Tomt i huvudet

Av , , Bli först att kommentera 3

Vad ska jag skriva om i dag? Det är tomt i huvudet. Ska jag skriva ett jublande inlägg om Riksdagen, som avvisade Ulf Kristersson som statsminister? Nä, det känns lite överflödigt i dag.

Men jag kanske skulle skriva något om min förmiddagspromenad i skogen? Att jag njöt av den friska luften och de gnistrande iskristallernas skönhet? Nä. Finns inte så mycket att skriva om det heller.

Vinterskog 2017

En annan dag, ett annat år. Samma enastående skönhet.

Jag får försöka skriva om ingenting. Hur svårt kan det vara? Det får mig i alla fall osökt att tänka på serien Seinfeld. Den gjorde sig ju känd för att handla om ingenting och ändå var den väldigt underhållande. Serien var bland de bästa på den tiden och sedan kom tv-utbudet att utökas med ett flertal kommersiella kanaler. Serier som Cheers, Drew Carey Show, Frazier och Vänner kom i rutan. Tur för mig. Jag gillar sitcom och kom att ha oväntad användning för det:

Hösten 1997 sprang jag in i väggen och insjuknade i en depression. De av er som vet vad det kan innebära vet att alla färger och allt liv ofta suddas ut till ett enda grå elände. Man kan känna sig alldeles död inuti, stum känslolös (och det är en summariskt enkel beskrivning).

Självklart fick jag medicin. Samtalshjälp också. Höstmörkret kom och jag sov allt den tid jag kunde och fick. Jag, som tidigare haft ett ganska bra driv med stark vilja att dra åt rätt håll, tänkte att jag behövde förändra min miljö för att underlätta mitt tillfrisknande. Jag lät tapetsera om hemma i en go och varm färgskala. Jag hade allt taklyse tänt under dagtid, för ljusets skull och för att bättre uppleva skillnad mellan dagsljus och kvällsmörker. Ingen dum metod faktiskt – den fungerade rätt bra. Jag provade även att läsa om en väldigt rolig bok. Gången innan hade jag skrattat så tårarna sprutade, men nu drog jag inte ens på munnen.

Jag tänkte då, att den dag jag skrattade igen skulle allt ha vänt. För att slippa vänta onödigt länge på den dagen satte jag i gång med att sträcktitta på alla sitcoms som fanns tillgängliga.

Jag såg verkligen ALLT. Och väntade. Julen kom och gick. Dagsljuset återvände och gänget i Vänner var då för tokiga! En dag skrattade jag.

- Nu har det nog vänt, kände jag. Och det hade det.

 

Bli först att kommentera

Dagar i dimma

Av , , Bli först att kommentera 1

Dagarna rinner snabbt förbi och mörkret gör att de känns allt kortare. Helgen som varit var inget undantag, snarare en extrem variant av dagar i dimma. Då menar jag både bokstavligt och metaforiskt.

Det lätta diset i fredags passade mig bra. Jag tog en promenad i skogen här intill, traskande i halvrask fart. Lät blicken glida över mossor och stenar, genom glesa träd och dungar och det var så vackert! Jag drog djupa andetag för att få känna total närvaro. En bit fram längs vägen hörde jag en motorsåg ina och doften av färskt trä svävade lätt mot mig. Skogsdoft. Vindstilla. Det blev en skön start på dagen.

Höstkollage nov 2018-4

Samma dag var jag och tog ett sista farväl av en vän. Den käre H brukade ackompanjera mig och mina vänner i olika sammanhang för lite över tio år sedan. Vi sågs inte ofta därefter, men när vi möttes var det alltid med leenden och värme. En människa man minns. En vacker begravning också, fylld av musik, mycket av det slag man kanske inte förväntar sig i ett sådant sammanhang, men som naturligtvis kändes som typisk för honom. Tror vi var många som log och gungade till musiken.

Hemma väntade särbon K, som var trött efter att ha kört norrut, sakta, i tilltagande dimma. Två trötta människor satt med små svidande ögon och försökte ha fredagsmys. Det blev mest sova av det, men det behövde vi! På lördagen var jag pigg igen, men sen lade sig hjärndimman tät i mitt huvud och hela söndagen gick jag som en zombie. Pausade zombietillvaron för ett par timmars sång med kören i Sjungande Dalens kyrka, men väl hemma igen fick tröttheten ta över igen.

Ja det var den helgen. Tack och lov att det inte är så här jämt. Man behöver dock inte fånga alla dagar på mesta möjliga effektiva sätt, tycker jag. Ibland är det bästa man kan göra att vegetera och låta kropp och själ vila. När och ifall jag känner mig stressad över det, då brukar jag tänka att ”om en vilodag stressar upp mig, då är det hög tid att tagga ner med en vilodag”.

Många klagar över mörkret och visst har det sina avigsidor, men jag tycker mycket om hösten och tar emot mörkret som en vän. De vackra färgerna fyller mig med känsla för livet och dess dyrbara, men utmätta dagar. Under det ljusa halvåret går jag på överfart och det kompenseras nu med ett mera stilla liv. Det bläcksvarta nu i dagarna är förstås lite trist. Jag längtar efter snön som lyser upp och kylan som får den att gnistra (och ligga kvar).

Nu: musik!

 

Bli först att kommentera

Ingen kommer undan

Av , , 2 kommentarer 3

Jag begrundar det politiska läget. Eftervalsprocessen kan bli långvarigare än förra gången, då vi ju fick vänta fram till december. På något sätt påminner mig allt det som pågår om barn som sitter i sandlådan och slåss om vem som ska ha spaden.

Förhoppningsvis går det inte riktigt till som det ser ut i media. Man måste ju vara lite hemlig och inte erkänna vad man egentligen tänker, av förhandlingsmässiga skäl. Alla uttalanden och intervjuer blir därför utformade, enligt modellen ledande frågor från journalister och undvikande och intetsägande svar från partiledarna. Jag blir ganska less och följer inte längre turerna särskilt noggrant, men rollerna är tydliga.

Alla dörrar tycks stängdaAlla dörrar tycks stängda

Kristersson tycks blåsa upp sig allt vad han kan för att vi ska tro att just han har största kompetensen att leda landet. Han vill så uppenbart vara en vinnare.

Annie och Janne håller sina spelkort tätt intill kroppen och kan/vill inte tala fritt. Deras agenda är hemligast av dem alla. Stefan tiger som muren och kvar har vi då Ebba, Jonas och Jimmie.

Ebba måste synas och höras ordentligt för att vi ska komma ihåg att hon finns och vill bilda en riktigt genomkonservativ regering. Hon kan mycket väl vara Jimmies bästa vän här. Konservativa värderingar för dem samman.

Jonas vill så klart inte släppa fram högern alls (och det gör han rätt i tycker jag), men han är politiskt pestmärkt av både S och det som en gång var Alliansen.

Jimmie då? I varje läge hoppar han fram och säger -Jaaag! Jaag vill vara med! Jag är redo! Komsi, komsi! Det är nog bara en tidsfråga innan han släpps in i värmen av KD eller M, eller båda. Tyvärr.

Ack kunde man vända detta ryggen! Men det går ju inte, ingen kommer undan politiken, sjöngs det. Den genomsyrar allt i samhället, hur du bor, barnens skolor, vilka transportmedel som står till buds och så vidare. Den är din och min vardag och den påverkar din och min framtid. Våra kroppar påverkas, genom den mat vi äter den luft vi andas och den vård vi får. Jaa, så är det. Långt upp på högsta topp ända ner till havets djupaste grav syns resultatet av den politik som förts.

I skrivande stund skall Riksdagen klubba budget för 2019. Ett förslag läggs av övergångsregeringen – utan dramatiska överraskningar skulle jag tro. Går den igenom kan de hålla på i sandlådan ett tag till. Går den inte igenom blir det ännu mera politiskt drama

https://youtu.be/PVe69Y6tqrc

 

 

 

2 kommentarer

Om kärleken och döden – och livsbejakande tankar kring det

Av , , Bli först att kommentera 2

Kärleken är obarmhärtig. Den kommer till dig utan pardon och ibland utan att du bett om den. Och den slutar alltid med sorg: du, eller den du älskar dör, eller lämnar dig. Par-kärleken är underbar, trots den insikten, medan den som är alltför rädd missar allt. Barnen ska vi inte prata om. De SKA ju lämna dig, när deras tid är inne.

Med åren blir detta allt tydligare. Åtminstone för mig, som är delvis sjukpensionär och har en hel del tid att tänka. Nu hinner jag sakna barnen och åren med dem som små och unga. Nostalgin flödar och jag hade ingen aning om att jag var så sentimental!!

vinterhorisont

Döden blir alltmer en realitet. Människor samtida med mig lämnar jordelivet. Det är en oroande upplevelse tycker jag, när vänner eller gamla pojkvänner avlider. Till och med när offentliga personer, artister och författare som är samtida med mig dör väcks ett slags dödsångest.

Under november har jag två begravningar. Den ena en personlig vän, den andra en släkting till min partner. Det blir begravning 2 och 3 i år. Och nu har vi just också passerat Alla helgons dag. Tanken snuddar lite då och då vid detta, men sedan vänds ju blicken mot det vardagliga igen.

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”, filosoferade författaren PO Enquist. Bättre kan det kanske inte sägas. Så länge vi finns kan vi välja livet, att leva det så gott som möjligt och inte försmå de små glädjeämnena. Man kan hoppas på lite solsken på vägen och tända ljus i skymningstider. Kanske gå på en och annan liten fest emellanåt.

Det blir inte fest ofta numera, men i fredags träffade jag dryga femtontalet personer, varav jag inte kände mera än ett par, hos en väninna som hade inflyttningsparty. Uteslutande kvinnfolk. De flesta kvinnor jag mött är fantastiskt roliga att prata med. De är smarta, erfarna, har humor och saknar prestige. Det gäller i högsta grad alla de som var med. Ljudnivån var förskräcklig. Det fanns hur mycket som helts att prata om och skratta åt.

Vilket glatt och festligt kalas! Prat, prat, prat. Åsikter och erfarenheter, sorg, glädjeämnen – allt kom upp till diskussion och det var sååå roligt. I går kände jag mig visserligen lite smådöd, men i dag är jag uppåt värre, för livet kan vara härligt ibland och så länge man lever är det inte för sent att ha kul!

Det visste den berömde vetenskapsmannan, svarta hål-forskaren och föreläsaren Steven Hawking. Han gjorde allt för att leva livet till fullo, trots ett halvt liv i rullstol, med ytterst begränsad rörlighet och en maskin som pratade åt honom.

Japp. Jag har nog lite bättre förutsättningar än han hade. Det bör kunna gå.

 

 

Bli först att kommentera

När mormor fnissade

Av , , 2 kommentarer 5

Min mormor var ett rekorderligt fruntimmer av det slag man knappast ser numera. Som folkpensionär flyttade hon till min hemby. Jag var väl i 6-7-årsåldern och hon var så gammal. Gammal på det sätt kvinnfolk blev gamla förr. Gråhårig, med knut och en allvarsam min tycktes hon mig som ett stenblock. Färdighugget och stabilt. Hon var en bra människa. Allvarsam. Djupt troende. Snäll, vill jag minnas, men det är nästan allt jag minns. 

Någon flamsa var hon i alla fall inte! Det var sällan jag såg henne dra på, munnen och det tog jag för självklart, att hon skulle vara sådan. Efter ett lårbensbrott flyttade hon hem till oss. Hennes säng och korgstol ställdes i vårt vardagsrum och så var det med det. Jag tyckte förstås hon var i vägen. Jag fick inte se på tv så mycket som jag ville. Jag var inte glad. 

Jag får ursäkta mig med att jag var ganska liten då. Jag kände ingen empati för henne alls. En dag hade hon fått plats på ålderdomshemmet och jag kunde pusta ut.

 

????????????????????????????????

Barndomsland..

Men hon var ju mormor och jag brukade hälsa på. Hon berättade att hon inte alls trivdes vare sig med rummet hon fått eller med de medboende. Hon verkade ledsen. Så här in efterhand kan jag leva mig in i det hela och förstå henne bättre.

En vändpunkt var när vi firade en av hennes födelsedagar. Där fanns min familj, lite släktingar och några vänner. En av hennes bröder tror jag också. Det var ett vanligt kalas och ett vanligt samtal, men plötsligt kom vi in på en händelse som utspelat sig i hennes barndom. En ganska lustig berättelse – och mormor fnissade. Hon fnissade!

En insikt slog till i mig med full kraft: mormor har varit barn. Hon har haft roligt och busat tillsammans med syskon och vänner. Där och då blev hon en människa av kött och blod för mig. Det var förmodligen starten till en livsvisdom jag sedan dess burit med mig:

Vi må bli gamla. Kanske trötta, sjuka, tråkiga, men inom oss är vi alla åldrar vi någonsin varit. Vårt liv byggs på likt årsringar, eller lager (som i en lök). Det är möjligt att det finns människor som utvecklas till vuxna alltigenom och därefter blir allt äldre. Men inom väldigt många av oss lever det kvar, barnet med sorger längtan, drömmar och behov; sedan tonåringen, med allt som hör till den åldern, och så vidare. Ibland kan man känna sig som hundra år, men andra dagar är man en liten fnisslisa.

Nu när jag närmar mig 60 kommer många minnen tillbaka från min barndom. Jag kan se hur jag formats och utvecklats. I dag är jag mån om att bejaka barnet inom mig. Det lekande barnet, det trygga barnet, det oroliga barnet, det lever kvar. Behoven är samma som då. Att bli älskad, att bli sedd, att känna sig trygg. Drömmarna är nog inte desamma, men nu drömmer jag igen, helt orimliga saker. Hurra!

En av min barndoms favoritlåtar!

 

 

2 kommentarer

Sluta aldrig gå

Av , , Bli först att kommentera 5

Brukar ni se ”Så mycket bättre”? Den varierade sammansättningen artister, att upptäcka en del nya artister och att höra gamla hits få nytt liv, ibland till och med helt ny text och sättning, har fångat mig.

Den här säsongen har kanske inte det allra mest spännande startfältet i mina ögon. Ingen av dem hör till mina favoritartister. Däremot har jag alltid beundrat Louise Hoffsten. Cool, strong, en förebild på många sätt inte minst sedan hon blev sjuk i MS. I 20 år har hon trots sjukdomen envist fortsatt med musiken och artistlivet. Säkert har hon velat ge upp flera gånger. Men hon har fortsatt.

Jag kan nog inte helt sätta mig in i vad det kostar henne att göra det valet, men jag är säker på att det gör henne lyckligare och ger henne ett mer meningsfullt liv än om hon gett upp. Vilken fighter!

Jag känner många som kämpar mot ohälsa (och gör så själv). Var och en har sin egen kamp och sitt eget sätt att tackla det hela. Det är personer som har gjort stordåd i det tysta. Trots sjukdomar och den sociala och ekonomiska utsatthet som följer med har de lyckats få till det på något sätt: livet, familjen och guldkanten. De kanske inte är artister, men de är definitivt stjärnor och hjältar!

Vad har de gemensamt? Envishet tror jag. Mod också. Hur har de lyckats? På sitt eget sätt.

Det vore nog lätt att bli bitter, när man dras in i en malström av påfrestande händelser, inte sällan akterseglad av en omvärld som vandrar vidare och lämnar en åt sitt öde. Det är oerhört viktigt att inte hamna i den fällan!! Bitterhet förgiftar sinnet och omöjliggör både lycka och tillfrisknande, tänker jag.

Men vi människor orkar inte alltid. Ibland måste man få ge upp. Eller snarare, släppa taget en stund. När man är trött behöver man få vila. En dag kan man resa sig upp igen och fortsätta med sitt liv. Med tiden kommer erfarenheten och kunskaperna om vad som fungerar och vad som inte fungerar, man lär sig stå upp för sig själv och förklara och formulera hur ens liv ser ut och vad man behöver.

Man behöver få tala om det, sätta ord på det, men också att se det som en del av de många, som utgör ens person och liv. Inte falla för frestelsen att bli ett offer. Man får se upp för risken att bli sin sjukdom. Man behöver kanske öva på att tänka att man förtjänar att leva ett gott liv och mötas av respekt.

Det finns trots allt goda möjligheter till glädje även i ett liv med ohälsa, bara man inte blir bitter. Receptet är: Fortsätt gå. Lev en dag i taget, ta ett steg i taget. Var så aktiv som möjligt. Hoppet föds i handling, det är jag övertygad om.

 

Bli först att kommentera

Lugnt och tyst

Av , , Bli först att kommentera 1

Det känns som ett bra tag sedan pressen högljutt gick i spinn över valet, valutgången, talmans- och regeringsbildandet. De kanske har pressat ut allt som går vid det här laget och eftersom Löfven tiger som muren blir det inga smaskiga rubriker längre. Alla möjligheter till spekulerande av politiska förståsigpåare är också vridna och vända på.

Nåja, det är ju bara någon vecka sedan alliansen käbblade med varandra och sprang till pressen stup i kvarten. Eller om det tvärtom var pressen som jagade på. Inte helt otroligt.. Men, är det bara jag som tycker att det är ganska skönt?

- Men vi måste väl ändå ha en regering, invänder kanske vän av ordning.

-Jo, så småningom måste saken avgöras, men just nu går landet vidare i sin vanliga lunk. Statens kvarnar stoppar inte för vad som helst, utan färdiga beslut måste ju fortfarande följas och pengar och personal måste finnas i alla områden som staten och kommuner har ansvar för.

Därför är skolan och vårdcentralen öppen och statsbidragen skickas dit de ska av en väl fungerande statsförvaltning. Har man tvitter kan man tex se hur de kvittrar på om allt som händer och står på,  precis som vanligt. Snart måste dock en ny budget klubbas. No problems! En budget som omfattar uteslutande förvaltande poster, men saknar reformer är helt möjlig att fastställa av riksdagen, där ju platserna ändå är tillsatta.

Vilken tur vi har som får bo i ett land där den offentliga verksamheten står fri i vardagen, från politikernas stridiga och grälsjuka viljor. De anställda står för en kontinuitet man kanske inte ser överallt på jorden. Så ska det vara i en väl fungerande demokrati.

Visst finns mycket som felar och brister i offentlig verksamhet, men att vi klarar oss ett bra tag utan regering är i alla fall tydligt.

Så, låt processen ta sin tid. Tror knappast Löfven tar hem statsministerposten den här vändan, han heller. Kanske får Kristersson chansen igen, eller kanske får vi vår första kvinnliga statsminister (heter det så?) under den här mandatperioden.

Varför inte?

Bli först att kommentera

Vikten av att skapa mening

Av , , Bli först att kommentera 4

Som sjukskriven på hel eller deltid sedan flera år tillbaka har jag ibland känt att jag missar mycket av det viktiga och roliga i livet: t.ex. att vara politiskt aktiv, som jag var en gång i tiden. Det var roligt! Jag kände mig betydelsefull och med där det hände.

Det sociala umgänget har definitivt blivit satt på undantag. Med begränsad ork får man ofta välja bort även sånt som är roligt. Då gäller det att bygga livskvalitet av det man har. Sitta still i båten. Stänga ute saknaden efter ett normalt liv och bara fortsätta gå. Tjaa, så jättekul blev ju inte det!

Jag tackade ofta nej till trevligheter eller utmaningar som dök upp, för jag visste ju att det där orkar jag inte. Men för några år sedan blev jag less på det. I stället skulle jag bli en ja-sägare! Hoppa på tågen när de kom. Vem vet när tillfälle kommer nästa gång?

På samma sätt var det med att drömma, hoppas, planera. Ingen ide. Nej nöj dig med det du har, Lena, tänkte jag. Och ja, det är sant, att den som kan glädjas över lite har mycket att glädjas över! Absolut. Så jag var ganska lycklig, tycker jag. Men det blev tråkigt ändå.

I samma veva som jag bestämde mig för att bli en ja-sägare tillät jag mig också att börja drömma, hoppas och planera igen. 

Båda dessa saker gav mig mera mening med livet, att våga säga ja, att våga drömma, blev en av de bästa gåvor jag givit mig själv! (För det mesta går det jättebra och ibland säger jag faktiskt nej, men nu som ett aktivt val.) Efter flera år i nolläge vände det och livet blev mycket mera ”hopp å lek”! Faktum är att detta som bonus gav mig en mycket bättre självbild! Klart som f-n att man blir gladare då.

871bf3c4338acacc9262388aa491433f

Vad är då meningen med livet? undrar nu den otålige läsaren.

ja, inte vet jag! Jag vet vad som gäller för mig. Hur jag blir lycklig. Och det är väl så det är att var och en måste komma fram till sitt eget individuella svar. Det går inte att köpa andras lyckokoncept rakt av.

Man får ställa sig frågor: Vad gör att just jag känner mening? Om jag fick leva som jag vill, hur skulle det vara då? Vad kan jag göra för att få det så? Vad hindrar mig? Eller har jag redan det liv jag vill ha? Ibland tror man att man vill ha det andra har, men det funkar ju inte så. Man får sluta jämföra sig med andra och i stället utgå från sig själv.

 

Bli först att kommentera

Äntligen en kris att bita i!

Av , , 1 kommentar 1

Jag hör till dem som inte kan hantera så bra när livet går sin stilla lunk alltför länge. Misstänksamt börjar jag leta efter potentiella krishärdar, som t ex att bilen ska gå sönder eller att jag ska bli arbetslös.

Jag finkammar tillvaron och kan bevars hitta lite smågrejer här och där men inget som måste tas itu med omedelbart, utan jag kan fortsätta att bygga upp trycket i min inre Mumin-Misan. Å det går nog snart åt fanders, det är bara det att jag inte vet vad det handlar om än! Jag skämtar inte. Inte helt i alla fall. Tro mig, jag vet att jag borde vara glad, men i mig finns en konstant aktiverad ångestfunktion som är svår att hantera när den inte har en påtaglig förklaring. Senaste tiden har inget riktigt upprörande hänt.

Det har dock inte helt saknats möjligheter. I vintras, tex, köpte jag en bil. Begagnad. Privatköp. Nu har ett halvår gått och inte ett enda problem! Är det verkligen normalt? Hela sommaren har detta pågått, utan annat än en liten grej på halsen som blev infekterad. Bah! Lappri!

Liten bil som fungerar - än så länge...

Liten bil som fungerar – än så länge… 


Men nu känner jag att det har vänt lite, för tvättmaskinen är typ trasig. Något måste bytas, till dryg penning, eller också måste jag köpa en ny. Äntligen har ångesten fått någonstans att ta vägen och jag känner att nu kommer jag bättre till min rätt: som krishanterare.

Ja, inte en riktig krishanterare förstås utan en i-landsfråge-krishanterare. Har nu greppat situationen och tagit fram och bedömt tänkbara åtgärdsförslag. Maskinen är jättegammal. Löns den laga? Ska jag försöka laga själv? Kollar priser och finkammar marknaden. Om ett par veckor har jag nog fattat beslut. Det tar sin tid, för jag har även en ganska välutvecklad beslutsångest. Men tvätthögen växer ju obönhörligt, som tur är och kommer till slut att tvinga fram en åtgärd från mig.

Det går bra nu

 

1 kommentar

Bli en riktig svensk.

Av , , 4 kommentarer 4

”Vill inte ha hjälp från en sådan som du” och ”ska du inte anpassa dig till vårt land?” Att som anställd på apotek bli utsatt för rasism av kunder tillhör vardagen.” (Källa, svt.se/nyheter)

Häromdagen ramlade jag över ett inlägg på Facebook (länk). Jag får förstås medge att jag inte är förvånad. Den öppna rasismen breder ut sig och människor (oavsett ålder) tycks i allt högre grad känna sig bekväma med att säga vad som helst till vem som helst. Häromdagen attackerades en ung kvinna på en busshållplats i Skellefteå, av ett par aggressiva personer. Vittnena omkring sade inget, gjorde inget, när hat och hot vällde över henne, men hon filmade det hela och det tycker jag hon gjorde bra. 

Apotekspersonal drabbas alltså ofta av rasistiska uttalanden från kunder som vägrar ta hjälp från icke-vita (länken ovan). De är inte ensamma om att trakasseras och hotas på jobbet. Det händer i alla serviceyrken och bland sjukvårdspersonal, tex. De som står där och tvingas ta emot kan – och får ju inte alltid! – ge svar på tal gentemot en kund (som ju alltid har rätt, eller hur det nu var..).

Det här är så nedslående. Är det detta vi har att vänta oss nu när utbildningsväsendet tycks ha utexaminerat så läskigt många människor från ”Livets Hårda Skola”? Och jag undrar alltid, vilka kurser har de gått? Var lär man sig att spy ut elaka och otäcka saker var som helst och till vem som helst? Hur har det blivit så här? Är det skolans fel? Samhällets? Föräldrarnas?

Lite av allt skulle jag tro, men jag tror också att en aning rasism finns inom nästan alla oss. (Ja, inte i dig, förstås!) Det är som en sjukdom som behöver vissa förutsättningar för att kunna bryta ut och där har samhällsutvecklingen bidragit, anser jag. De flesta av oss sköter dock vår mentala och etiska hälsa noga och faktagranskar och så, men skamgränsen har flyttats rejält och främlingsfientligheten normaliserats, under täckmantel av blåögd, blågul nysvenskhet.

Integrerad bil

Migrationsverket kanske borde rekommendera ett köp av en sån här bil?

Vad behöver en nysvensk då göra för att få vara en riktig svensk och del av vårt fantastiska land? Jo, först ska de anpassa sig. De ska klä sig som folk och anamma den svenska kulturen. De ska inte isolera sig och skaffa en massa bidragsbarn, för då tar de över. De ska dock INTE ta våra pojk-/flickvänner, jobb, bostäder och platser på bussen. Förresten även om de så lever upp till dessa krav ska de ändå ut. 

https://youtu.be/XTRWhzc3vNI

 

4 kommentarer