Av , , Bli först att kommentera 1

Ishalkan kom lagom till min månatliga färd till Umeå. Vill minnas att det var på samma sätt förra gången jag körde dit. Förhoppningsvis är E4 i gott skick till i morgon. Det är ju inte heller där de värsta problemen brukar uppstå, tänker jag.

Inte minns jag från förr att bussar och lastbilar åkte av vägen i parti och minut för lite halka. Eller var det så ändå? Under tio års tid åkte jag från Skellefteå till Rönnskär i ur och skur. Det hände aldrig något.

Inte för att jag var särskilt uppmärksam. Knappt någon i bussen, inte heller jag, var vaken tillräckligt länge för att märka någon mindre incident. Det det kan ha varit så att vi alla tedde oss som neddrogade, där vi satt med böjda nackar och snusade sött. I mitt fall båda vägarna. Det hände mer än en gång att jag vaknade tvärt, för sent för att kliva av på rätt hållplats.

Men då var jag ju ung och inte särskilt benägen att lägga mig i tid för att vara utsövd kl 5 när väckaren ringde. I stället sov jag i kapp någon gång då och då. Det fungerade bra på den tiden. I dag skulle detta leverne innebära katastrof. Ja, faktiskt!

Gollum

Jag, efter för lite sömn
(Bild lånad från webben)

En dag utan 8 timmar kan gå an, men redan efter två nätter händer dåliga saker, med min prestationsförmåga, min intelligens och mitt mående i stort. Så blir det när man gått in i väggen ett flertal gånger. Man blir oerhört beroende av en rundligt tilltagen sömn och ett välstrukturerat liv. Tunga och tidskrävande saker får delas upp och bredas ut över långa perioder.

Detta är min räddningsplanka, men ibland blir jag väldigt less på dessa rutiner, det kan inte hjälpas. Jag blir aldrig riktigt klar med något. Ibland väljer jag att köra orken till botten en dag eller två och ta smällen när den kommer. Då är jag helt utmattad, men kan trots nedstämdhet och övertrötthet ändå känna mig nöjd över att för en gångs skull löpt linan ut/blivit klar. Det är oftast värt det.

Under Rönnskärstiden brukade jag med avund tänka på den äldre granndamen. Hon brukade vakna och stiga upp samtidigt som jag. Vad hon hann med! Å andra sidan var hon aptrött redan vid sjutiden på kvällen. Inte undra på att hon vaknade i ottan!

Jag trodde nog att även jag skulle bli mera morgonpigg med åren. Under tiden med barn hemma, framförallt när de var små, då löste sig det hela automatiskt. När de vaknade, då vaknade förstås även jag. Då hanns det mesta med redan på förmiddagen. Till en början i alla fall. När jag blev ensamboende igen, gled jag obönhörligen in i min gamla morgontrötta personlighet igen. Trots 8 timmars sömn! Skit också.. ;)

Och nu när det är mörkt större delen av dygnet är energinivåerna förstås på botten, men det känns liksom lite mera ok att dröna i skymning och mörker. Utom när man ska ut och köra bil förstås. Håll tummarna!

P.S. Jag tror dock att jag skulle märkt om Rönnskärsbussen åkt av vägen..

Bli först att kommentera

Sjuttonde julen

Av , , Bli först att kommentera 1

Kastade mig yrvaket ur sängen tio i sju i morse. Ett kraftigt oljud hördes från byrån vid min fotända, det lät lite som ett alarm… Ja! Det var ju väckningen jag programmerat in på mobilen i går kväll. Det funkade visst alldeles utmärkt, får jag säga – och tur var det också. Mobillarmet var på som en ren säkerhetsåtgärd. Min andra väckare, som var inställd på tjugo minuter innan hade levererat sina signaler för döva öron och sedan givit upp. Tur som sagt, att jag hade en plan B.

Klockan kvart i nio skulle jag ju inställa mig i Sjungande Dalens kyrka för repetitioner. Det gick som på räls och endast 5 minuter sen kunde jag falla in i leden av sopraner, altar och tenorer och andas ut. Och in. Och klämma fram en och annan ton.

1 advent är en av mina favoritdagar på året, och det just på grund av att jag firar denna högtid i kyrkan, med andra glada människor och sjunger in julen och det nya kyrkoåret. En gång i tiden var vi betydligt fler i kören och dessutom flera körer som sjöng ihop. Numera är vi färre. Många har slutat med ålderns rätt, andra har flyttat eller slutat av andra orsaker. Och kvar är vi, den lilla tappra skaran. Men vi levererade! Vi börjar kanske ha fått lite rutin och det är ju dessutom så roligt! Få eller fler, spelar kanske ingen roll, så länge hjärtat är med.

Ja, det blir vilket som den 17 julen jag sjunger in. Nej, den 16 blir det ju, för jag tog time out ett år och fick nöjet att sitta i församlingsbänken och lyssna i stället. Den gången vägs kanske upp av den julen jag och två körkamrater sjöng in julen i två kyrkor inom loppet av ett par timmar. Det ni, det var ruschigt!

adventsljus

Men åter till dagens uppsjungning. Man är alltid nervös innan och personligen brukar jag ha alldeles blankt i huvudet strax innan. Efteråt är vi lyckliga, för det gick ju alldeles utmärkt även i år!

Efter kyrkkaffet tog jag en sväng runt bygden i ärenden innan jag kunde landa hemma, ta en sen lunch och efteråt en skön tupplur. För övrigt har jag också tagit en titt på årets julkalender. Det ser lovande ut. Kan bli så att jag följer den i år, om inte annat för den superdupra rollistan.

Och nu mina vänner, nu är det äntligen advent. Ljusets tid. Må den bringa er alla ljus, kärlek och värme.

Bli först att kommentera

Svart fredag

Av , , Bli först att kommentera 1

banner

Det är inte utan att man känner sig som en mjölkko lite extra den här veckan. Det började en gång i tiden i USA, för att handlarna ville rensa butiken innan julhandeln kunde sätta i gång på allvar. Det spred sig hit för några år sedan och mer än så – Black friday har utvidgats och föregås nu också av black week, och hos vissa till och med av black month!

Det skulle nog kännas mer påkallat om det verkligen vore så att de tömde butiker och lager, men så är det ju inte. I stället fylls lager och butiker på med nya varor, enkom ditskaffade för att vi ska köpa utan att fundera vidare på det. Och även om vi funderade på det, skulle det göra någon skillnad?

Det är förstås samma sak med de stora reorna som dyker upp med jämna mellanrum. Mellandagsreor, januarireor, bokreor. Sommarreor, ”Autumn sale”. Somligt har legat i butiken innan, men mycket har inte alls det. Mest påtagligt är det nog i teknik- och vitvaruaffärer och på bokrean.

Där finns få produkter som är reade i ordets tidigare bemärkelse, utan de är producerade och framställda för att du ska tro att du köper en vara billigare än den tidigare varit. Någonstans vill jag tro att konsumenterna genomskådar detta. Men, men.. Antingen är det inte så, eller också bryr man sig inte, man vill kanske shoppa loss lite och får en förevändning för det – att man ”fyndar”.

Jag gillar själv att fynda, men tappar sugen lite när jag känner mig manipulerad. Vissa saker kanske jag behöver, men jag upplever sällan att det är värt trängsel och köande för att spara dessa usla hundralappar.

Däremellan har jag faktiskt inte alls stora problem med att shoppa. Har köpt en och annan överflödig sak i livet och tryckt in nya plagg i garderoben i en onödigt hög takt. Till slut räddades jag från shoppingberoendet av bristande ork, kombinerat med lägre inkomst. Inget ont som inte för något gott med sig, alltså. Blev som bonus på detta vis mera klimatvänlig, eftersom jag reser mindre och tar tillvara det jag har köpt bättre. Undrar dock ibland hur det skulle gå om jag fick mera pengar i plånboken. Det är förvisso liten risk för det, med knaper sjukpenning och en liten löneinkomst på det. Ja, det lär jag då aldrig få veta, om inte lotterivinsten eller amerikaarvet infinner sig. Haha!

Men nu lämnar jag detta ämne för i dag. Tankarna vandrar vidare till julens fröjder. Advent är en rolig tid. Aldrig är jag så intresserad av stugmys som då. Det laddas upp med tomtar, lampor, lyktor och musik. Varje år tillkommer någon grej. Än är det inte fullt här hemma heller, så jag kan fortsätta ett tag till med att bygga på med mer. Noga utvalt förstås. Dessutom gör jag eget och det är väldigt roligt, inspirerad av det jag ser omkring mig och det Ernst hittar på. Till det är naturen en verklig guldgruva.

Köper julklappar också förstås. Familjen är ännu inte jättestor, så det känns ganska överkomligt och min budget är rätt så återhållsam. Men jag får nog erkänna att när julen nalkas, ja då har jag inga större problem med att konsumera. Det tar jag igen i januari. När januarirean kommer, ja då är plånboken tömd och min köpfest över.

huvet fullt av julstämning Satsar på pynt och mys.

Bli först att kommentera

Begrundar ljuspunkterna

Av , , Bli först att kommentera 2

”När mörker och kyla ligger kring vårt hus, då vill vi vänta på julen vid ett levande ljus.” Så brukar barnen sjunga i kyrkan vid första advent. Den sången och många andra julsånger går jag och trallar på i dagarna. Lite tidigt kanske, men att peppa och preppa lite i förväg känns bara bra. Jag gör egna dekorationer för ute- och innebruk och känner mig lite Ernst-ig. (För Er som inte vet vem Ernst är, välkommen till Sverige! Snart nog vet ni..)

Jul även ute

Det känns oftast bra framemot advent. Jag får vara med och fira Jesu ankomst, tillsammans med gamla och unga i den församling där jag sjunger med i en kör. Efter en mörknande höst kommer ljuset och kärlekens tid. Ett barn är oss fött och det finns fortfarande en och annan som kommer ihåg varför vi firar jul. Egentligen. Det var självklart en marknadsföringsmässig fullträff av de första kyrkofäderna att förlägga julen inte bara till den årstid då allt är som mörkast, utan också till den tid nästan varje inföding i norr redan firade midvintern och hyllade ljusets återkomst!

Jag tycks vara och förbli julnörd, trots att barnen sedan länge flyttat hemifrån. Nu har jag ju tid att pynta och fröjdas och även att sitta ner och beundra resultatet. Jag får också tid att begrunda, att reflektera över varför vi firar jul, egentligen.

En annan sak jag ofta begrundar är den tacksamhet jag känner över att vara född in i den kristna världen. Då menar jag inte bara in i min familj, utan in i västvärlden, våra stater, städer och byar, där kristendomen utgjort själva fundamentet till samhällsbygget, lagarna. Jag är också tacksam att vara född i mitten av 1900-talet för att det ärligt talat känns som om kristendomen och Europa tidigare inte varit allt för vänligt stämd mot kvinnor. (Eller andra folkslag, för den delen.)

Så jag begrundar, läser julevangeliet och lyssnar självklart på julmusik. Sjunger med efter bästa förmåga. Och barnen kommer. Och särbon. Vi får ha det gött tillsammans. Även om sonen i år firar själva julafton någon annanstans, så hinner vi ha lill-jul någon dag innan. Myys och jääs (av allt godis). Redan på annandagen har familjen dock gått vidare till nyårsplanerna.Tiden går så fort. Swoosh bara! Vi pratade om det i går en kompis och jag. Vi har känt varandra i sjutton år drygt och det känns som det var i går vi lärde känna varandra. Vi är nästan lika gamla och har barn i samma ålder. Våra barn är vuxna och lever sina egna liv, medan vi undrar hur detta gick till. Vart tog tiden vägen! Ja, det där känner säkert flera av er igen er i. Vi pratade om chocken man ibland får, när man oförberedd råkar få syn på sig själv i en spegel: ”Vem är den där gamla människan” undrar man. ”Men det är ju jag!” :o

Det är bara att inse att man har passerat halvtid, man har uppnått tantåldern och har, med lite tur, massor av tid att spendera och reflektera över meningen med livet. Har livet ens någon mening? Vad ska jag göra nuu?

Att bli äldre är förstås inte alltid roligt. Man kan känna sig ensam, övergiven, vara sjuk eller ha det allmänt knapert som arbetslös eller fattigpensionär. Men nog är själva livet så oerhört mycket bättre än alternativet? De flesta som redan avrest hade nog hellre velat få stanna kvar.

Man får hålla sig i gång helt enkelt. Spotta upp sig och hitta ljuspunkterna någonstans. I dag var det enkelt. Julmusiken fick mig i stämning. Och jag tände ett ljus.

Bli först att kommentera

Kallt

Av , , Bli först att kommentera 2

Sitter i soffan och fryser. Vissa dagar är det som om blodet bränner i ådrorna och förgäves försöker värma upp fingrar och tår. Jag är ganska frusen av mig även i normala fall, men efter en förmiddag i Skellefteå landsförsamlings kyrka har jag som istappar i strumporna. För det mesta när kören sjunger upp brukar värmen stiga när man sjunger och tar i från tårna. Och jag själv hellre bli för varm än för kall i slutändan. Men inte denna gång alltså.

Vi sjunger i landskyrkan då och då under året. Det är alltid lika roligt att få komma till ”min” kyrka. Där satt jag ofta under min barndom, tillsammans med föräldrarna. Uppkrupen bredvid mamma har jag matats med Tulo, undersökt hennes handväska, eller bläddrat i psalmboken, allt för att få tiden att gå.

Landskyrkan känns därför lite som hemma för mig. Den är dessutom älskad av väldigt många skelleftebor: en av Sveriges vackraste, tycker vi alla fall själva.

Dagens tema handlade om att ta ansvar för varandra, att vi ska dela med oss av vårt överflöd, till dem som saknar bröd, hem och kanske till och med ett hemland där de vågar bo. Många människor kommmer hit för att få ett liv i fred, frihet, trygghet. En del av politiska skäl, en del undan svält och en del helt enkelt för att skapa sig ett bättre liv.

ladda ned utvandrare

På väg mot ett bättre liv *)

Dagens bibeltext hänvisade till bibelns folk under slaveriet i Egypten. I Sverige i dag skulle vi kunna jämföra med storsvagåren, då tusentals svenskar korsade Atlanten, för att skapa sig ett bättre liv i Amerikat. Många européer har genom tiderna flytt sina hemland, men i dag tänker vi inte på det, utan mer på hur vi ska kunna hindra folk från att komma hit. Ja, inte bara vi svenskar, utan på en hel del andra ställen.

Men det är förstås inget nytt för mig och er. Vi minns nog att Reinfeldt vädjade ”Öppna era hjärtan!” Sen försvann han ut i kulisserna och slapp därför uppleva den stora flyktingströmmen 2015, som omedelbart ledde till inte bara stängda gränser och dörrar, utan också stängda hjärtan.
Denna oerhörda utmaning för vår kompetens och välvilja lade bränsle under en tilltagande främlingsfientlighet och i dag är vi många som inte längre känner igen vårt Sverige. Här har blivit kallt.

Syrien

På väg mot ett bättre öde? **)

Solidaritet är ett ord som alltför sällan kommer över politikernas läppar. Inte ens inom S förekommer det särskilt ofta. Kan det bero på att väljarskaran blivit allt mer främlingsfientlig och lämnat S för Sd? I dag slåss alla om dessa 20 procent av väljarkåren. Då duger det inte komma med gamla mossiga pk-vänstervärden.

I dag har svenska folket det så jäkla bra att de kan bo i topputrustade hem, köra nya fina bilar och resa efter behag. (Inte alla, jag vet. Inte jag heller, men generellt lever vi med väldigt höga pretentioner.) Jag misstänker att svensken i sin längtan efter mera också innehar en hög skuldsättningsnivå. Möjligen är det därför vi är så rädda om vårt.

Kanske är det därför högern får fortsätta sänka skatterna, oavsett hur det påverkar samhällets service eller förmåga att ta hand om dem längre ner på samhällsstegen. Ut med alla utlänningar bara, tycker många. Då får vi andra en större bit av kakan, mera välfärd och vår svenska ”nedärvda” kultur (där inget alls kommer utifrån) bevaras intakt. Vi får behålla jobben och slipper ångesten när räkningarna ska betalas. Det enda vi förlorar är vår självrespekt. Ingen kommer att få den tillbaka förrän vi åter förtjänar den.

Nu har jag blivit varm, av idel upprördhet. Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta, men jag gör det med en förhoppning om ett moraliskt uppvaknande. För visst kan vi bättre?
*) Bild 1: lånad.
**) Bild 2: lånad från sverigeforunhcr.se/

Bli först att kommentera

Ska bara…

Av , , Bli först att kommentera 3

Har en trevlig helg i björkarnas stad. Helglugnet har satt sig. En trevlig middag förgyllde denna dag. Ljuva frid!

Innan jag åkte till Umeå i torsdags skulle jag bara åka förbi föräldrarnas grav lite snabbt och tända ett långtidsbrinnande ljus. Någon lykta hade jag inte att ta med. De brukar försvinna spårlöst från graven framemot sommaren, eftersom jag alltid (alltid!) glömmer att ta bort dem själv.

Därför får jag köpa ny varje år. Jag ville förstås komma iväg i vettig tid, men skulle bara svänga förbi det stora billighetsvaruhuset och införskaffa en stöldtjänlig budgetlykta. Till slut var allt klart, ljuset tänt och jag kunde bege mig. Självklart tog det längre tid än jag trott, men det gör det förstås alltid. Eller hur?

Som tex när jag härom dagen skulle luncha med en kär gamal vän. Vi hade stämt träff inne i stan kl 12 (trodde jag alltså). Men först skulle jag bara. Jag skulle bara åka till andra änden av stan för att returnera den tvättkorg jag köpt under ett anfall av tillfällig sinnesförvirring. Den skulle bytas mot modellen jag egentligen skulle ha köpt. Detta enkla ärende borde ju gå ganska fort resonerade jag.

Fel, fel, fel! Fastnade först i en lång kö, för ett annat inköp. Därefter in på nästa ställe på jakt efter önskad korg.
Men därinne hittade jag icket det jag sökte. Jag grabbade ett annat alternativ och gick till kassan. Den trevlige unge mannen där sa att den andra modellen fanns visst och visade mig vägen dit. Sen försvann han. Jag valde korg och återvände till kassan. Där fanns inte en själ, inte en enda i hela affären. Väntan. Vart tog han vägen? Tog han rast? Gick han hem? Spejande och nu lite stressad kände jag pulsen stiga. Detta späddes på av att vännen redan väntade på vår mötesplats, eftersom vi tydligen hade sagt halv tolv!
Ja, vad göra? Till slut kom killen tillbaka och jag ilade vidare för att snabbt lämna tillbaks felköpet.

Kundtjänstkillen som sakta närmade sig för att hjälpa mig med det, var en trevlig och älskvärd typ. Det märkte man genom att han stannade ett flertal gånger för att konversera med diverse andra kunder. Han var cool, men det var inte jag.
Jag var stressad upp över öronen vid det laget, men kom till slut i väg. Tio i tolv.

Nu fick jag bråttom: Mot centrum i den täta fredagstrafiken, fram till restaurangen och nu börja leta plats. Hittade ingen ovan jord, men i parkeringshuset intill hittade jag plats direkt. In med kortet i automaten, välja p-tid, knappa in kod, vänta ut lapp. Ila mot bilen men upptäcka att det på lappen står ”köp medges ej”!

Tillbaka till stolpe, prova igen. Prova annat kort. Arbeta sig sakta och noggrant genom betalningsproceduren och vänta. Kanhända detta var stadens långsammaste p-stolpe? Till slut kom en biljett lite tveksamt ut från dess inre: ”köp medges ej”.
Men med en app då?

Nu är jag trött på hela den här storyn så jag nöjer mig med att berätta att det tog en timme att genomföra köp av biljett i app. Vid det laget hade jag nästan gett upp och satt och drack kaffe på maten. Första halvtimmen av lunchen genomlevde jag i stresstöcken, men vi hade ändå mycket trevligt och efter ett långt prat skildes vi åt.

Jag var verkligen glad att hon hade tålamod att (i 40 minuter!) vänta in mig, så vi fick träffas! Nästan lika glad blev jag över att bilen förblivit olappad under tiden vi åt. Appen fungerade till slut och slutet gott, allting gott.

Men nästa gång jag ska bara, tror jag att jag avstår. Åtminstone om någon annan är inblandad och jag har en tid att passa. Nu är denna bloggen klar och jag ska bara… lägga upp den.

Bli först att kommentera

Work out

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag har jag gjort work out. Arbetat ute alltså. I morse blev jag ystrare än en femåring när jag såg snön falla. Det är såå vackert tycker jag. Särskilt första snön har en underbar effekt på mitt humör.

snöfall

Känslan höll faktiskt i sig hela förmiddagen och på eftermiddagen skulle jag ta en härlig långpromenad med vännen M. Men först lite seriöst arbete. Betalade några eftersläntrade räkningar och satte mig sedan med bokföringen, den jag sköter åt den käre K. Det var ett tag sedan jag öppnade kassaboken och liksom varenda gång dessförinnan, så länge jag har skött K.s bokföring, tänkte jag ”å, hur gör man detta egentligen?”

Men det löste sig förstås och vid lunch var jag klar med dagens uppgifter. Lunchen blev också vinterinspirerad, med risgröt, kanel, socker och skinkmacka med senap. Det var mums! Men nu blev jag slö. Eftersom klockorna hemmavid ställts in på vintertid igen kom dagens rutiner lite på sned: Jag vaknade redan halv sju, fast jag ansträngt mig så att stanna uppe så länge som möjligt. Därför, tidig frukost, sedan tidig lunch och sen tidig eftermiddagslur.

Nåja, det gjorde ju ingen skada och efter lite vila körde jag (ganska försiktigt) i halka och snösörja ut till Innervik för att insupa lite lantluft. Kompisen bor i en mysig västerbottensgård, omgiven av andra mysiga västerbottensgårdar och andra vackert snöinbäddade, lantligt präglade hus och gårdar. Jag blev bjuden på kaffe och blåbärspaj och stärkta av detta gick vi sedan ut i vintern.

När jag sen kom hem tyckte jag nog att jag maxat dagen, jag körde in bilen i garaget och kom plötsligt ihåg avigsidan med all denna täta, våta snö. Man måste ju skotta! Hela vintern. Hur kunde jag glömma det, tro?

Nu har jag inte så värst mycket skottning att göra, det är utanför ytterdörren, utanför garaget och en liten parkeringsplats. Dock är det lätt hänt att man ”glömmer” skotta parkeringsplatsen. Lätt hänt att man blir inplogad och då får påbackning på snön man struntat i. I vintras fick mina p-platsgrannar dessutom den goda iden att skotta över sin snö på min parkering. Vredgad gjorde jag vad varenda vettig människa tar till för att folk ska bättra sig: jag skrev en arg lapp! Jojo. Där fick dom!!

Tankarna på detta tilltag gav mig kraft att skotta p-platsen snöfri och sen var det bra med det. Lite work out fick jag ju på köpet, så nu kan jag nöjd slå mig ner i soffan och invänta tv-premiären på ”Allt för Sverige”. Ha en riktigt mysig söndag kväll, alla!

Bli först att kommentera

Mellan regn och dimma

Av , , Bli först att kommentera 2

Egentligen tycker jag inte om gråväder. Jag är kroniskt trött och för att få lite fart på mig behövs det sol och ljus. Men i dag, när jag vaknade och tittade ut, kände jag att ”i dag kan jag ha en riktig mysdag”.

Jag började dock med att mota bort latmasken som sa att det nog skulle bli regn och tyckte att jag skulle ta bilen. Men den gubben gick inte, utan i stället tänkte jag optimistiskt att fuktig luft nog är bra för hyn. Jag rustade mig med ett paraply och gick till jobbet.

fog-1535201_1920red'

En väldigt fuktig dimma, men inget regn, väntade mig därute. Vägen, kantad och beströdd med gula löv, vilade rofullt i ett mjukt, grått ljus. Ingen vind och nästan ingen annan såg jag under promenaden. Omsvept av den täta atmosfären blev jag poetisk och tänkte, att här går jag i gränslandet mellan regn och dimma.

På jobbet fanns ingen utom jag, så där var också lugnt, tyst och skönt. Kafferasten tillbringade jag på soffan i fikarummet. (För den som eventuellt undrar nu: ja, jag arbetade också!) Lika härligt var det på hemvägen och väl hemma landade jag i sängen för en liten tupplur. Kvällen fortsätter i mysläge och det kommer att bli tända ljus, en kopp te och marmeladbredda skorpor. Kanske till och med lite glögg ur fjolårsflaskan också!

En hel dag i gränslandet mellan regn och dimma och mys fullt ut. Gränsland. Visst är det ett fantasieggande ord? Jag tänker att det är ett poetiskt uttryck för något som egentligen inte är.

Det kan vara dagen man lämnar något men ännu inte omfamnats av det nya. Det kan vara sekunden innan steget landar över gränsen från ett land till ett annat. Det kan vara steget från barn till vuxen, från liv till död. Och tänk er, övergången mellan sommar- och vintertid! De flesta av oss märker den inte alls, där vi snusar sätt under våra täcken. Men ändå, alla påverkas vi av den.

Alla övergångar har betydelse. De kan inge såväl en känsla av oro och ovisshet, som en känsla av hopp och möjlighet. Allt beroende på. Ibland fastnar man i tanken på vad som håller på att ta slut och för alltid är borta. Det kan skapa stor sorg och ångest och det är ju förståeligt. Men vad lönar det? Och tänk om det är tvärt om, att det är sen det roliga börjar!

plant-4308306_1920red

Bli först att kommentera

Räddare nu

Av , , Bli först att kommentera 3

I helgen har jag kunnat följa Moderaternas partistämma i radio och tv. Ett parti som på lite drygt ett år förvandlats från ett ”öppna era hjärtan” till att stänga dem helt för dem som har det svårt och kämpar hårt att hålla sig över vattenytan. Inte ensamma om dessa tag, men de tycks satsa på att bli värst.

Varje gång jag hör Ulf Kristersson, hon Svantesson och andra partiföreträdare tala om att sjuka och arbetslösa ska ha allt uslare villkor, får jag ont i magen. Ont, för att jag vet hur det känns att få hela sin existens i gungning när politiker utan erfarenhet av ekonomisk och social utsatthet uttalar sig.

Lösningen på den problembild de själva målar upp är att klämma lite hårdare och snärta piskan lite effektivare. För inte kan de väl på allvar tro att ett samhälles hälsa förbättras av att allt fler hamnar på obestånd? Inte kan de väl på allvar tro att Sverige blir rikare om befolkningen blir fattigare. Eller att sjuka blir friskare av att vara rädda och oroliga? Eller att de som är längst ner i samhällsstegen blir stärkta medborgare av att uppleva ännu mer maktlöshet?

rädsla hand (2)

 Rädsla kan vara förlamande och skadlig. Den dödar visserligen inte, men den kan hindra människan att leva.

Jo det verkar faktiskt så. Det oroar mig mer än jag kan sätta ord på. Mina egna erfarenheter är knappast de värsta man kan ha, men illa nog. Jag ska inte gå in på dem nu, men år 2010 var ett år jag aldrig vill återuppleva och som lämnade mig i totalt mentalt sammanbrott, i en depression som varade i tre år. Det är minnet av den som smyger runt i mitt medvetande, som en mörk skugga över själen och som ärr i både självkänsla och tillit. Varje dag stryker vargarna kring min sköra trygghet. Hur andra har det som är i en värre sits kan jag inte riktigt föreställa mig.

Men jag tänker på dem. De som i dag inte får sjukersättning fast de är kroniskt och kanske livshotande drabbade av ohälsa och därför har nedsatt arbetsförmåga. De som blev utförsäkrade 2010-2011 och i dag lever utanför allt vad skyddsnät heter. Jag tänker på dem som hamnat utanför skyddsnätet av andra skäl, som de inte förmått bryta. Jag tänker på dem som inte får sin lagliga rätt till assistans.

Jag tänker på barnen till dem som knappt har till mat på bordet. Jag tänker på de arbetsföra som skulle kunna arbeta – och som inte vill något hellre än att få ett arbete, men som väljs bort p.g.a. anledningar de inte kan påverka. För gammal, för utländsk, för lite eller fel utbildad, eller bara ”fel” på något sätt. Fel i arbetsgivares och i arbetsmarknadens ögon.

Vem av dem blir hjälpta av Moderaterna? Vem av dem blir över huvud taget hjälpt med dagens regler och villkor? Vem tar deras sida när budget och riktlinjer ställs?

Vem blir stärkt och kan ta nya tag mot en ljusare framtid? Svaret är givet: Den som får stöd. Inte nöd.

Bli först att kommentera

På vägarna

Av , , Bli först att kommentera 2

I kväll pustar jag ut efter en lite annorlunda vecka. K och jag har flängt runt samhällena i Skellefteå kommun, där han kåserat och berättat om sin senaste bok, sitt författeri och källorna till de uppslag han använt sig av i sitt romanskrivande. Jag har varit roadie, kånkat grejer och kört bilen. Lyssnat och tagit (usla) bilder, recenserat och assisterat.

För den som inte känner till detta, får jag berätta att just nu pågår Berättarfestivalen i Skellefteå kommun. Horder av kulturmänniskor drar runt och skrönar om ditten och datten, i pratande form. Jag skulle tro att man får höra mycket roligt och intressant om man besöker dessa evenemang. Tyvärr har jag inte kunnat vara med på andra än de K pratat på.

Men nu är han faktiskt klar med sitt och vi kan passa på att gå på ett evenemang som åhörare, på lördag em. Det ska bli roligt!

kent i skelleftehamn

Kent i  högform. Folket i Skelleftehamn lät sig väl roas

Livet om författare är ett ensamt och slitsamt göra har jag börjat förstå. Jag har av bekantskapen med K lärt mig att det inte bara ska skrivas. Det ska forskas, faktakollas och redigeras ett antal gånger innan boken slutligen kommer på pränt och kan säljas till hugade läsare. Det kan ta år! Det är svårt att hinna vara social – om man inte råkar en enorm drivkraft för det. Jag misstänker att författare kanske inte har så mycket av den varan..

Noggrannhet är en dygd, alltså, och ve den som sprider felaktigheter! Skarva med sanningen hör ju till författandets friheter, men man får inte gå för långt med det heller. Inte utan att friskriva sig i förordet.

Annat är det med att skriva blogg. Här kan jag ju välja själv hur jag vill lägga upp det, mitt tyckande och tänkande är fritt och mitt alldeles egna, så jag slipper att bli slagen på fingrarna (alltför ofta) ifall något blir tokigt. Jag kan också hitta på och skoja till det. Tur för mig! Måste väl tillägga att jag ofta håller mig inom ramarna för sanning och anständighet! :)

Det känns i alla fall skönt att närma sig helgen. Det har varit en ansträngande vecka. Inte på grund av flängandet, utan på grund av en hemsk led- och muskelvärk. Jag har fått knapra värktabletter i parti och minut, men nu verkar det som om det värsta klingat av. Ta i trä. Så de närmste tre dagarna ska jag bara ta det ganska lugnt och bara göra små avbrott för trevligheter.

Bli först att kommentera