Vandrande tankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Hösten har landat ordentligt. Vintern är inte långt borta. Vi närmar oss Fars dag då vi får fira våra pappor, men först ska vi minnas våra döda. Min egen pappa dog 1987, strax efter sin 75-årsdag. Hans tid på jorden vet jag inte så mycket om, förutom det min syster berättat för mig. Han var studiebegåvad, men fick inte gå på läroverket, i stället blev han ”cowboy” hos en släkting och fick börja bidra till brödfödan. Sen kom andra världskriget och när det slutade var han 33. Så småningom träffade han min mamma och ljuv musik uppstod. De gifte sig 1950.

Mamma avled 2007. Om henne vet jag faktiskt lite mer. Jag tror hon hade en fin uppväxt, kanske t.o.m. privilegierad och hann utveckla sina personliga talanger ute i arbetslivet innan hon gifte sig och (förstås) blev hemmafru, Hon var smart, dynamisk och rolig.

Jag tittar ut mot den gråa hösthimlen. Den understryker, eller kanske till och med förorsakar min vemodiga stämning, min längtan efter något som är utom räckhåll, utom kontroll. Inte bara mina föräldrar, utan tider som förflutit, tider som ska komma och viktiga saker i nuet som inte känns helt trygga. Vi lever i en otrygg värld. Det har vi förstås alltid gjort, men innan internet och den ständiga tillgången på mer eller mindre pålitliga nyhetskällor, var nyheterna noggrant analyserade, paketerade i ett neutralt språk och Bengt Öste gav intryck av att ha full koll på situationen. Det kalla kriget hade länge legat som ett hotfullt moln över oss alla, men vi hade nog inte så mycket kunskap om vad som hände i andra delar av världen. Vietnamkriget förstås och ryssen, men inte så mycket mer.

Vemodet vandrar vidare, tillbaka till föräldrarna och mig. Jag tänker att de var rätt gamla när de bildade familj och för min del känns det som om vi inte hade särskilt mycket gemensamt. Det som fanns, var intresse för samhällsfrågor och god allmänbildning. Och musiken förstås! Ja det är ju inte illa egentligen, men några samtal kring dessa ämnen kan jag inte minnas.

Vi stod inte varandra särskilt nära och vi kände följaktligen inte varandra särskilt bra. Jag tror inte de funderade så mycket över vad jag var för en. Vi samtalade aldrig djupt, delade inte tankar med varandra. Det kan förstås bero på att jag var ganska introvert redan som liten och helst höll mig i min egen lilla bubbla. Men det hindrar mig förstås inte att tänka på dem ofta och tända ljus på deras grav. Kärleken fanns och lever vidare. Missförstånd och gnissel är även de en del av att ha en relation. Och oavsett det är jag och de grenar på samma träd, med samma rötter och vi är i det stora hela väldigt lika. Jag är lika samvetsöm och grubblande som pappa, men också lika gladlynt och snabb i ord och tanke som mamma.

Lena går hemifrån

Men det såg jag inte först. I tonåren drev jag bort. Min känsla av sammanhang och tillhörighet hade rivits itu. Jag flyttade tidigt, för att söka min egen väg. Det tog ett tag. Eller rättare sagt: Jag letar fortfarande. Allt jag vet om vägen är den del jag redan lagt bakom mig. Kruxet är ju att man aldrig riktigt kommer fram. Just när jag klarat av en livsetapp inser jag att jag inte alls kommit fram. Tvärtom måste jag plocka upp bagaget och fortsätta livsresan allt eftersom. Tills en dag då jag rest färdigt.

Hur som helst har jag genom livet genomgått många förändringar – även i min självbild: Från stillsam unge till missförstådd ungdom. Från en som har haft otur i både familje- och i kärleksliv, till en som haft turen att få växa upp i en trygg gemenskap och som med tiden börjat förstå andra och sig själv allt bättre. Vart tionde år har jag livskrisat och genom de processerna kommit att skriva om min livshistoria flera gånger.

Jag har även gått i terapi och fått lufta mina tankar med en professionell hjälpare. Nu kan jag se både gott och ont med filosofiska och förlåtande ögon. Somligt var mycket dåligt, men en hel del var bra och när jag ser tillbaka på detta och ser helheten, ser jag att hur det än blev, så blev det ok. Nej faktiskt mer än ok, det blev bra. Vemodet jag bär är helt naturligt, och har mer att göra med att jag tänker tillbaka på de goda stunderna än jag gör på annat. Det finns förstås en risk att man fastnar i detta tillbakablickande och det vore ju dumt. Mycket kan hända ännu, och man vill förstås vara med och när det händer.

Jaa, med dessa ord får jag avsluta dagens blogg, där tankarna och idéerna spretat en hel del. Koncentrationen har inte varit den bästa och det blev längre än jag tänkt. Men nu är jag i alla fall klar. Tack för att ni läst!

 

Bli först att kommentera

Fyra gånger så roligt

Av , , Bli först att kommentera 3

I går kväll var vi på teater, jag och två vänner. Vi var verkligen glada att vara där, eftersom det kunde slutat med att vi inte alls blivit insläppta!

Jag hade lovat fixa biljetter, eftersom jag hade både gott om tid och dessutom en rabatt att utnyttja, men det tog fyra (!) försök innan det blev rätt och vi kunde bänka oss framför teaterscenen.

Det som hände var följande. Jag köpte biljetterna i god tid, i butik på stan, hade valt dag (onsdag) och platser, biljetterna var utprintade och jag skulle just till att betala.

”Jag har medlemsrabatt”, sade jag glatt och och inväntade bekräftelse på att det var ok. Det var det inte, för jag borde ha sagt till innan. Ja, det borde jag ju gjort, insåg jag. Men ingen fara på taket, vi annullerade det första köpet och gjorde ett nytt köp, nytt val av platser och avdrag för rabatten. Jag  fick nya biljetter, betalade och gick förnöjt min väg. Med detta gjort var det bara att invänta den efterlängtade pjäsen.

Å så roligt och spännande detta skulle bli! Pjäsen ”Tillbaka innan midnatt” var något så ovanligt som en thriller i teaterform.

20190918_225432

Kvällen innan sms-ade kompisen och berättade att jag skulle bli upplockad med bil kl halv sex, då ridån skulle gå upp halv sju. Konstiga tider, tyckte jag. Visst var det kl sju? Måste förstås kolla upp detta, tog fram biljetterna. Där stod att det skulle börja halv åtta! Tre olika bud..  Hmmm. Längre upp på biljetten stod dag och datum.

Men vad i …??? Det borde ju stå onsdagen den andra, inte torsdag den tredje! Ett iskallt spjut av stressrelaterad ångest genomströmmade min mage. Å nej! Meddelade vännerna misstaget, de svarade tröstande att det kunde eventuellt gå på torsdag också, men det var inte optimalt. Jag lugnade dem (och mig själv) med att biljetterna förmodligen skulle gå att boka om. Kollade på nätet och det fanns bra med platser kvar.

Men jag skulle inte få någon ro förrän allt var löst och därför störtade jag in onsdag morgon med andan i halsen, fem sekunder efter de öppnat, och lade fram mitt problem.

”Ingen fara”, sade den vänliga damen och hjälpte mig att välja ny dag och nya platser, nya biljetter printades ut och betalades och jag vandrade ut med lättat hjärta. Tio steg senare slog det mig att jag kanske ändå borde kolla att det verkligen blivit rätt.

Och kan ni gissa? Jajamensan inte bara fel, utan samma fel som tidigare. Biljetterna till torsdagens föreställning fladdrade förtretligt i min upprörda hand. Det var bara att vända om och införskaffa en fjärde omgång biljetter.

Till sist satt vi i alla fall där, på rätt dag, vid rätt tid och på finfina platser. Gissa om vi var glada att få komma in!

Hur var då pjäsen? Joo, gillar du teater, komedi och thrillers, se den!

Bli först att kommentera

Vi måste prata

Av , , Bli först att kommentera 2

De vackra höstveckorna till trots har jag känt mig ganska energifattig. Bara segat mig fram genom tillvaron och inte kunnat förmå mig att ta itu med sådant jag brukar tycka om att göra. Som tur är har jag haft en del inbokat sedan tidigare och det har gjort att jag kommit mig ut i alla fall. Flera trevligheter och det har stundvis lyft upp energinivån.

Min hängighet tycks vara av det långvariga slaget och varken vila, vitaminer eller soliga promenader har bitit på detta. Men sådant är ju livet, man kan inte var på topp jämt och inte heller beklaga sig över de dalar tillvaron bjuder på så länge som livet lunkar på utan drama och djup deppighet. Det finns ju värre saker än att vara trött, håglös och känna sig lite småsjuk. Man kunde ju må pyton i själen eller drabbas av livshotande sjukdomar.

Livet är en fest!

Det går trögt ibland, men det rullar på

Läser på cancerfondens hemsida att mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid. (Drygt 65 % av dem som insjuknar blir botade.) Psykisk ohälsa tycks öka, inte minst bland de unga, trots att vi lever i ett välstånd som merparten av jordens befolkning bara kan drömma om (än så länge). Livet är oförutsägbart och att få ha hälsa, må bra och känna sinnesro och framtidstro är en nåd som inte är alla förunnade. Vi har säkerligen alla någon i vår närhet som drabbats av det oerhörda, kanske är det en själv som drabbats.

Därför är det så viktigt att vi stöttar varandra. Att vi visar medmänsklighet och solidaritet. Att vi sätter människan före det materiella. Det borde vara självklart att varenda en ska kunna få den hjälp och den vård man behöver. Det borde vara självklart att forskning om våra sjukdomar och hur de kan botas hade tillräckliga medel. Men så är det förstås inte. Kanske är det omöjligt att räkna ut exakt hur mycket som skulle behövas.

Men vi kan var och en av oss dra vårt strå till stacken. Vi kan skänka pengar till något behjärtansvärt ändamål, vi kan lära oss mer och hjälpa till att minska fördomar och vi kan prata om våra egna erfarenheter.

Jag försöker själv vara öppen med mina egna diagnoser. Har några som kan vara knepiga att ta upp i sociala sammanhang: bipolär sjukdom, IBS och fibromyalgi. Sådant som folk i allmänhet kanske inte vet så mycket om, men som ändå kan färga omgivningens syn på en som person. Och det är ju just därför jag, du, vi måste prata om det! Hur ska vi annars bekämpa de fördomar som finns och främja allas rätt till vård och stöd?

Det måste bli lika intressant och accepterat att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om hjärtsjukdomar och om diabetes. Men jag antar att inte heller dessa sjukdomar är särskilt lätta att prata om. Kanske är det så att vi har svårt att prata om sådant som har oviss utgång. Det är ju inte som ett benbrott som läker på några veckor. Saker kan sluta väl men också illa och det vill vi kanske slippa tänka på. Vi får lov att fatta mod och göra det ändå.

Bli först att kommentera

På hugget

Av , , Bli först att kommentera 1

Kommer på mig själv med att sitta och studera en tidningsartikel med oväntat stort intresse. Den handlar om yxor, det är ett slags konsumenttest, utfört av medlemmar i Metall, för medlemmar i Metall. Sånt måste jag förstås ha koll på!

Tidningen är Dagens Arbete och ges ut av Industrifacket metall. Jag har inte arbetat i branschen på många, många år, men är fortfarande medlem och får tidningen. Numera hör jag delvis till tjänstemannaskrået, delvis till de långtidssjukas skara. Men för en fackligt och politiskt intresserad person som mig är detta guld. Jag håller mig uppdaterad i arbetsliv, arbetsmiljö och de fackliga frågorna, från ett perspektiv där jag känner mig hemma. Det är ju så viktigt i dag att behålla markkontakten.

Det är alltför lätt att glömma hur folk har det på golvet, när man själv sitter på sin kontorsstol och stirrar på en skärm. Under flera år var jag dessutom hemma på heltid, utan att ha mer med utvecklingen att göra än att vara föremål för politikernas reform- och rehabiliteringsiver. (Vilket för övrigt inte gav mycket till resultat, eftersom intresset var mer av ekonomisk art än av verklig rehabilitering.)

Ja, åter till yxorna. Jag gillar verktyg och vill gärna tänka på mig själv som händig i någon mån. Gick till och med en snickarkurs en gång i tiden. Värken i händer och axlar satte tyvärr stopp för det finliret. Men verktyg har jag. Så många att inte bara en i bekantskapskretsen höjt på ögonbrynen. Det är slipar och sticksågar, spett och stämjärn. Skruvmejslar i massor förstås. När jag ser reklamblad från Jula och andra försäljningsställen väcks alltid lusten att skaffa något nytt. Sedan länge känner jag ett starkt behov av borrhammare. Men till vad? Ja, ja.

Så småningom blev i alla fall kroppen lite bättre och nu kan jag, trots att jag saknar verkstadsutrymme, ibland jobba på lite småprojekt. Om sommaren kan jag ju hålla på i garaget, men det gäller att hålla sig inom de begränsande ramarna och inte ta itu med något långtidsprojekt. Det blir sällan vackert, men det är kul.

rödluvan på hugget

 Känner mig på hugget

I artikelns yxtest gör de bedömning av kvalitet och tänkbart optimala användningsområden, samtidigt som de slår ett slag för vedklyvning som hobby, ja till och med som terapi. Det kommer tydligt fram att det ger avkoppling, rensar hjärnan och avleder från frustration eller när man är upprörd över något/någon. Nu har ju inte jag vare sig träd, ved, eller vedpanna, men i det här läget tycks det vara precis vad jag behöver!

Man kanske skulle köpa sig en yxa..

Bli först att kommentera

Stolt

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag är jag stolt. Stolt över den svenska kyrka som jag tillhör, som hissat Prideflaggan i Sölvesborg när kommunstyret tagit ner sin.

Solidaritet

flag-1494846_1920 (1)

Skäms gör jag däremot över sölvesborgpolitkerna, som gömmer sig bakom gamla traditioner i stället för att förklara varför en relativt ny, men ändå etablerad tradition ska upphöra.

Jag skäms över dem, utan att ens veta vad de är för slags människor. Men vad för slags människor kan de vara, som ägnar sin skattefinansierade tid åt symbolpolitik och populism?

Det handlar förstås inte bara om att de vill hålla sig kvar vid de mera menlösa traditionerna. Nej, det är ett sätt att ta avstånd från HBTQ-personers existens och rättigheter. Men detta är inte allt. De tar sig steg efter steg närmare målet, att skapa illusionen av en nationalromantisk idyll. De vill att vi ska köpa den bilden och det målet och tro att det är de som kan ge oss detta Sverige.

De har redan bestämt sig för att begränsa den konst som får synas i kommunen. All konst ska nog helst föreställa trevliga saker, som faluröda stugor, berg och skog, en hare. Och man vill INTE se konst som måste tolkas, som berör och väcker frågor och känslor. Konst som de inte förstår, nej tack. (Och det går nog hem lite varstans, är jag rädd.) Nej, den svenska traditionen skall för evigt förbli i en Carl Larsson-idyll och medborgarna får vackert klämma in sig i den norm de anser är den riktiga och sanna.

Vad blir nästa steg? Kan det vara att återskapa hemmafrun? Nej visst ja, först ska man ju förtrycka och smutskasta invandrade människor, stoppa flyktingar vid gränsen, få resten av oss att vara rädda och de vill så hat och förakt för allt osvenskt och mot alla de osvenska.

Utveckling, stopp. Forskning, blaha (fake news). Familjen ska återtraditionaliseras (mitt eget, just nu i stunden, påhittade ord). Kort sagt ska vår land skickas tillbaka till 50-talet eller så. Bli något det kanske aldrig varit annat än i någon Astrid Lindgren-saga.

Å så mycket ilsket jag skulle kunna skriva här, men jag får hejda mig. Det var ju stolthet jag kände i dag.

Jag vill tacka er alla som står upp för människors lika värde och som känner och visar medkänsla med era medmänniskor! Ni är bra folk och jag är fantastiskt stolt över er, utan att ens veta vilka ni är – ni är fantastiska allihopa!

För övrigt är flaggande med den gulblåa på svenska gårdar en relativt ny tradition. Drygt 100 år.

Bli först att kommentera

Förändring

Av , , 1 kommentar 1

Jag ser i min spegel med all tänkbar tydlighet ett ansikte som varit med ett tag. Ibland blir jag faktiskt överraskad, för inuti det där grånande huvudet försiggår absolut viss utveckling, men inte så mycket åldrande. I mitt huvud är jag tidlös och ibland till och med ung, med hela livet framför mig.

Men min tid är utmätt och vid sextio fyllda är det bara att inse fakta: Den närmar sig. Den stora förändringen. Den andra stora förändringen. Den första måste vara den dagen man föds och utträder från ett mikrouniversum till en stor och överväldigande värld där man ska lära sig allt det innebär att vara människa.

Jag tänker mig livet som en resa, där man ofta inte vet vart man är på väg. Där man med tiden börjar se möjligheter och omöjligheter och vill styra upp resmålen, genom att utbilda sig, jobba, skaffa familj. Kanske förverkliga sig själv eller ”bli något”. Målen ser förstås lite olika ut från person till person, men jag skulle tro att de allra flesta vill ha kärlek, en egen familj och vänner. Ett jobb så klart, gärna bra betalt eller åtminstone något man trivs med och kanske kan utvecklas i. Detta förstås förutsatt att man har fått sina grundläggande behov tillfredsställda. Utan det, kan det bli en enorm uppgift att tänka sig vidare.

utistoravärlden

Vid resans början

Under min levnad har landet utvecklats och förändrats, från ett samhälle med enorm framtidstro, till ett samhälle där många känner hopplöshet och bitterhet, medan andra känner att de nog behöver unna sig ett nytt kök eller en meditationsresa till någon avlägsen plats. Då trodde man på samhället och på utveckling, men i dag.. Ja ni vet ju själva.

Jag och min omgivning är också i förändring. Människor har kommit och gått, ibland tvärt, ibland sömlöst utan att jag förstått hur: Barnen! De under som jag fått uppleva två gånger och som för alltid satte alla andra kärlekar på andra plats; trevliga bekanta som en dag övergått till att vara vänner; en utsträckt hand som plötsligt en dag besvaras med ett bortvänt ansikte; en bön om kärlek som lämnat mig likgiltig. Livets gång.

Jag ser allt oftare tillbaka. Ibland tänker jag att mitt liv bara varit en serie av kriser, många tillkortakommanden och förluster utan slut. Andra gånger ser jag samma saker med andra ögon och ser i mig själv en som kämpat väl och klarat sig även när oddsen varit usla. Och visst fanns det framgångar! Jag anar också det som ännu kan bli och känner förtröstan i stället.

Läget kan i dag kännas oerhört dystert, kanske ödesdigert och farligt! Men å andra sidan kan man se det som en utvecklingsfas, då vi än en gång måste bestämma oss för vilket samhälle vi vill ha och för vem. Det har gjorts förut, när välfärdsstaterna byggde fram sig själva efter de två världskrigen. (Det är den positiva delen av historien, humanismens framsteg från en historia med slaveri, exploatering och folkutrotning världen över. Jag vill gärna hoppas och tro att allt det ska upphöra en dag.)

Världen är som sagt i ständig utveckling, liksom jag och du. Skrämmande eller spännande. Skrämmande och spännande!

1 kommentar

Mindful i morgonskog

Av , , Bli först att kommentera 2

Måndag, måndag. Vaknade i morse, pigg och utvilad efter 8 timmars sömn. Härlig känsla förstås, särskilt som jag varit jättetrött i flera dagar, hängig, med huvudvärk och gnek i halsen.

Med solen strimmande in under persiennen, kände jag att den här dagen var alldeles för vacker för att tillbringa på jobbet och sedan bara vara trött. Så ser nämligen den normala arbetsdagen ut för mig: tre timmars arbete och sen vila i minst fyra timmar. Med lite tur, en skvätt energi efter tuppluren. Nej bättre då en härlig skogspromenad och inga tankar på jobb! Kontaktade jobbet och med chefens välsignelse för detta tog jag mig en morgonkopp och begrundade dagens möjligheter. Tänkte att jag tar det väl som det kommer. Det finns mycket smågrejer jag skulle vilja göra.

Min bästa dag är en dag då jag kan ta allt som det kommer och bestämma lite eftersom, beroende på energitillgång och så fick det bli. Det viktigaste tar man förstås först. Jag började med att ta den där promenaden.
Å denna härliga, krispiga, klara höstluft! Den får mig att till fullo acceptera det faktum att sommaren definitivt är slut. Den här sortens höstdagar blir till glimmande juveler i mitt hjärta.

Skogens dofter välkomnade mig. Hallonris, brännässlor, barr och löv, på en bädd av mustigt doftande förne. Jag ville följa vägen lite längre än jag brukat gå, på jakt efter ett frodigt hallonris som jag blivit tipsad om. (Det gäller ju att vara förberedd inför nästa bärsäsong så man vet vart man ska ta vägen.)

WP_20170929_007

Det är alltid lite spännande att gå en väg man aldrig vandrat förut. Vad händer bakom nästa buskage? Där bortom fanns dungar, lägdor, och förstås skog som skog ska se ut. Jag vandrade i sol och skugga och försökte vara så mindful som möjligt. Betraktade de få rodnande löven (så sent löven gulnar i år!), de mossiga stenarna och de daggtäckta fälten. Och blev hyfsat mindful, får jag säga!

Till slut kom jag fram till hallonrisens Shangri-la, det utlovade hallonparadiset. Joo, det såg fint ut. Bara ris, inget annat skräp som mjölkört, brännässlor, mm. Nöjd vände jag hemåt igen, lämnade skogsvägen för att fortsätta stock och sten-stigen tillbaka. Klappade på min favoritsten i backen. Kramade ett träd. Länge. Det kändes gött!

Bli först att kommentera

Håll det du lovar!

Av , , Bli först att kommentera 3

”Lova inte något du inte kan hålla.” Vet inte var jag lärt detta, men det bör väl rimligtvis vara hemifrån. Och visst är det så att vi känner oss svikna när löften inte infrias? Som medmänniskor och medlemmar i flocken är det en av grundbultarna att inte svika. Blir vi svikna av vår flock tar tilliten och självkänslan stor skada.

Thoughts-actions-2

Viktig strävan

Som bebis råkade jag ut för en hemsk olycka och kom att tillbringa en stor del av mitt andra levnadsår på lasarett. Besökstiderna var strängt reglerade och mamma hade en stor familj och ladugård att ta hand om hemma. Jag grät varje gång hon lämnade mig efter besöken och vårdpersonalen tyckte att det kanske var lika bra att hon inte kom så ofta, med tanke på hur förtvivlad jag blev. I dag skulle man förstås aldrig ens tänkt den tanken. Jag vet inte hur det blev med det, men jag är övertygad om att de ständiga separationerna märkte mig för livet. Mamma också, för det måste ha känts fruktansvärt att över vi över huvud taget skulle hamna i en situation där hon blev tvungen att överge mig om och om igen. Till barnen ger man löftet att alltid finnas där för dem. Eller hur?

Ja, ett litet utvik där, men min tes gäller alla slags löften. Det ska mycket till innan man kan ursäkta löftesbrott. Ordet avtal låter märkvärdigt och för tankarna till löneavtal, köpeavtal och liknande, men faktum är att de flesta av oss ingår avtal varje dag, om stort och smått. Det kan vara att träffas för att äta lunch, att bestämma en veckomeny hemma och vem som ska laga denna mat. Det kan vara ett ”vänta på mej” följt av ett ”ja”. Enkla, vardagsnära saker som har ett gemensamt, att de uttrycker en avsikt eller ett löfte. Det här är viktiga saker, för hur mycket kan man lita på en som inte dyker upp på mötet (utan god anledning)? Hur trygg känner man sig när den man litar på sviker gång efter annan! Är en vän som bryter löften och avtal verkligen en vän?

Många avtal bryts ju. Ta en skilsmässa till exempel, där man lovat att ta hand om varandra och hålla ihop. Stor smärta oftast. Löftet till barnet att vi ska göra det där ”sen”. Barnet som väntar förgäves. Löftet till en vän att inte föra vidare ett förtroende. Sen har vi de ekonomiska avtalen. Någon lånar pengar och lovar betala tillbaka dem, arbetsgivaren lovar lön och goda arbetsvillkor. Regeringen lovar att göra landet bättre och ekonomin stabilare. Avtal alltihop, på ett eller annat sätt.
Ibland fallerar man, det får man förstås inse, men om man är att lita på 99 ggr av hundra, så blir skadan kanske inte så svår. Hoppas jag innerligt.

Bli först att kommentera

Bonusdagar

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag välkomnar dessa dagar av nåd – eller bonusdagar, som en mindre andligt sinnad person kanske skulle uttrycka det. Denna dagen har jag tillbringat till stor del utomhus: i skogen där skönheten som alltid är slående och på balkongen, i skugga. Just det där med att sitta i skuggan en sommardag är bland det somrigaste jag kan tänka mig och en av mina största njutningar. Det är de dagarna som etsar sig fast som mest minnesvärda och det beror väl på att de är rätt sällsynta här på dessa breddgrader. Hur många vi är som jublar över såna här dagar (”det är som utomlands!”), det skulle jag bra gärna vilja veta.

Sommaren är ju egentligen på utgång vid det här laget. Själv upplever jag föraningar om höst redan bland de första dagarna i augusti. Man kan känna en förändring i luften, kanske lite krispigare kvälls- och morgonluft, se solen anta en mera höstmättad glöd. Men inte i dag. I dag går nog nästan alla vi som kan omkring i det somriga, iklädda somriga kläder och med salig min. Tänk att de blev fler, de ack så sällsynta! Jag svettas. Jag går in. Balkongen i eftermiddagssol är lite väl het för min arma skalle, men luften som sipprar in i rummet innanför räcker långt.

Säk kop 140919 573

Sommaren är kort. Ja, det vet ni ju alla och det är därför de här extra dagarna betyder så mycket. Att få lojt blicka ut över grannskapet, över träd, gräsmattor och asfaltstigar, sittande med något svalkande i handen och en bok. Tappa koncentrationen över boken för att förnöjt blicka ut ännu mer. Luta huvudet bakåt och låta blicken förlora sig i det härliga blå…

Jag skulle kunna tjata hur mycket som helst om detta och det kanske jag gör när jag tänker närmare på det. Men det struntar jag i. Jag lägger de här dagarna tillsammans med de andra i minnesarkivet och tar fram dem då och då under de tristaste månaderna för att uthärda dem bättre och ge längtan näring. Jag har faktiskt ingenting emot de andra årstiderna alls. Nejdå, var och en har sin egen charm åtminstone inledningsvis. Men den omsjungna, efterlängtade frihetstiden är alldeles för kort i förhållande till de andra. Snart ska varma jackan och motorvärmaren på och det vill jag egentligen inte alls tänka på nu. Nu vill jag bara ta emot den här dagen. Låta nåden, bonusglädjen uppfylla mig här och nu.

Bli först att kommentera

Energigivande lördag

Av , , Bli först att kommentera 1

Lördagen bjöd på en energikick. Det är inte varje dag man kommer så djupt in i ett samtal att det närmar sig det terapeutiska. Ofta möts vi i vardagen och lämnar en rapport om vad som pågår för dagen och stunden, utbyter information och ibland gör planer tillsammans.

Man håller sig alltså uppdaterad och tar in vad som upptar samtalspartnerns tillvaro av sol och regn. För mig är detta vänskapens kärna och överlevnad. Man lyssnar, man bryr sig om, man engagerar sig och ger råd. Man blir sedd och hörd.
Ibland kommer tillfället och tiden att låta det hela djupna och börja handla om det existentiella. Vem är jag? Vad ska det bli av mig? Ska det vara så här? Hur ska jag kunna? Hur ska jag orka. Vad vill jag och vad behöver jag? Får jag? Vågar jag? Som alltid när det handlar om jagets innersta kommer mina strävanden att kräva mod och kraft. Ibland att förändra, ibland att stanna kvar. Att förändra eller att acceptera.

Häromdagen besökte jag en gammal vän, som välkomnande mötte upp på sin uteplats. Solen sken på våra bara tår. Samtalet påbörjades. Ja, inte där och då egentligen, utan det har pågått under hela vår bekantskap, men på senare tid haft en längre paus. Visst hade vi träffats, men då hastigt och i sammanhang då fokus låg på annat.

gammal vänskap beskuren

Solen, kaffet och kakan till blev upptakten till ett energigivande samtal. Förhoppningsvis var det så för henne också, men jag hann inte fråga. I stället upphörde samtalet lite tvärt, efter att jag tittat på klockan. Hur man kan sitta i tre timmar och prata, prata, prata, utan att känna att tiden försvinner vet jag inte. Någon avrundning eller sammanfattning blev det i alla fall inte denna gång.

Å andra sidan var samtalet helt säkert inte slut. Livet pågår och frågorna kvarstår i stort sett i samma form: Vem är jag? Vad ska det bli av mig? Och så vidare.
Vad vi kom fram till? Fick vi några svar? Nej, vi fann inga definitiva svar på våra frågor. Inte av den sorten som man kan skriva ner som en handlingsplan eller ett slags facit. Facit får man ju i efterhand, men vid det laget vet vi inte om det var valen vi gjorde eller tillfälligheternas spel som gjorde att vi hamnade där vi hamnade. Vi vet inte heller om vi gjorde rätt eller fel, vi vet bara resultatet som det ter sig vid varje givet tillfälle.

Skulle vi varit lyckligare och framgångsrikare om vi handlat annorlunda, om inte om hade varit? Vad jag brukar tänka är att jag gjorde det som kändes vettigast just då. Ibland blev saker åtgärdade och ibland lät jag saker vara och bli. Hur det hade blivit om jag handlat annorlunda är en alltför teoretisk fråga, som dessutom saknar svar. Man kan helt enkelt inte veta!

Livet går, som alltid, upp och ner. Man får hänga med i svängarna och se till att glädjas åt guldkornen när de visar sig och genomleva de mindre glittrande ögonblicken med förtröstan. Förresten har jag två svar som alltid fungerar för mig. Du är ok. Det ordnar sig.

Bli först att kommentera