Frack, föreningar och fika

Av , , 2 kommentarer 11

 Jesus Kristus, var skall jag börja?

I fredags var det min sista dag på min sista praktik under den sista terminen på lärarutbildningen. Nu är det endast projektarbetet kvar av egentliga stora uppgifter. Det känns ungefär som om det var i torsdags jag klev på utbildningen till lärare. Men nu är snart min trettonde termin vid universitetet avklarad. Jag har gjort allt upptänkligt för att bli anställd som lärare någonstans i närheten, och jag hoppas att det betalar sig. Helt jävla tvärenkelt är det inte att plugga heltid och jobba som lärare halvtid, plus kommunpolitiken.

Vissa helger knölar allt möjligt in sig, samtidigt och omedelbart. Då brukar man kunna hänvisa till de olika händelserna för att bortförklara ens frånvaro. Andra helger lägger de olika händelserna sig prydligt enligt schema, så att man omöjligen kan använda den ena som en ursäkt till att inte vara närvarande vid den andra. Denna helg var av det andra slaget. 

Fredagen var en lugn tillställning. Jag var fullständigt utslagen när jag trillade in genom dörren efter en dags undervisning, och lyckligtvis var det ingenting inbokat den dagen. Dock var lördagen av en körigare sort. Jag vaknade i ottan och satte genast igång med rättningen av de sista individuella skrivuppgifterna jag hade kvar som ett dåligt samvete som gnagde. Nu är de klara iallafall. Sedan var det raskt iväg till styrelsemöte med SSU-kommunen, där vi styrde upp verksamheten för resten av året. Upp på cykeln och hem igen för att klättra in i fracken. Nu vankades det årshögtid på universitetet.

Nu kanske ni undrar varför en run-of-the-mill-student dels äger en frack, och dels blir bjuden på baluns bland traktens högdjur. Det ligger nämligen till så att jag sjunger i en manskör som heter Vraket, och vi blir av gammal hävd inbjudna till sagda högtid i utbyte mot några väl valda sånger. På dessa tillställningar är man inte välkommen om man är iförd någonting annat än fracken med tillhörande låtsasväst och i övriga sammanhang obrukbar skjorta. Det är all in all ett mycket märkligt plagg, dels för att det består av så många resårband att man knappt kan förstå hur man hittade in i det från första början, och dels för att det är så bekvämt när man väl har det på sig. Jag inbillar mig att fracken är snarlik en rymddräkt; mycket specifika användningsområden, besvärlig att sätta på sig, men när den väl är på plats är den besynnerligt skön. I vilket fall har jag hyrt frack tidigare, men nu var det lyckligtvis utförsäljning av gamla frackar och då slog jag till. Om den håller till nästa år har investeringen betalat av sig.

Årshögtiden är också en märklig tillställning. Särskilt konfunderad är man över alla de traditioner och seder som sitter i väggarna. Under vissa låtar skall man dunka handen i bordet vid vissa stavelser, ibland skall man applådera och ibland inte, och man skall absolut inte börja inifrån och ut med bestickuppsättningen. Dessa traditioner är garanterat resultatet av denna grupps vilja att särskilja sig från alla andra grupper, och om man inte känner till de dolda koderna syns det direkt. Man kommer på sig själv att skämmas över att man inte smackade handen i bordet vid rätt tillfälle, vilket givetvis är helt idiotiskt. Nåväl. Vad är väl en bal på slottet?

Dagens eskapader har också varit en smula omtumlande. Socialdemokraterna hade sitt slutliga nomineringsmöte idag. Jag känner mig inte bekväm i att avslöja något själv, utan ni får söka er till andra källor för det. Dock föranledde resultatet att undertecknad och några andra SSU:are smet in på ett lokalt café efter mötet och firade med fika.

På kvällen var det iväg till universitetet för att spela samba. Det är en märklig sorts musik, då det är stört omöjligt att få ut rytmerna ur huvudet efter man spelat klart. När vi kom hem satt jag, min bror, min sambo och min brors sambo och pratade om astronomi och gamla barndomsminnen, samt allt däremellan. Klockan 23:30 gick de över till grannlägenheten där de bor, och jag satte mig för att skriva ihop min praktikrapport åt lärarutbildningen. Jag blev klar alldeles nyss, och nu är jag här.

När jag tänker efter, vet jag inte riktigt vem jag skriver för just nu. Jag tror att det i huvudsak är för mig själv. Det är ganska avslappnande att skriva av sig en smula då och då.

Någon har klagat på att jag skriver för långt och tramsigt. Det bryr jag mig inte om. Ingen tvingar er. 

Godnatt Umeå.

Länge sedan sist, bloggen

Av , , Bli först att kommentera 9

 Hallå, 

Insåg att jag måste påminna världen om att jag fortfarande lever och andas. Det har varit ett så obönhörligt kaos från senaste inlägget fram till ungefär igår i mitt liv. Jag tror att jag slutligen börjar få ordning och reda i livet.

Sist jag skrev handlade inlägget om vallöften. Det känns nu som om det var tio år sedan. Jag ids inte längre lyssna på radion om det handlar om nationell politik. Valrörelser gör en så enkelspårig, det känns alltid som om man upprepar samma argument med varenda människa man stöter på. Det gör mig dummare. Man har en uttänkt linje i vilken man argumenterar, man filar, kollar upp fakta, snyggar till, noterar hur motståndare snackar, hittar motargument. Den processen är mer eller mindre avklarad i början på augusti. Efter det inleds tuggandet. Borgarna kommer med exakt samma fraser, som man besvarar på samma sätt. Det är någon slags intellektuell svältdiet man går runt och lever på, och resultatet är att man är trött, förbannad och utmattad den 19 september. Det hade jag varit mer eller mindre oavsett resultat, men det blev ju sju resor värre än jag kunde tänka mig. SD i riksdagen. Borgare omvalda för första gången sedan rösträtten infördes. Man är så intellektuellt utarmad att man inte ens kan fatta det. Jag gjorde ju en jättebra valrörelse personligen. Jag har aldrig varit så aktiv. Jag har aldrig varit så jävla precis i min argumentation. Lik förbannat går vi och förlorar. Det är inte rättvist.

När man krälar ut ur idiotins dimma än en gång, och lär sig tänka logiskt och sammanhängande, inser man den nationella valrörelsen för Sveriges största parti knappast stod och föll med min egen insats. Det hade med andra saker att göra, vad tänker jag inte gå in på här, och det finns klyftigare människor än undertecknad som uttalar sig i frågan. Man kan iallafall konstatera att det inte var mitt fel.

I vilket fall. Efter valet for jag till bokmässan och dränkte mina sorger i kultur och förbannat intressanta seminarier. Nära inpå det, inledde jag min praktik på Umeå Waldorfskola. Det är sista praktiken innan jag är färdig lärare. Jag har vikarierat där så mycket jag har haft tid under min utbildning, och nu undervisar jag i datorkunskap en lektion i veckan. Men nu har det varit mer konsekvent. Varje dag, 90 minuter historia, i tre veckors tid. På Waldorf läser man morgonämnena i block, så all historia under terminen i vissa klasser är komprimerad till tre veckor. Man får ett så sjukt bra sammanhang i sin undervisning, och eleverna har inte så mycket annat att tänka på. Nu är det morgondagen och en till vecka kvar, i huvudsak med rättningar av olika slag.

Jaja. Nu skall jag baka. Jag återkommer.

Pet Peeve 14: Dåliga vallöften

Av , , Bli först att kommentera 10

Visst, de är ofrånkomliga. Det handlar om ärlighet gentemot väljarna. De skall få innehållsförteckningen på politiken innan de konsumerar den genom att gå och rösta. De måste veta på kronan hur mycket pengar de vinner respektive förlorar om det ena eller det andra blocket vinner eller förlorar.

Fast måste det vara så?

Alla vi som är politiskt aktiva har, på kongresser, landsmöten och andra stora samlingar, försökt reda ut vår egen politik. Vad innebär demokratisk socialism/socialkonservatism/liberalism eller någon annan ideologi idag, för våra medlemmar och för Sverige som land? Vad gör vi, egentligen? Vilket samhälle vill vi ha? Vilka beslut skall fattas var?Hur vill vi att ekonomin är organiserad? Alla dessa frågor tar ofta flera dagar under dessa stormöten att diskutera fram. Dessutom hålls det studiecirklar med medlemmar, som funderar, resonerar, hittar argument, leker med tankar, kastar bollar i luften, blir förbannade på varandra, kommer överens, tolkar, misstolkar, feltolkar, dunkar sina huvuden i betongväggar, grämer sig, är skadeglada, blir lyckliga, fikar, umgås, pratar, funderar och slutligen hittar ett konsensus om vad just de tycker, just nu. En ideologi är någonting mycket mer än en magkänsla. Det är ett sätt att betrakta världen på, en syn på historien, en syn på framtiden, och ett sätt att leva.

Alla dessa hundratals, kanske tusentals, timmar som gått åt för att  precisera sin ideologi och få ner den i dokument som är läsliga för omvärlden, reduceras i ett val till några få utspel.

Ett politiskt utspel i ett val är i bästa fall toppen på det isberg som är ens egen ideologi. Ett utspel där varenda ord är noggrannt utvalt och ordentligt förankrat hos sina medlemmar. Att vi socialdemokrater lovar att återställa A-kassan till 80% samt att kraftigt reducera avgifterna till den är ett sådant utspel, eller ett vallöfte if you will. Den socialdemokratiska ideologin syns rakt igenom det. Vi tycker inte om att folk måste gå från hus och hem för att de blivit arbetslösa. Dels är det viktigt av humanitära skäl, något som knappast måste förklaras. Dels är det viktigt av fackliga skäl; det är inte så lyckat om kapitalisterna kan använda arbetslösa som en slägga för att dunka ned lönerna för de som jobbar. Dessutom är det bra av samhällsekonomiska skäl; är man utbildad lärare exempelvis, är det bättre att man kan vänta in ett ledigt lärarjobb än att man skall ta ett okvalificerat yrke. Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart att ha utbildade lärare som arbetar där inte deras kompetens, som ju samhället kostat på dem, spelar någon roll, om de missar chansen att ta ett lärarjobb när det dyker upp. Dessutom minskar vi utslagningen och fattigdomen som annars följer på arbetslöshet, vilka i sin tur annars skulle leda till stort lidande och stora merkostnader för samhället på sikt.

Däremot kan ett politiskt utspel vara helt och hållet fristående från ideologin. Mekanismen som då äger rum är en helt annan. Då skickar någon ut en vallöftesballong som det senare är de som är aktiva i valrörelsen att desperat försöka fånga in och knyta till det isberg av ideologi som man representerar. Jag misstänker att skälet till att man gör det gränsar till kommersialism; man vill köpa in röster från olika grupper av människor och locka dem till sitt parti. Här tänker jag specifikt på Kristdemokraternas förslag om sänkt moms på dansbandsbiljetter. Visst kan det ligga någonting i det, men vad har det med socialkonservatism att göra? För det otränade ögat ser det nästan ut som att man driver med kristdemokratiska väljare. För någon som varit socialkonservativ hela sitt liv, och har funderat och grunnat på vad det innebär, kan det inte vara kul att det parti som har som uppgift att representera ens åsikter fiskar på det här sättet. Det är inte som om det saknas större problem att grabba tag i, inte ens för en socialkonservativ person. Folkpartiet har gjort sig berömda med denna typ av utspel. Är det inte burquaförbud i skolor (seriously, har du någon gång sett en människa IRL med burqua?) så är det mobilförbud och det ena med det fjärde. Tänk att en sann liberal skall, i en valstuga, behöva förklara dessa uppenbart antiliberala förslag, utifrån liberalismen. Det kan inte vara roligt.

Problemet är att denna typ av förslag sätter sig som berget i en valrörelse. Medielogiken är ju att uppmärksamma alla perifera tendenser i diskurserna och strunta i de stora skiljelinjerna. Vi har ju för guds skull helt olika världsbilder och utopier, men det anses vara "common sense" och därför inte intressant. Dessutom, om ett parti kastar ur sig något tramsigt, måste andra partier svara. Sedan är debatten igång, en oviktig debatt som rör mycket få människor, i ett samhälle med massarbetslöshet och utslagning, som desperat skulle behöva en ordentlig ideologisk debatt.  

I dagens politiska landskap tycks det som om att det egentligen bara skulle räcka att driva helt sinnessjuka förslag med en någorlunda budget för att få nog med plats i medierna och därigenom troligen komma in i riksdagen. Ett parti som staplar backar, tjoar och tjimmar, svamlar om lejon på savanner och drag under galoscherna. Det kanske skulle kunna styras av typ en skivkrängande skarabo och en intolerant och arrogant greve. Skulle sälja som smör i solsken.  

Kan inte nästa valrörelse handla om ideologi istället? 

Pet Peeve 13: Borgare i största allmänhet

Av , , 8 kommentarer 18

Hej borgerskapet! Idag riktar jag mitt blogginlägg till er specifikt!

Jag tänkte att jag, som anser mig kunna lite om medier, kanske kan ge er lite insikt i bloggvärlden. Det som skiljer en blogg från traditionella medier där man kan basunera ut sina åsikter vitt och brett, exempelvis insändarsidor, är flera. En av skillnaderna är att det inte finns någon redaktion här som agerar gatekeepers på medievetarspråk. Det innebär att, så länge ni inte skriver något som uppenbart är antidemokratiskt eller rasistiskt så kommer det att kunna publiceras utan några som helst problem. Denna snabbhet gör att man med lätthet kan kommentera händelser som pågår ute i världen mer eller mindre samma timme som de har nått ens kännedom. Det finns vinster och förluster med detta, som med allting annat. Snabbheten kan vara en tillgång eftersom åsikterna alltid är färska och fina. Likt mjölk har ju åsikter ofta ett utgångsdatum, särskilt sådana som kommenterar händelser. Moderaternas stenhårda stöd för apartheidregimen i Sydafrika luktade ju lite unket efter regimens fall, exempelvis. Motståndet mot kvinnlig rösträtt känns också som en åsikt som har skurit sig litegrann med verklighetens kaffe och därmed hällts ut i livets slask. Med en blogg kan man snabbare redigera och basunera ut åsikter eftersom tiden lider. Dock kan den ibland också vara en nackdel eftersom man inte alltid hinner faktakolla alla sina uppgifter. Detta drabbar även sossar, det är inte så lätt att höras om man inte hela tiden gastar, och för att man skall ha tid med det hinner man inte alltid få sina siffror rätt. Det är inte hela världen, man kan alltid ändra dem i efterhand.

Men det finns en annan poäng med bloggväsendet. Det är att det inte är en envägskommunikation. Poängen är att det skall finnas många olika bloggare och andra med åsikter som kan stöta och blöta sina respektive åsikter och prata, debattera och diskutera. Det är detta som ni inte begripit ännu. De enda personerna med borgerlig retorik som svarar på rödgröna inlägg gör det under pseudonym. De heter alltid Mr Cool, Realist, RWR eller andra käcka namn som man inte döper barn till. Under skydd av anonymitet kan man vräka ur sig de mest förolämpande och fruktansvärda kränkningar. Min bild är att Socialdemokrater och andra röda eller gröna har vett nog att faktiskt svara under sina egna namn så att man kan föra en riktig debatt med balanserade argument. Dock, försöker man detta på någon borgerlig blogg, exempelvis Sabina Ausfelts eller Edward Riedls, blir man besvarad med antingen en snäsig kommentar, en förolämpning, eller det värsta; total och fullständig tystnad. Det verkar som om ni inte fattat grejen med bloggar; tanken är att man skall kunna föra dialoger, inte monologer. Det är inte gammelmedia längre, people! Ta steget och få mig att förstå varför ni tycker som ni gör! Behandla mig och alla andra som verkliga människor, och försök övertyga oss så skall vi göra samma sak mot er! 

Kom igen nu, det är valrörelse för fan. Nu ger vi väljarna en färgsprakande show av filosofiska ståndpunkter, inte något monotont basunerande av partiprogram. Folk är ju, likt fotbolls-VM, endast intresserade av politik under några ynka veckor vart fjärde år. Visa att kampen mellan viljor är härlig och uppfriskande, inte någon kavalkad av filmningar och fejkad upprördhet. 

Ge mig vettiga kommentarer nu, tack!

Pet Peeve 12: Jobbkalkyler

Av , , 2 kommentarer 15

Det är ofrånkomligt idag. Alla politiska företrädare kastar ur sig förslag på förslag som syftar till att skapa arbeten. Helst så kallade riktiga sådana. Därför ställer man numera upp två tal bredvid varandra vid varje politiskt förslag. Dels hur mycket förslaget kommer att kosta, och dels hur många jobb som kommer att skapas. Den första siffran är påtaglig; såhär mycket mindre plats kommer vi att ha i statsbudgeten efter förslaget är genomdrivet. Den andra är något mer abstrakt, och det är denna sifferkombination som kommer likt ett brev på posten efter minsta nysning från politiker idag, som får mig att ticka. (anglosaxism much? det finns ingen motsvarande klatschig svensk metafor som jag kan komma på såhär på rak arm, så jag låter den stå.)

Mitt problem med dessa siffror är i själva verket två separata:

1. En reform föreslogs av borgarna tidigt. Man ville sänka arbetsgivaravgiften för ungdomar. Detta skulle kosta x miljoner kronor och ge x tusen ungdomar jobb. Problemet är att det inte blev så. Detta är inte så konstigt. I detta fall handlade det om just det faktum att de branscher som hade många ungdomar anställda (Hotell och Restaurang samt Handels) inte behövde fler folk. McDonalds kränger inte fler burgare per automatik för att det finns en person till som flippar dem. Samma sak i en random skoaffär. Står det där en till expedit följs inte det automatiskt av att butiken säljer mer skor. Det är heller inte så att det nödvändigtvis lönar sig att öppna en ny butik, då marknaden för skor respektive burgare många gånger är mättad. Man skulle bara parasitera på sina egna kundkretsar och därmed inte göra mer vinst.

Men detta pekar på ett större problem än just detta exempel, nämligen att marknadsekonomin inte fungerar som en stat. Den enda idén borgarna har för att stävja en skenande arbetslöshet är att hälla pengar över den privata sektorn och hoppas att de, mer eller mindre som tack för stålarna, anställer en och annan trots att de kanske inte behövs. Det kan man inte hoppas på eftersom det inte är så kapitalismen fungerar. Man försöker hela tiden maximera vinsten. I undantagsfall gör man det genom att man anställer människor, men vanligare, mycket vanligare, är att man industrialiserar sin produktion för att slippa ha en massa jobbiga anställda.

Av detta skäl måste ju investeringar i privat sektor vara en mycket osäker investering i jobbhänseende. Detta syns exempelvis i den rödgröna vårbudgetmotionen, där man ville investera x miljarder i småföretag, vilket skulle ge 2.000 till 6.000 jobb. Alltså antingen 6.000 nya jobb, eller en tredjedel så många.

Detta för mig in på nästa punkt.

2. Om man då väljer att investera i privat sektor för att skapa jobb, visar upp vad det skulle kosta och sedan hur många jobb som skulle skapas, hur räknar man? Vi kan ta jobbskatteavdraget som exempel. Freddan lovade 10.000 nya jobb som resultat av det år 2009. Sedan dess har ännu fler blivit arbetslösa. Hur kommer man fram till den siffran? Jag tänker bara på South Park och avsnittet med The Underpants Gnomes (step 1; Steal underpants, step 2:…, step 3: Profit!). Jag är inte dum i huvudet, ni kan berätta för mig hur man kommer fram till de siffrorna! Särskilt eftersom de är omöjliga att verifiera i efterhand. Min rudimentära logik säger mig att arbetslöshet inte borde botas genom att göra de som jobbar rikare, men vad vet jag. Den framräkningsformel där man alltid kan fixa nya jobb genom att sänka skatterna vill jag se. Om jag inte får det, kommer mina aningar att besannas. Jag tror att det helt enkelt är en kvalificerad gissning. Fredrik Reinfeldt is like a dartboard that talks! 

Om man verkligen vill se en direkt effekt av statliga investeringar på arbetslösheten finns det bara ett alternativ. Anställ för guds skull människor i offentlig sektor och i infrastrukturprojekt. Där finns det behov och där är vi arbetsgivare, och vi kan kontrollera att pengarna används till att få folk i arbete. 

Pet Peeve 11: Folkpartister och skolpolitiksidéer

Av , , Bli först att kommentera 8

Okej. Det är inte bara folkpartister som slänger sig med dessa, och det är inte heller alla folkpartister som håller på med det. Dock har ni faktiskt valt herr Björklund till partiledare. Så om ni får lite schmutz on your jacket är det iallafall inte helt och hållet orättvist.

Skolan. Den svenska skolan vilar på mycket goda lagrar. Vi har skapat ett sant kunskapssamhälle genom hela nittonhundratalet. Våra medborgare är kritiska, analyserande, aktiva, vågar säga det de tycker och har annat än magkänsla att backa upp det med. Om man, som jag, har kollat mycket på amerikansk inrikesdebatt, inser man detta tämligen fort. Sverige kunde vara USA. Folk som skriver vad fan som helst på plakat och offrar hela sina liv för att bevisa en tes som inte ens inledningsvis hade någon bäring på den faktiska verkligheten som du och jag lever i. 

Under nittiotalet kommunaliserades den svenska skolan. Detta gjordes i samband med att vi började få upp ögonen för de internationella kunskapsstudierna som numera är legio i skoldebatten. Ända sedan nittiotalets krisår (märkligt nog sammanföll även den krisen med ett borgerligt regeringsinnehav) har ju kommunerna i stort sett agerat nedskärningsadministration, och när man fick handskas med skolan också skars det givetvis även där. Vi som växte upp mitt i detta reflekterade knappt över detta i början, men nu i efterhand jag jag tycka att det var konstigt att vi hade tummade kartböcker med sovjetunionen utmarkerat, var tvungna att betala för skrivböcker, sudd och pennor med vår veckopeng, och att klasstorlekarna växte för varje år.

Mot slutet av nittiotalet kom vinstdrivande friskolor in i bilden. Dessa hade som idé att göra vinst på elever genom att leverera en lite sämre utbildning åt dem än de hade betalt för. Pengarna som blev över köptes dyra lyxvillor och bilar för (knappast i undervisningssyfte), om de inte skickades utomlands.

Samvariationen mellan dessa är uppenbar. Ju mindre pengar till skolorna, desto sämre resultat får eleverna. Det kan vem som helst egentligen lista ut. Vill vi ha bättre resultat, så anställ fler lärare och öka statusen på yrket så att de bästa verkligen blir lärare och inte något annat.

Vad är då Björklunds svar på denna ganska krassa verklighetsbild?

1. Burkan måste förbjudas i skolan. Hur många personer i Sverige använder verkligen burka i skolorna till vardags? Vad gör detta för resultaten? Om vi skulle förbjuda slips för riksdagsledamöter, skulle de fatta bättre beslut då?

2. Låt lärarna beslagta mobiltelefoner. Tanken måste väl vara här att svenska elever sitter och smsar hela tiden och att de därför inte lär sig något oavsett hur många lärare som finns i klassrummet.  

3. Utveckla friskolesystemet. Detta måste vara en vidareutveckling av deras arbetsmarknadspolitik: Svält ut svenska kommunala skolor så till den milda grad att de lockar till sig elever igen. Märkligt, min egen analys av effekterna skulle vara exakt motsatt. Ju mindre pengar, desto sämre utbildning, desto färre elever.

4. Betyg i sexan. Om det skulle vara så att om man får veta exakt hur värdelös man är, så tidigt som möjligt, tycker jag att det vore ärligare av Folkpartisterna att lägga ett förslag på att införa betyg redan på fosterstadiet. 

5. Fler betygssteg. Igen, detta gör ingenting för kompetensutvecklingen. Om det hade varit så att det verkligen hade hjälpt, vill jag införa en 1.000-gradig betygsskala, från fosterstadiet för bästa effekt, för att öka kompetensen. 

Sverige, verkar dessa lösningar verkligen fixa problemen inom svensk skola? Seriously?

Jag tycker att det vore smartare att:

1. Bygga ut den kommunala skolan, med fler lärare som har högre löner.

2. Stoppa vinstdrivande friskolor.

Personval

Av , , 4 kommentarer 11

På SSU-kongressen 2009 avgick en viss Jens Lundberg från förbundsstyrelsen. Han var ansvarig för ett avsnitt i vårt handlingsprogram som rörde demokratifrågor. När man avgår från SSU:s förbundsstyrelse är det kutym att man avtackas under middagen som äger rum i slutet av kongressveckan. Vanligen är det då meningen att man skall tacka sin SSU-klubb eller kommun, att man ser med tillförsikt på utvecklingen av förbundet, och att man hoppas att man satt sin prägel på förbundet under sin mandatperiod. Men Jens gjorde något helt annat.

Han insåg att han nu inte längre var bunden av förbundsstyrelsebeslut och att han slapp slåss för förslag som han ogillade själv. Följaktligen deklarerade han öppet inför alla som satt där vad han tänkte och tyckte om olika saker. Detta var mycket uppfriskande och roligt att lyssna på.

Bland annat hade kongressen tagit ställning för personval i enlighet med förbundsstyrelsens förslag. Argumentet var att det skulle på något sätt vitalisera demokratin i Sverige om det fanns möjlighet att välja kandidater som medborgare. Hans svar var ungefär som följer:

"Personvalen vitaliserar inte demokratin. Det enda som händer är att rika och snygga personer kommer högre upp på listorna än fattiga och fula. Som demokrat kan jag bara inte gilla detta förfarande". 

Dessa ord har satt sig i min hjärna. Under rådande system är det stört omöjligt att klättra på listorna, eftersom etablerade politiker konsekvent får fler kryss än alla vi andra, och dessutom är trösklarna så pass höga att man knappt kan he sig upp ens ett enda steg utan att driva en självcentrerad kampanj som innefattar några enstaka hjärtefrågor. Exempel på detta är Ardalan Shekarabis EU-parlamentskampanj, som i princip endast handlade om SMS-lån. Visserligen en fruktansvärd företeelse, men en ensam politiker kan inte göra någonting åt det.

Politik är ett lagspel. Vårt kommunalpolitiska handlingsprogram som kommunfullmäktigeledamöterna skall följa är ett resultat av hela arbetarekommunens samlade insatser, och enskilda ledamöter har att lyda vad partiet säger i största möjliga mån. Det är det som är styrkan med systemet.

Problemen dyker upp när en ökad personifiering av politiken skapas. Det som händer då är att enskilda personers misstag blåses upp och skadar hela partiets anseende. Vi ser det med Littorin, Sahlin (nog för att det var många år sedan), och en uppsjö av andra politiker. Dessa människor är just det; människor, och således kan de göra misstag. Detta omfattar alla människor i världen. 

Skall vi ha en representativ demokrati måste alla människors röster komma till tals, inte bara de få übermensch som aldrig begår misstag. Risken blir då att det parti som innehåller de torraste och tråkigaste politikerna man kan tänka sig blir de som får styra landet. Det är inte representativitet, det är meritokrati.

Hela partier gör sällan fel. Om man har en levande folkrörelse stöts och blöts alla politiska förslag till partiets samlade exakta vilja, och det är mellan dessa genomarbetade förslag som valet borde stå. Inte mellan en uppsjö av personkulter bestående av snygga och ofelbara människor. Det som då händer är journalistiken börjar fokusera på de fel som vissa företrädare har begått istället för att granska den förda politiken. 

Ett gott exempel på detta är just Littorinaffären. Visst är det fel med sexköp. Men det får Littorin själv stå för. Det borde inte moderaterna behöva bära hundhuvudet för. Det som borde granskas hos moderaterna är exempelvis hur klyftorna i samhället bänds och bryts större och större mellan de som har och de som inte har. Lägg tid på det istället, media. Jag vill ha ett Sverige som styrs av de bäst lämpade partierna, inte de bäst lämpade personerna, eftersom personer gör en massa fel hela tiden. 

Så min personvalskampanj begränsar jag till följande uttalande:

Om ni kryssar mig till kommunfullmäktige, kommer jag att göra allt som står i min makt för att få igenom partiets vilja i Umeå, som nedtecknats i vårt kommunalpolitiska handlingsprogram.

Festivalet

Av , , Bli först att kommentera 7

Slutligen hemkommen från SSU:s valläger i Strömstad. Vi började egentligen resan förra söndagen, när vi städade ur husvagnen på grejer vi inte behövde. Klockan 0700 i måndags for vi söderöver, med SSU-bilen och husvagnen.

Mellan Gävle och Söderhamn åkte vi på punka på husvagnen. När vi försökte fixa det själva, noterade vi att ingen av våra två domkrafter var fungerande. Följakligen ringde vi upp assistanskåren, som kom ut till E4:an för att hjälpa oss.  Är man tekniskt inkompetent, som undertecknad, finns det inte en enda situation som man känner sig så tillintetgjord och värdelös som när man står med en husvagn som inte rullar och man kan inte göra något åt det, när assistanskåren rullar in och räddar dagen. Nåväl.

Efter den incidenten gick resan till Strömstad utmärkt. Vi körde oerhört försiktigt givetvis, med många täta stopp. När vi kom fram till campingen hade vi kört i 24 timmar utan paus. Då campingen var en leråker, fick vi hjälp av SSU-förbundets stora fyrhjuling för att köra husvagnen till sin plats. Vi packade upp tältlägret, och det var det enskilt vackraste lägret du kan tänka dig. Folk hängde alltid kring vår kaffebryggare. Många intressanta seminarium ägde rum, och jag har insett att Leif Pagrotsky är nice. Lika doser bitterhet, svart humor, skägg, intelligens och korthet gör att han är sannolikt min favoritsosse för ögonblicket. 

Hemresan pratar jag helst inte om.  Nu sitter jag och kurerar min förkylning och plockar bort fästingar. Nästa valläger måste läggas i norr. 

Pet Peeve 10: Svårigheter i arbetslivet

Av , , Bli först att kommentera 6

 Jag jobbar för tillfället som tidningsutdelare i centrala stan. Det är ett fantastiskt arbete på många sätt, särskilt under sommaren. Eftersom jag helt enkelt inte går och lägger mig innan tidningarna skall ut, får jag sova hur länge jag vill på dagarna och vara uppe i princip hur länge som helst på kvällarna. Jag brukar vakna till liv kring 12, och det är snudd på oförskämt att ringa kompisar innan den tiden om man inte avtalat annat, så det blir iallafall inte så mycket gjort innan dess. Dessutom hinner man igenom många P3 dokumentär och filosofiska rummet på en runda, man slipper motionera i övrigt, och tidigt på natten kan man stöta ihop med roliga hemsläntrare. 

Men det finns dock problem med jobbet. Det första drabbar i synnerhet oss som vikarierar. Man är ganska beroende av att budboken, alltså den lilla skrift som innehåller allas beställningar, är korrekt. Om en person har haft ett distrikt länge, kan han eller hon nästan hela budboken i huvudet. Dock kan ju inte vikarierande människor, som jag själv, den alls, utan måste läsa innantill för varje adress jag kommer till. En person som har haft ett distrikt länge riskerar då att missa att skriva upp nya beställningar  och avbeställningar annat än i huvudet, vilket gör livet lite svårare för oss andra. De första dagarna på jobbet saknade jag flera ex av vissa tidningar, vilket innebär att jag delade ut till folk som inte hade någon beställning. Ibland har man flera ex kvar, vilket innebär att någon stackare inte fått sin dagliga dos av nyheter. När man märker att det blir så, beställer man då in kompletta och uppdaterade listor från distributionen, som kommer med tidningarna. Då måste man sitta och uppdatera sin bok för hand på gatan, vilket tar en halvtimme. Mellan 02:30 och 03:00 exempelvis. Tid jag hellre hade lagt på att dela ut så att jag kunde komma hem någon gång. Men men, part of the job, I guess. 

Det andra problemet jag tänker på är alla dessa människor som vägrar i sten att skriva sina namn på sina brevlådor och inkast. Varför gör ni så? Det är visserligen inte så många, men det är oerhört frustrerande att kuta upp och ner i ett fyravåningshus bara för att inse att jag inte kommer att hitta rätt abonnent. Jag inkluderar också här alla ni som har ett son-namn, exempelvis Andersson, som inte skriver sitt första namn också. Det kan ju bo 3 stycken Andersson eller dylikt i ett trapphus. Vissa behagar inte ens skriva någonting alls. Ni vet vilka ni är.  

Is America turning into Sweden?

Av , , 2 kommentarer 7

Nu kommer en till Jon Stewart. Här skickar han sin korrespondent Wyatt Cenac för att kolla hur fruktansvärt horribelt det svenska socialistiska systemet är. Skälet till det är att republikanerna i USA gastar om att Obama gör USA till Sverige genom sina skattehöjningar.

Leif Pagrotsky är med. Jag älskar den karln. 

The Stockholm Syndrome del 1

The Stockholm Syndrome del 2

 

Presentation

Det finns flera saker här i världen som gör mig ordentligt förbannad. Vissa är allmängiltiga, medan andra, har jag insett, är mest beroende av min egen inkompetens. Det dessa två fenomen har gemensamt är att de gör ett redan krångligt liv än mer ogenomträngligt. 

Känner ni igen er?

Just nu spelar jag Dragon Age: Origins. Inte världens bästa spel direkt, det försöker vara mer än det är. Vissa episka berättelser passar bättre än andra för TV-spelsformatet. Speciellt när man just sett igenom hela Game of Thrones. Men småtrevligt.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se