Helikopterperspektiv

Den kommer ur ingenstans och nåra minuter senare är den på väg någon annanstans. Lika plötsligt som den kom är den borta. Lika öronbedövande som när den kom, blir tystnaden efteråt.

Jag hamnade mitt i en snöstorm igår. Ja, eller det kändes i alla fall så. Jag stod väldigt nära en helikopter som landade på vägen för att hämta upp en allvarligt skadad man efter en trafikolycka. Jag är helt fascinerad av de där maskinerna, och inte minst piloterna, som landar på nästan vilken pytteyta som helst. Det är något nästan magiskt att stå i närheten och känna av de enorma krafterna bara i vinddraget.

När man står där och ser hur effektivt räddningsinsatserna vid en trafikolycka fungerar på plats, så känns det bra att bo i Sverige. Det tog inte många minuter att landa, plocka upp patient, lasta och sen landa på NUS.

Däremot pratade jag med en del personal som var oerhört irriterade på att vissa av mina mediakollegor nästan kliver in i bilvraket med sin kamera, där en svårt skadad människa sitter fastklämd. Jag kan inte annat än hålla med. Dagens teknik gör (och har gjort ganska länge faktiskt) att vi har objektiv som gör att vi inte måste stå precis mitt i händelsen.

Själv funderade jag mest på vad de här journalisterna tänkte. Om de var så inne i jobbet och fixen över att få sina närbilder att de glömmer bort att de har med människor att göra?
Jag är inte säker på att de reflekterade över det, ens när personal mycket korrekt bad dem gå en bit bort. Ibland kanske det inte skadar att se sig själv utifrån. Eller uppifrån.