Här och nu-människan

Min man är enligt egen utsago en här-och-nu-människa. Det innebär i grova drag att han löser situationen när han står i den. Han funderar aldrig på B-planer eller i förväg hur han ska göra om si eller så händer. I hans ögon är det att ha en positiv livssyn, och inte en sån där "negativ" syn på saker som jag har. Jag som, när jag vet att han ska jobba två heldygn på raken utom räckhåll för familjen, är så tråkig att jag redan dagen innan funderar på hur jag ska sköta logistiken med träningsskjutsar för en hop ungar om jag sitter på fullmäktige till exempel. Jag som alltid har en B-plan ifall jag skulle bli tvingad att åka på en trafikolycka just när jag står i begrepp att hämta någon unge någonstans.
"Jag vill inte tänka på att jag ska jobba förrän den dagen jag ska det" säger han och skjuter bort tanken.
"Nähä, men någon av oss måste tänka på vad som händer med övriga livet när du jobbar älskling" tänker jag.

Den sista tiden har jag insett att den där flashiga här-och-nu-människan som tar dagen som den kommer och njuter av livet, kan göra det enbart om förutsättningen är den rätta. I det här fallet att man gifter sig med mig.
Man måste helt enkelt ha någon bredvid sig som har all planering och koll om man själv ska kunna leva i nuet och inte bekymra sig så mycket om det som händer om två dagar. Och att lösa uppkomna situationer innebär inte sällan (ungefär alltid) att man ringer hem till sin fru som jobbar hemifrån och säger "Du, älskling, jag blir lite sen från jobbet idag så du vet" Det innebär att JAG ska lösa alla eventuella familjeåtaganden som man har räknat med att han ska göra den dagen..
Bättre dagar säger han " Jag tänkte, du kanske kan styra om lite i ditt jobb, eller så får jag väl försöka lösa det om det inte går" vilket innebär ungefär samma sak. Jag löser situationen.

Vi har pratat en del om det där på sistone och det slog ner som en blixt i huvudet på min man när han insåg att det nog faktiskt är så det funkar. När han ska jobba 48 timmar så tänker han bara att "nu är jag borta 48 timmar, oj vad skönt det blir att komma hem sen". Han tänker inte "hur löser vi Antons skjuts till träningen på torsdag, vem handlar till friluftsdagen på onsdag, vem åker med Julia till tandläkarhögskolan nu när jag är borta" .
Nä, det är som att hela livet utanför hans temporära sfär inte finns när han inte är där. Och enligt min läkare är det ett högst vanligt manligt fenomen dessutom!
Det där håller för närvarande på att göra mig vansinnig. För det är en ganska jobbig fas när man ska vända upp-och-ner på gamla mönster. Men den här gången tänker jag inte ge mig. Icke!