Loaded

Sonen har bortamatch i Östersund idag. Från det han klev upp i morse har han gått runt, runt , runt. Ett säkert tecken på att han är laddad. Jag känner nämligen igen mig själv.
Vi funkar ofta ganska lika jag och han. Alltså vet jag vad jag kan säga och inte säga när det är matchdag. Jag vet att det inte är ide att be honom göra vissa saker, just för att jag själv skulle bli totalt galen om någon bad mig göra samma saker när man är i det där laddade tillståndet.

Så jag biter ihop när hans fotsteg runt, runt, runt i huset håller på att irritera mig till vansinne, där jag sitter och skriver.
Jag ber honom inte sluta när han spelar piano två meter från mig.
Jag ber honom inte hålla käften när han går omkring och sjunger för sig själv.
Jag låtsas inte om att det snart är en gång upptrampad på våra laminatgolv efter hans gångrutt, runt, runt, runt.

Kort sagt, jag håller mig så undan så gott jag kan på den yta vi delar. Den är nämligen högexplosiv.
Men jag räknar minuterna till laget har samling och jag äntligen kan skjutsa honom till spelarbussen.