Vattnet går

För ganska exakt 15 år sedan den här tiden så gick vattnet. Fem veckor för tidigt.
Brorsan kom hit, kvällen före sin 30-årsdag, för att vakta våra övriga barn tills min mormor och min systers man kom hit och tog över.
"Håll tätt tills efter midnatt så den fyller år på en bra dag" sa min bror.
"Du är inte klok, tror du den vill fira sin 20-årsdag på ditt 50-årskalas?" sa jag.

Självklart föddes hon på sin morbros 30-årsdag. Hennes moster var med på förlossningen i studiesyfte, eftersom hon körde ambulans och aldrig hade varit med på en förlossning.
Jag hade så mycket fostervatten att man var rädd att navelsträngen skulle rassla ut och hamna i kläm, och blev därför beordrad sängläge.

Vi låg alla tre, jag, min man och min ambulans-syster, i en mörk sal på förlossningen och väntade på att värkarna skulle sätta igång. Som en tattarfamilj som mormor skulle ha sagt.
Jag sov inte många minuter, eftersom en stackars kvinna i rummet bredvid skrek natten igenom. Och då vet man ju vad som väntar en själv strax.
Min man snarkade högljutt i sängen bredvid. Min syster sov som en stock.

När värkarna satte igång på morgonen och jag äntligen fick liv i min man, satte han sig yrvaket upp, gned sig i ögonen, gäspade lite och sa: Usch vad man har sovit dåligt i natt.
Den blick han fick av mig hade kunnat förinta vem eller vad som helst.
Han höll sig i bakgrunden den närmaste halvtimmen, tills Isa var född.
Sen åkte han på 30-årskalas med barnen. Och den natten sov jag!