Rock-Olga

’Nämen hej, är det Rock-Olga?’
Det var vad min kollega svarade i telefon när jag ringde. Vi hade personalfest på Tapas i lördags och jag har väl ett svagt minne av vad han åberopar.

Vi körde lagtävlingar i musik. Det är riktigt skoj. Jag tror man börjar vara i rätt ålder, för de som står där framme och ställer frågor och spelar är lite yngre än en själv och tror att musikhistorien sträcker sig ungefär till 70-talet, ja ibland ända till Kritatiden ( eller 60-talet om man vill kalla den det)

Man håller sig dessutom onekligen uppdaterad med ny musik när man har tonåringar. Jag kan Mando Diao och Sugarplum Fairy, jag kan fan i mig till och med både social- och släktförhållande mellan bandmedlemmarna. Det har Julia sett till.
Och jag har hört exakt allt om Mando-Björns tilltag när han sopade på en tjej på en fest. Det har varit rätt så livliga diskussioner om det hemma i soffan, där Petter har gjort sitt bästa för att reta Julia till vansinne.

Så det var väl klart jag visste att mitt lag skulle vinna musiktävlingen i lördags. Påföljden blev att en ur varje lag skulle utses för utslagstävlingen. Lagledaren skulle att utse ’den mest tävlingsinriktade’.
Jag förstår faktiskt inte alls varför min chefsredaktör Torbjörn Bergmark valde mig?
Är man tävlingsinriktad bara för att man aldrig skulle vika ner sig i Fia med knuff? För att man hellre ligger blåslagen med havererat korsband på en brännbollsplan än att ha gett vika och lunkat mellan konerna? För att man inte spelar Monopol på fem år efter den där jävla förlusten mot en kaxig äkta man som på tjuv- och rackarspel snodde åt sig både Centrum och Norrmalmstorg?
För att man sitter med Alfapetbokstäverna tills timglaset är precis på upphällningen?
För att man skriker sig hes i en hockeyklack och verkligen hjälper till allt vad man kan, oavsett hur omöjligt läget är? Det är inte slut förrän slutsignalen ljuder.

Naturligtvis vann vi tävlingen. Eller jag. Föstapriset var att sjunga Tom Robinsons 2-4-6-8 Motorway. Och en Black Russian. Det var det värt.