Helgen var finfin med vackert och rörande bröllop i Schtaaan.

När vi åkte härifrån på lördagmorgon var det sånt där riktigt höstrusk ute, regnet strilade och det var liksom mörkt fast mitt på dagen. Och det viktigaste vi hade med oss var paraplyet.

Vi mellanlandade i Robertsfors. Jag för att hitta mig en ny klänning… (igen…) så vi gick in på bästa klädbutiken Lord kläder och fick naturligtvis bästa hjälpen och med mig den bästa utstyrseln. Dessutom fick Matte också tag på bästa skjortan.

Glad i hågen fortsatte vi -efter endast 30 minuter totalt i butken (!), hem till svärmor för klippning av Mattes hår. Sen satt vi bokstavligen och rullade tummarna en hel timme innan det var dags att åka iväg till Skelet.
 
Alltså. Att bara sitta och vänta ut tiden är nåt så främmande för mig att jag blev alldeles…alldeles perplex. Att bara vänta! Sitta still! Jag vet inte hur man gör! 
Alltid är det nån eller nåt som ska fixas, hjälpas eller ordnas med i sista stund och fort ska det går för tiden räcker aldrig till.

Men inte den här dagen. Jag hade bara mig själv att ta hand om och plötsligt oceaner av tid!

Vi kom till slut iväg i alla fall, så klart. Och tänka sig. Väl framme så strålade solen från en sån där höstblå krisphimmel och det var så där färgglatt och senseptembervackert som jag tänker mig att brudparet fantiserat om att det skulle vara också -när man bestämmer sig för höstbröllop.

Så efter en tårdrypande vigsel, skönsång i kyrkan och kastande av rosenblad istället för risgryn, så kunde brudparet utan problem glida iväg i den röda Cadillacen utan tak. Suck! Så romantiskt.  

Sen blev det fest och trevligheter halva natten, och till och med mingel-bröllopstårta vid midnatt, på bästa Kronprinsessmanér!

Och tänk nu är det redan tisdag. 
Och redan nalkas nästa helg! Som denna gång betyder cykelfest i byn…