lite över rimligheten i detta gap. Först att beakta är hur låg sjukersättningen egentligen blir när man dels varit sjuk länge, dels kanske även varit utförsäkrad. För egen del kunde jag efter ett antal år som sjukskriven börja jobba lite grann. Det blev 25 % arbete och jag var så glad! Den nya lönen kom att nästan nå upp till min sjukersättning på 75 %! (Och det betyder inte att jag är högavlönad, tro inte det.)

Med beskattningen var läget dock det motsatta men det tänkte jag inte på då. I dag såg jag det tydligt, det som alla pratar om: Pensionärsskatten. Jag betalar nästan dubbelt så mycket i skatt på sjukersättningen jämfört med på lönen. Jag förstår det inte. Varför ska människor som är sjuka med en generellt lägre inkomst betala mera skatt i procent? Och varför så mycket mer? Förklara det för mig!

Att bli kroniskt sjuk i ett tidigt skede i livet lönar sig icket. Någon möjlighet att jobba sig till en anständig pension har man förstås inte. Det är förstås inte så att jag missunnar fullt arbetande människor lönen. Däremot tycker jag det är ytterst ovärdigt att låta människor som bor i ett välfärdsland leva i fattigdom. Då menar jag den slags fattigdom som gör att man inte har råd med något, knappt till bostaden och maten. Att laga sina tänder och gå till frisören kommer inte på fråga. Sådant kanske inte är en mänsklig rättighet  -  men har vårt samhälle inte högre ambitioner för sina mest utsatta än så?

fear-2083653_1920

Låt oss ge alla tro och hopp om ett bra liv

hope 2

I ett antal år har man diskuterat pensionärsskatten och ansatser har gjorts att jämna ut skillnaderna. Pensionärer som politiska influencers har stärkt sin position, kan jag tänka. De som är pensionärer nu alltså. De som gynnas av det äldre, generösare systemet. Med sjunkande pensioner kan det glida utför igen. Sjuka och andra med svag ekonomi, blir till morgondagens fattigpensionärer. I dag bryr sig allt för få att lyssna på dem, medan det bevingade uttrycket Money talks är lika aktuellt som någonsin. Och politikerna lyssnar.

Fattigdomen skulle kunna ropa hur högt som helst, men ingen vill lyssna. Inte politiker, inte alltid heller de nära och kära som har både hälsa och jobb. Det är troligen ganska svårt att sätta sig in i hur illa det kan gå, om man har otur. Vem träder i försvar för de utsatta? Principen om skatt efter bärkraft tycks helt passé och solidariteten i döende. När mera pengar kommer, tackar vi alla och tar emot. Själv kan jag eventuellt gå plus-minus noll med den senaste skattetariffen, men en sak vet jag:

När klyftorna öppnas i samhället kommer allt fler att falla igenom. Klasskillnader som vi trott inte längre fanns, kommer att visa sig öppet igen. När öppnar fattighusen?

För övrigt har jag nu påbörjat en välbehövlig julledighet. Känner känner pulsen sjunka och minsann, en känna en viss julefrid. Hörs vi inte innan, vill jag önska:

Från mig till er:
God jul!

https://youtu.be/cElpD6B0AYE

 

Bli först att kommentera

Kanske lite förvirrad

Av , , Bli först att kommentera 3

Alldeles bara nyss började jag min härligt långa helg, utan annat att göra än att ställa i ordning gästrummet inför julen och dotterns besök. Jag skulle träna lite, ta turer till skogs för motion och kanske ta hem en och annan gran-gren. Jag skulle pynta och myysa. Tur man är effektiv, för det har jag gjort, fastän helgen gått ovanligt fort… Hur kan tre dagar bara swisha förbi så där?

Det var inte bara timmarna som försvann. I eftermiddags när jag skulle ta på mig mina smycken, hittade jag bara den ena av två ringar. Men vad?? Jag är faktiskt inte den som tappar bort saker stup i kvarten, även om det faktiskt – om jag ska vara ärlig – tycks hända liite oftare med åren. Åldern, måhända… Jaja.

Men i alla fall: Jag blev helstörd på detta, inte bara för att jag inte hittade ringen, utan för att det var andra gången på ett halvår som jag slarvat bort en ring. Båda i 18 karat.

Gollum

”Curse us and splash us! My precious is lost!”

Letade i sinne förstås, under möbler, i lådor, bakom saker, i saker, utan resultat. Efter ett tag blev jag tvungen avbryta för att i stället ila iväg till Anderstorpkyrkan, för årets sista uppsjungning med kören. Väl där glömde jag faktiskt allt om ringar och letande. Sjungandet gick bra.

Hoppsansa. Nu hade jag all tid i världen att leta noggrannare. Rustade mig med en riktigt krämig led-lampa och så började den stora sökningen. Lyfta på allt, vända på allt och lysa upp varenda vrå. Hittade mattor av damm, korvar av damm, men ingenstans tittade ringen fram.

Nästa steg var att titta i dammsugarpåsen. Äckligt. Ingen ring. Nu blev jag ledsen på riktigt. Hur kan man vara så klantig att man tappar bort en ring i sitt eget hem? Nedslagen satte jag mig i soffan. Lite teve kanske skulle distrahera. Men visst ja, jag hade ingen tv-bild heller: sändningsavbrott i ComHem. Klart på tisdag, spådde kundservice.

Skrev några frustrerade rader på Facebook och när jag gjort det, kom jag på. Jag har inte letat i soporna!  En påse stod i farstun och jag hade tänkt bära bort den när jag kom hem, med iddes inte. Ojojoj! Började dock kolla soppåsen i badrummet. Äckligt. Sen kollade jag den halvfulla i köket. Äckligt. MEN!

Där var ringen.

Känner mig förvirrad. Varför har jag slängt ringen i soporna? Hur i fridens har detta gått till?

 

Bli först att kommentera