Hårfritt

Söndagmorgon och 11-årige Anton ligger och tronar mitt mellan mig och maken i dubbelsängen. Idag har han gjort en ny upptäckt, från sin vy i nåt märkligt underifrånperspektiv.
”Pappa, vad mycket hår du har i näsan”
”Jaha” svarar maken trött och irriterat.
”Det är helt sjukt mycket, det är alldeles fullt” fortsätter Anton obekymrat.
”Det är väl tur att jag inte har hår på tungan. Då är det väl bättre i näsan” svarar maken.

Jag är medvetslöst trött men hjärnan tycks funka i alla fall, för jag biter nästan av mig tungan i försöket att hindra en giftig kommentar. En riktigt dräpare.

För några år sen skulle nämligen äldsta dottern avlägsna hår från sina ben med nåt kemiskt preparat. Veet hette det och var en ny upptäckt i min värld. Lite oroad är man ju över vad de mixtrar med de här barnen så jag bestämde mig för att pröva själv, som den goda mor jag är.

De tre strån jag normalt har under armarna kladdades in med Veet och sen väntade jag skeptiskt på underverket. Jösses! De bara försvann. Det är då man på allvar undrar vad det är i de där tuberna.

Jag ställde tuben på hyllan i badrummet och tänkte inte då på att den var lite lik den nya Sensodyne-tandkrämen jag just hade köpt. Det gjorde ingen annan heller förrän nästa dag.

Min man kom hem från jobbet, stressad som bara den för han skulle med en kompis och spela golf. Varför han skulle borsta tänderna innan har jag faktiskt fortfarande ingen aning om, men jag vet i alla fall att det var det han gjorde. Vrålet från badrummet när pappan borstade tänderna i Veet gick liksom inte att ta miste på.

Gissa vem som fick skulden?
Så jag vet ju varför han definitivt inte har hår på tungan i alla fall.