Alla föräldrar borde faktiskt nomineras till nåt slags logistikpris varje år. Jag tror att jag skulle kunna ta vilket logistik-chefs jobb som helst faktiskt. För det är ju mycket det det handlar om i vardagen har jag upptäckt.

Vem hämtar? Lämnar? När? Var är hon eller han då? Var är jag själv? Hur blir det med maten då? Hinner jag tillbaka dit innan du kommer hem?
Om vi gör så här att du tar skotern och jag sparken så borde vi hinna ha bilen på service den dagen och ändå hinna köra Wilma till träningen.

Och så vidare och så vidare. Hela tiden. Ganska uttröttande egentligen. Ibland (upprörande eller ej) så skulle det vara ganska skönt att vara hemmafru.
Jo men faktiskt. Så som det var förr i tiden. Tänk så mycket stress man skulle slippa!

Sista natten på hotellet inne i stan så händer det. Jag vaknar med ett ryck och är fullständigt genomsvettig och helt stel i hela kroppen. Fastsvettad skulle man kunna säga, för jag frös ju inte.

Mamma sov lugnt med djuuupa andetag. Jag var klarvaken. Men blundade extremt hårt.

Du vet ljudet när någon går över en heltäckningsmatta…? Det ljudet hörde jag. Väldigt tydligt. Två steg. Stopp. Två steg till och så stopp. Vid det här laget vågade jag inte andas än mindre röra mig.

Det enda jag kunde tänka på var att jag faktiskt låg i en gammal fabriksbyggnad från 1800-talet… Visserligen numera kamouflerat till ett fint hotell, men till råga på allt beläget bara några stenkast från en medeltida Gamla stan… Kunde det va så att vi släpat med oss en ande från det där cafét från 1200-talet?!

Det tog ett tag men sen släppte den här försteningen och jag började kunna röra mig lite bit för bit.
Ljudet försvann och plötsligt var det morgon.

Vad hade hon för nummer nu igen…Beghagen…?

Nu har vi flytt frün restaurangen. Det stür tvü män i sportiga T-shirts och framför Finlandsfärje-lütar med elorgel därinne och vi fick en smärre panik. Och blev lite rädda att nün av de fem människorna därinne av manligt kön skulle fü för sig att bjuda upp oss…
Vi slog vad innan om vad för sorts musik som de skulle spela och som tur var fick vi rätt. Eftersom vi büda satte vüra egna huvuden pü att det skulle bli precis detta…

Idag har varit en väldigt skön dag, men ocksü en nügot förnedrande… Jag hade bokat en kroppsbehandling med särskild saltpeeling. Jag undrade innan vad jag skulle ha pü mig inför denna event. Jag hade inte behövt oroa mig. Alls.
’Take it all off’ sa hon, behandlerskan. ’And put these on’.
’These’ var det samma som minimala smü tangastringtrosor med enbart en liten trekant därframme och därefter enbart trüdar. Och sen skulle jag ligga pü rygg pü en brits och invänta henne.
Bara det var lite jobbigt. Och jag önskade hett att dörren var sü lüst som det gick och blundade hürt för att gü till ett happy place och därmed inte börja storskratta. Synen müste ha varit fullständigt absurd.

Men behandlingen var fantastisk och nu gür jag omkring som en barnrumpa i hyn och doftar faboulus.
imorgon bär det av in till stan där vi ska bo i tvü nätter. Shoppingen väntar.

’Finska ÄR sü besvärligt’, sa mamma igür. Och ja. Jag hüller verkligen med. Fast det är ju estländska detta förstüs. (Hmmm ser ut som om det blir jättekonstiga ü:n.. Det vill säga den bokstav som kommer före ä i alfabetet)…Vi förstür verkligen ingenting och hankar oss fram pü mycket knagglig engelska. Man blir urusel pü engelska när de man försöker prata med inte är sü bra heller. Man tror liksom inte att de ska förstü om man använder nün form av grammatik…Vi skulle till exempel avbeställa en av mammas behandlingar idag.
’This foottreatment here..Ve vant to… not do it’ Pekandes pü raden i det lilla treatment-cardet för att understryka vad vi menar.
’Ah you would like to cancel it’?
Eh. Ja…

Det känns väldigt ryskt i landet Estland. Och jag och kära mor har redan inlett planerna pü att göra karriär som spa-inspiratörer här. Typ lite värmeljus i restaurangen och en lite mer dämpad belysning skulle inte skada. Det är frenetiska lysrör överallt. Men det kanske är en baktanke med det… Man ser hur eländig man ser ut och gür raka vägen till lilla receptionen och bokar en dyr facial…

Vi har badat infraröd bastu och tagit det omtalade ört och pärlbadet med stor förtjusning. Igür var vi dock sü trötta efter typ tre timmars sömn attvi la oss klockan sex! Helt utpumpade av all hälsa!

Nu ska vi fortsätta med en liten fotmassage och sedan ska vi in i en turistbuss för en färd runt staden Tallin. Det blir jag, lilla mor och en Ewa Britt.
Special treatment only for us.

Vilken frihetskänsla det är ändå att lämna jobbet bakom sig för semester. Det är nåt speciellt när man dessutom kommer att befinna sig så långt därifrån att faktiskt ingen kan begära att man personligen ska komma och fixa, ordna eller lösa någonting alls.

Sen är det en något vemodig känsla att veta att man ska resa ifrån sin gosige man och sina plötsligt pyttesmå barn, som just kvällen innan avresa aldrig nånsin varit varmare, goare eller sötare förstås.

…Och här sitter jag och dravlar, min vana trogen när tiden kör ihop sig.
Ja, ja. Än är det ju tid kvar. Herregud jag blir ju inte upphämtad förrän tjugo över fem imorgon bitti.

Vi har ett för litet hus. Det kommer så klart inte som nån överraskning. Vare sig för mig själv eller nån annan som nån gång satt sin fot hos oss.
Det. Är. För. Litet.

Det känns alltid lite extra klaustrofobiskt när nån av ungarna just fyllt år…
Det gick knappt att ta sig in i Teos rum igår. Både han o Wilma har mikroskopiska rum på nio kvadrat men saker som behöver åtminstone dubbelt så mycket plats.

Och jag VET inte vad vi ska göra av allt. Flytta? Bygga ut? Det senare är relativt omöjligt med tanke på att de som planerade tomterna på vår gata nån gång för tjufem år sen la dem så tätt att de praktiskt taget går i varann…

Slänga?…

Gud ändå om nån från Bygglov eller Äntligen hemma eller nåt kunde komma och organisera upp i detta leksakskaos!

Fast det är inte bara där det behövs nån form av tornadoröjning heller…

I hallen har ungarna egna krokar att hänga sina kläder på. Fyra, rätt rejäla krokar på en bräda. Alltid precis överfull. En dag förra veckan var den för ovanlighetens skull ganska ’ren’ så när Teo kom hem och skulle hänga av sig stannade han förvånat upp och sa

’Nä men! Har vi en sån DÄR?! Den har jag aldrig sett!’

SUCK!!!

Jahapp. Ibland så gör jag så himla konstiga saker. Sånt som jag inte alls har tänkt egentligen.

Så nu har jag i alla fall städat min sminklåda.
Det, mina vänner, är nåt jag ALDRIG tidigare gjort i mitt liv.

Det låg ögonskuggor och gamla puderburkar fulla lådan. Ihoptorkade nagellack och konstiga läppennor-förmodligen från sent åttiotal. De flesta grejer mer eller mindre trasiga så allt låg och torrflöt i en massa färg dessutom. En hårboll större än min rougeborste hittade jag och så återfann jag alla försvunna hårspännen!

Det mesta ligger nu i sopkorgen. Hårbollen gör det definitivt.

Jag rengjorde så alla penslar och små skumgummibitar som man smetar ut geggan i ansiktet med och de blev ju så fina så Wilma trodde att jag köpt nya.

Och jaaa. Jag känner mig riktigt nöjd!

Spenderade lunchen på stan. Och har nu gjort en massa viktiga ärenden.

Jag har varit på banken och växlat in en check(!), (Jo det finns faktiskt människor här i världen som fortfarande för sig med checkblock. Min käre far till exempel, som är en man som knappt vet vad internet är. På riktigt).

Jag har växlat in pengar till estländska Kroon (En valuta som mannen på Swedbank refererade till en konstig magsjukdom med samma namn)! Och så köpt lite miniförpackningar hårskum och annat livsviktigt grejs.

Så. Nu kan jag resa!

Ska väl packa också förstås, men det blir en av kvällens begivenheter. Ska kanske börja med att tvätta.

AH! På torsdag den här tiden sitter jag nog i en infraröd bastu och ångar mig vacker och frisk… Eller bubblar i en liten pool eller nåt.

Ibland är det gött å leva.

Ja vad annat kan man kalla den?

Magsjukan är som ett ondskefullt väsen som tar ens kropp i besittning. Och jag fullkomligt hatar den.

För en tid sedan skrev jag nåt om att önskar man sig saker för mycket så kan man få det-fast inte alltid på det sätt man vill. Och jag har ju larvat på om att jag borde gå ner i vikt…

Vad händer?!

’Ja men varsågod otacksamma människa som lever i överflöd ta en magsjuka vet ja så får du vad du tål och blir på köpet av med ett hekto eller två’.

Och det är väl så sant, men jag är hellre fet än mår så dåligt som jag gjorde i lördags natt och halva dan igår.
Nu har det vänt och jag ser nån form av ljusnande framtid. Enda lyckan med detta är ju att ha haft eländet och inte behöva fundera på om jag ska få det halvvägs på väg till Estland…

Ja men alltså nu har jag förväntningar. Enorma förväntningar. J läste just upp Aftonblads-recensentens ord om Carola och Andreas låt i kväll och ja. Jag fick gåshud. Skribenten kunde inte sammanfatta upplevelsen av låten i några rader, nej det bidde en hel krönika minsann. Då är det stort. Mycket stort.

Liiite pinsamt ändå om det blir Carola igen som ska representera landet Sverige… Har vi verkligen ingen annan?
Nä. Vi har ju inte det.