OS-infarkt

Det är rent fantastiskt vad man kan uppbåda intresse för helt fantastiskt ointressanta saker ibland. I ren desperation efter ett OS-guld såg jag segling i morse. Jag har seglat en del själv, men i mina ögon är segling på TV lika tråkigt som velodromcykling. Eller taekwondo. Jag tror att till och med konstsim ger mig mer tillfredsställelse.
Det goda med seglingen var i alla fall att även om "vi" tampades om ett OS-guld så fick jag ingen hjärtklappning alls. None. Pulsen låg helt stabil.

Men så blev det bordtennis med Jörgen Persson och även om jag förr i världen tittade mycket även på det, så fick jag idag helt nya insikter. Inte bara att reglerna är ändrade.
Jag konstaterar att pingis måste vara världens mest nervkittlande sport. Det finns ju inte ett enda moment där man som åskådare kan slappna av! När åttondelsfinalen gick kunde jag inte ens sitta i soffan med sonen. Nä, jag satt i köket och såg "lite på håll" så att det liksom inte skulle "kännas lika viktigt".
Fast det hjälpte knappt det heller.

Vilken match det blev sen. Jag var ett vrak när den slutade. Jag fick nästan panikångest av all hjärtklappning. Och då såg jag inte ens alla bollar, jag lyssnade bara, med förbundna ögon, på sonens vrål. Min nya blodtrycksmedicin som gjort mig till en sävlig varelse hela sommaren tycktes plötsligt inte ha någon effekt alls.

Jag brukar undvika skräckfilmer och thrillers av just den anledningen att jag inte klarar av obehaget av den där otäcka hjärtklappningen. Nu börjar jag fundera på om jag måste lägga av med OS också. Och hur fasen ska det gå med hockeyn i vinter? Kommer jag att behöva ångestdämpande inför kvalserien?

Nej, det blir till att köra mental träning hela vintern så man kan hålla nerverna i schack. Den saken är klar. Jag ska börja träna på det gradvis under Jörgen Perssons kvartsfinal.