Ett inlägg som borde räcka hela fredagen,

Av , , 9 kommentarer 18

Gult Lag 16 poäng

Rött lag 5 poäng

Blått lag 5 poäng 

 

Jag tror att det var ett nytt rekord som slogs idag. Ett överlägsenhetsrekord i kategorin sex-mot-sex-spel med trelagsprincip som tidens tand lär få gnaga länge på för att bryta ner. 

 

Och självklart var jag i det rekordkrossande vinnarlaget (inte självklart som i att "jag är en bra fotbollsspelare" utan självklart som i "annars hade jag väl aldrig nämnt rekordet på den här bloggen"). 

 

Det vattnades i den vinstsugna gipan direkt när västarna delades ut. 

 

På backplats hade vi Hampus Wallgrens rappa, distinkta futsal-tillslag som på marginella ytor helt oförhappandes kan knycka till med vänsterhöften och stänka dit en kasse. På mitten spelgenierna Wennebro och Lundström som vid sunda vätskor är Division I Norras bästa innermittfältspar. Och på topp, stordankarnas stordank; Danny Persson. Och i mål en för dagen storspelande Jonte Johansson som tog det han skulle och allt han egentligen inte borde ha tagit fick han i huvudet. 

 

Ni hör. Vilket lag.

 

Och i en fri roll, läckert kringflackandes då han saknar spetsegenskaper som skulle kunna tillskriva honom en fast position på den lilla planen; Erik Löfgren. 

 

Och när även den sistnämnde vattenbäraren redan i den andra matchen i ett oerhört trängt läge, inklämt mellan två försvarare, bjuder på en väl avvägd snurrfint (tänk Zinedine Zidanes gamla paradnummer… fast tänk er den genomförd av en norrländsk mittbacksrese på åttio sämre fördelade kilon med ett par otympliga fyrtiofyror) som rev ner ett sorl som nog hördes ner i de djupaste rävgryten i Gammliaskogen. 

 

Efter nämnda snurrfint, ett smäckert nickmål, några läckra väggspel, en handfull framspelningar och oräkneliga segrar avrundade jag som lök på laxen med en smäcker bredsida i det bortre krysset. 

 

"Det var en sån dag", kanske jag skulle ha kunnat sagt… om jag nu någonsin brukat ha sådana dagar tidigare och därigenom känt igen känslan. 

 

Under en höst med idel tåsmärtor och diverse krämpor, trassliga matcher, röda kort, uppdagat missbruk av portvin, tappad startplats och ett socialt liv värdigt en apatisk rotfrukt… ja, då är det ganska skönt att få vara med om en sån här träning, så kan jag väl säga. 

 

… och det här med tappad startplats… jag vet att man ogärna går in och ändrar i en startelva under rådande formtopp och med blott två livsviktiga matcher kvar på säsongen. Men. Om inte dagens läckra snurrfint räcker till att tränarduon strukturerar om i formationen och ger mig en fri, släpig offensiv spindeln-i-nätet-roll, ja, då tappar man ju lite tron på den vackra fotbollen. Så kan man väl säga. 

 

Jag hann efter träningen hem till att se Hammarbys förlora ångestmötet borta mot Värnamo. Jag blev väldigt imponerad på det sätt som den tillresta, nu förlustluttrade skaran bortasupportrar fortsatte sjunga glada tillrop matchen igenom. Ramsan (som jag tror är lånad från sydeuropa) "Från Södermalm" kanske är Sveriges bästa. 

 

… oklart dock hur ramsan skulle må av ett eventuellt textradsbyte till nästa år:

"Från Södermalm,

kommer vårt lag,

vi spöar IK Frej och Valsta varje dag"

 

Jag kände att det inte var någon världslista jag publicerade igår. Den hade legat i skafferiet och möglat för länge, den där idéen. Och det är sällan en bra idé att först spela FIFA 12 nätledes med en vän fram till läggdags, för att sedan – hjälpt av det gamla sweatshop-tricket att låta en tandpetare hålla uppe ögonlocken – försöka tvinga fram en lista som bara till väldigt få delar var utkristalliserad i huvudet. 

 

Och nu vägrar tydligen Danny Persson att leverera sin bakverkslista. Han är rädd för att "det inte ska se bra ut" för honom som fotbollsspelare. Oironiskt. 

 

(Konstpaus för att folk som känner Danny ska inse att "fan, så töntigt, jag borde ringa honom och säga åt honom vilken orolig liten fjant han är")

 

Tills vidare håller jag ställningarna på sockerfronten. På ICA Gourmét (SuperTeg-bojkotten håller i sig med en förvånansvärd tjurighet) stod idag en belevad man med en Leif Mannerströmsk aura och bjöd på provsnittar av ett nytt chokladsortiment. Jag gillar väldigt mycket när det bjuds på provsnittar. I våras, under mina första månader i den här staden, gick jag mycket i matbutiker av den enkla och enda anledningen; att utan kostnad få kalasa på några smäckra munsbitar. Några av mina närmaste vänner var gubbarna som med ett leende som skar upp korvslantar och skivade upp tårtbitar. Nu har jag skaffat andra vänner har jag börjat plöja igenom Curb Your Enthusiasm och går därför inte lika ofta i matbutiker. 

 

Nåväl: 

 

I sann Bengt Frithiofssonsk anda vill jag utdela rossla fram fem välförtjänta solar till Lindts ljusa Crème Brûlée-choklad och bjuda på ett tips som jag fick av den trevliga provsmakar-farbrorn: 

 

"Det är kanske inte så bra om man sitter och molar i sig en hel kaka varje kväll, men med den här tar man bara en liten bit tillsammans med en kopp kaffe. Man behöver inte tugga utan man låter den bara smälta tillsammans med kaffet. Det räcker med en liten, liten bit choklad på kvällen". 

 

Det – att bara ta en liten, liten bit på kvällskvisten – är ett tips ni aldrig skulle bli varse om ifall Danny Persson var den här bloggens ende sockerskribent. 

Hatten av,

Av , , Bli först att kommentera 19

Hej. 

 

Listor, var det utlovat, ja. Under "eftermiddagen och kvällen". Jojo. 

 

Nu sitter man här och klockan kryper mot midnatt. 

 

(Jag ber om ursäkt och bjuder, som något slags försonande gest, på en Spotify-lista som jag grunnat på och finslipat under hela förhösten: 

 

En hel del Alkberg, lite finsk arkitektur, några Lovisa Negga-dängor, lite finstämt, lite av det tyngaste tynga: en rätt hygglig höstlista allt som allt. 

 

HÄR hittar ni den. 

 

Se så, då var ni gottgjorda. Nu går vi vidare)

 

Ett blogglöfte är ett blogglöfte; nu tvingar vi fram en topplista. 

 

Danny Persson har ännu inte mejlat mig sin lista över favoritbakelser (vi får anta att han suttit hela dagen och sållat – kanske till och med smakat – sig igenom hela det västerbottniska kak- och bakelsebeståndet), så jag får leverera själv. 

 

Jag tänkte ta och publicera en topplista som legat och plaskat i bakvattnet i min hjärnbalk i någon månad, ända sedan jag strosade omkring bland klädesplaggen på JC med Simon Mårtensson. Vår målkung fick syn på en hatt, plockade upp den, vände sig mot mig och sa – utan kännbar ironi i stämman; "du är ju ändå den i laget som helt plötsligt skulle kunna dyka upp i en hatt". 

 

Det där är ju ett citat som kan förändra en människa i grunden. Jag var ett tag rädd att det skulle kasta om hela fundamentet i min personlighet. Jag menar – att helt plötsligt få berättat för sig att ens omvärld ser på en som kan "dyka upp" i något så pass konstigt som en hatt; det får en att fundera. Är jag en joker? Har jag auran av en skojare? 

 

Så här någon månad senare kan jag väl konstatera att jag hållt mig någorlunda intakt personlighetsmässigt. Jag har ännu inte dykt upp till träning i hatt. Jag höll inte ens lite på Holland – skojandets moderland – igår. 

 

Hur som helst; direkt där och då på JC motsatte jag mig självklart påståendet. Och kom istället, ganska direkt, på en topp-tre-lista över de som v-e-r-k-l-i-g-e-n hade störst potential att helt plötsligt bara dyka upp i en huvudbonad med brätten. 

 

Vi tar och släpper den ikväll. 

 

Topp 3-listan över UFC-spelare med högst potential att glida in i omklädningsrummet med en hatt på huvudet

 

1. Maths Elfvendahl. 

Vår lika sociale som knäskadade målvakt har – månne i förtroende, men vad gör man inte för en topplista – genom åren med sin klädstil etablerat en aura av metrosexualitet så till den milda grad att han vid fler än ett tillfälle kallats Metro-Maths. Har man dessutom alltid ett leende på läpparna kan man också enkelt tillskriva sig en viss joker-aura. Och han stavar Mats med ett inklämt "h". Allt som allt; överlägsen etta. Jag skulle näppeligen höja ens ett ögonbryn ifall Elfvendahl en solig sommardag slog sig ner på Gammlias solläktare med en stråhatts brätten som skydd för ögonen. 

 

2. Johan Larsson. 

Larsson är anarkistiskt lagd, skulle han känna sig hemma i en hatt skulle han inte bry sig nämnvärt om hur andra skulle reagera. Och när jag tänker på män i hattar efter Nils Poppe och hans jämnåriga vänner så tänker jag, av någon anledning, på…

 

… Kid Rock. Inga som helst jämförelser i övrigt; men kanske är det något med män med axellångt hår och hattbärande. 

 

3. Joel Burström

Ett väldigt långskott. Ett v-ä-l-d-i-g-t långskott. Det är väldigt långt från första- och andraplatsen ner till tredje. Jag fick ögna igenom trupplistan flera gånger innan jag hittade en någorlunda rimlig kandidat. Men…

… Joel har en bakgrund i bandet "Casual Friday". Det krävs en viss artistisk, kulturell ådra för att ens ha sinnesnärvaron att komma på tanken att applicera en hatt på ens hjässa. Och Joel… han har åtminstone spelat trummor och på inkilningen i våras bjöd han – enligt mina vaga minnen – på ett finstämt framträdande med såväl gitarrklinkande som skönsång. 

 

Botten-listan över UFC-spelare med lägst potential att glida in i omklädningsrummet med en hatt på huvudet

 

1. Erik Lundström

Jag minns att jag på JC, där även Lundström var med, började spekulera i hattpotentialen hos vår lagkapten. "Kan du tänka dig "Stross" komma…", hann jag formulera till Mårtensson innan jag av blotta bilden som dök upp på näthinnan brast ut i ett skratt. 

Nej. Nej. Nej. 

 

2. Jens Sjöström den äldre

Näe, va? 

UH-UH-UH, UH-UH-UH, VI ÄR GULA OCH BLÅ, VI ÄR BALL!

Av , , Bli först att kommentera 23

Sicken förpillat förtjusande tisdagskväll vi fick att tjusa oss i ikväll, ikväll, ikväll, ikväll. 

 

Jag ska överlåta åt de som gör det så mycket bättre – säg Erik Niva eller Simon Bank – att beskriva kvällens match och dess betydelse. 

 

Jag är bara lika lycklig som er andra. 

 

En stolt Svenne. 

 

(Bland allt fantastiskt tycker jag att scenen när Svennen langar upp räkor i en påse måste vara svensk humors största landvinning på mycket länge)

 

Man skulle kanske kunna säga att jag en välsignad kväll som denna bara är "en man av folket", men då bevittnade man inte hur jag beställde in såväl oxfilé (!) som hummer (!!!) på Allstar i afton. 

 

Ojvoj, sicken fest det blev när väl jag och Jonas Nilsson insett hur man skulle veva med skaldjursbesticken. Och hela kalaset till det timida priset av ett par snabbstekta burgare, tack vare den femtioprocentiga rabatt som jag lyckats tillskansa mig genom att vinna pris som Matchens Allstar-lirare hemma mot Luleå (ni kanske minns det spektakulära tåmålet?). 

 

… jag har kritiserat Allstar förr – senast när de hade "stängt för utbildningsdag" samtidigt som Tottenham-Manchester City och Manchester United-Arsenal gjorde upp under samma söndag – men deras "Surf and Turf"-tallrik höll allra yppersta klass. Rekommenderas varmt till alla som tillhör en socialklass som inte går att dividera i tre. 

 

Imorgon är det ledigt från den organiserade träningen och istället valfritt pass på IKSU. "Fri lek" skulle man kunna säga då man får se till att göra det man själv tycker är lämpligt för att vara i toppslag på söndag. 

 

Jag ska på den lediga eftermiddagen och kvällen försöka se till att publicera en topplista här på UFC-bloggen. Danny Persson efterfrågade listor och pitchade ett par idéer på några han ville se. Tyvärr var ingen av idéerna ens nära att hålla det mått av kvalitet och journalistiska integritet som vi lärt oss att kräva av innehåll på UFC-bloggen. Men jag ska nog komma på något. 

 

… och i utbyte har vår sötsakspundare till toppforward lovat att bjuda på sin topp-tio-lista över fikabröd. 

 

Ojvoj, slit inte ut era F5-tangenter allt för mycket bara, gott folk. 

11-0 på två matcher – rockad i förstaelvan att vänta,

Av , , Bli först att kommentera 19

4-0 mot Anundsjö. 

 

Hade jag varit en väldigt ambitiös UFC-bloggare hade jag lagt kraft och energi på att svara på kvällens stora fråga:

 

Hur var matchen?

 

Varför åkte Anundsjö IF de två timmarna upp till Umeå en måndagskväll i oktober, efter det att deras serie var färdigspelad, för att möta oss på Gammliavallen under en isande kyla? 

 

Hur ångermanlänningarna kunde finna motivation till denna lilla måndagstripp kommer vi, på grund av mina bristande bloggambitioner, aldrig att få svar på. Men vi i UFC-truppen som inte fått spela så mycket på sistone (det senaste jag gjorde på en Division I-plan var att glidtackla till mig ett andra gult i 89:e minuten vid ställningen 0-3; ett beslut som inte direkt låg till grund för den gamla Bo-Kaspers-dängan "Det smartaste jag gjort") fick oss nittio matchminuter, och det får vi väl tacka för. 

 

Böni gjorde två baljor och svarade dessutom för två assist, Timmy gjorde ett och Arestav petade även han dit en. 

 

Provspelande ex-UFC-spelaren Toby Davis var klart bäst hos gästerna och han lär väl inte behöva betala in sig på Junsele Djurpark särskilt många gånger till när han vill "hitta på nåt" en lördagseftermiddag. 

 

… efter matchen pratades det om en brädspelskväll hemma hos Danny Persson, den sluge supporterprylsnasaren som lurat på Jens Sjöström inte bara ett koppel fotbollströjor utan även spelet "Silly Season". Men det rann ut i sanden och jag får vänta ytterligare på att utnyttja all den där (i vardagen fullständigt onödiga) faktakunskapen om fotboll som legat och samlat damm och tagit upp plats i mitt begränsade minne. 

 

(Alla er som tänker oroliga tankar som "MEN STACKARS DANNY DÅ, HAN HADE JU SÄKERT BUNKRAT UPP MED BÅDE KANELGIFFLAR, CHOKLADDRYCKER OCH PECANNÖTSGLASS INFÖR ATT ALLA KOMPISAR SKULLE KOMMA PÅ SPELKVÄLL!" och följer upp med att ställa frågan "VAD SKA HAN NU GÖRA MED ALLT DET?!"…

 

Oroa er inte. Det slank nog ner. Det är ju bara måndag en gång i veckan)

 

Imorgon hade jag tänkt träna med Björn-Åke, men samtliga i det gamla trogna extraträningsgardet bojkottade de planerna. Det var sjukdomar, det var nå känningar och… ja, jag hörde inte riktigt Erik Lundströms anledning men vi får väl tills vidare anta att han i egenskap av Kung ska klippa något sammetsband på någon invigning någonstans. 

 

Nu skrev istället Gunnel, 84, till mig i Facebook-chatten att några av tanterna ur vattengympajuntan jag är med i tänkte – jag citerar – "see what all the fuzz is about" med det här "Aqua + Mind"-passet i den arla gryningstimman 09.00 vi känner sådär ytligt. 

UFC – Vasalund 1-0 (0-0),

Av , , Bli först att kommentera 27

Hej, UFC-anhängare. 

 

 

Jag antar att ni har mått sämre. 

 

Jag ber om ursäkt att matchanalysen dröjde, men ni vet; det har varit söndagsstekar, partiledardebatter och… äh, vem försöker jag lura – jag har suttit och spelat FIFA med en kompis. 

 

Men nu tar vi väl oss sedvanligt en sån där kort, koncis matchrapport till sängfösare, va?

 

Vi kan väl börja med att konstatera att ni till slut blev 1455 styckna som – förhoppningsvis rejält påpälsade – letade er upp på Gammlias läktare. Var och en av er ska ha den största av eloger som avstod locktonerna från den skönt tempurerade innebandyhallens lockelser. För det fotbollsväder som Kung Bore och hans lakejer bjöd på i eftermiddags kan vara något av det ruggigare man sett… sedan fredagens landskamp. 

 

Regn och fyra-fem grader varmt. Jag vevade åt mig den största och mest fodrade avbytarjacka jag kunde hitta i katakomberna – men när jag letade mig in i duschen efter matchen så tog det nog ändå någon halvminut innan känseln började återfinna sig i de yttersta synapserna i mina stelfrusna lemmar.

 

Hade jag varit en så pass enformig person att jag bara kunnat hänvisa till The Office eller Seinfeld hade jag citerat  Dwight K. Schrute och sagt att "I have no feeling in my fingers or penis, but I think it was worth it". 

 

För det var det, väl? Även om Björklöven-Clemensnäs blev en än festligare tillställning än någon någonsin kunnat ana; hela 10-1 istället för min utlovade nioetta. 

 

Vi slog Vasalund på bortaplan i våras, efter att en vobblig Hampus Wallgren-frispark via ett taffligt målvaktsingripande letat sig in i mål i åttionionde. 

 

Vi vann, men jag minns nog det som, tillsammans med Väsby kanske, vår tuffaste motståndare under våren. Satan så de rullade runt bollen stundtals. Satfläsk så bollsäkra i stort sett varenda rödsvart spelare var – i alla lägen. 

 

Och idag… ja, skulle vi spela i Hålla-i-bollen-Norrettan så hade Vasalund varit totalt ohotade seriesegrare. Det kan vi väl konstatera.

 

Där Vasalunds anfall i den första halvleken bestod av ibland femton-tjugo passningar (kändes det åtminstone som) så bestod våra UFC-attacker av i snitt kanske fyra-fem. 

 

Och ändå; om det funnits någon logik så borde haft en ledning i paus på 2-3-ja, kanske till och med-4-5 mål. 

 

Där vackertrillande men ack så ineffektiva Vasalund trillade runt, vände spel fram och tillbaka så var våra attacker så mycket rakare. Det kunde vara en Wennebro-dribbling på mittplan, en nedsugning av Danny på en längre boll, en rakare boll i djupet ner mot hörnflagga – och så var vi igenom och skapade målchans. På målchans. På målchans. 

 

Det kom till slut, målet. I den 58:onde matchminuten dyker "Stigga" upp på bortre stolpen, glider fram och volleyskjuter ett högt skott som deras inbytte reservkeeper på volleybollmanér fingerslår bakåt, i en båge som dimper ner vid den bortre stolpen. 

 

 

Och där dyker han upp, han jag skulle vilja utse till Matchens Lirare. Han missade några semichanser i den första halvleken, men när han får använda sina… vänta lite nu… det står åttiofem kilo på hemsidan – det är en siffra som garanterat är hämtad innan Shell lanserade sina Coffee Slush, det kan vi slå fast direkt. Hur som helst; när han får använda sina kilon till att bara springa in boll, motståndare och sig själv i målet – då gick det inte att misslyckas. 

 

Det var rätt självklart att han skulle vara där, på rätt plats vid rätt tillfälle. Han har för det första gjort en hel karriär på just den egenskapen, och för det andra så var han överallt i eftermiddags. Jag har aldrig sett vår väldige rödtott så delaktig. Ständigt spelbar för den långa, enkla bollen, samtidigt ett hot i djupled och så pass aktiv i presspelet att han ett antal gånger följde med motståndare långt inpå egen planhalva innan han fläkte omkull allt och alla. Han var så pass hyperaktiv att det inte skulle förvåna nämnvärt ifall han vid någon fast situation lyckades kränga iväg en och annan supporterpryl till nån Vasalundsspelare. 

 

Men det var många som var bra. Oj, så många. Oj, så bra. Man skulle kunna singla ut Marko och Jens eminenta mittbacksspel (hur Vasalund än tråcklade nådde de aldrig ens i närheten av riktigt rena målchanser), Jonas Nilssons genomkloka ytterspel, Lundströms och Wennebros dominans i mitten (deras nummer sex, Jens Jakobsson, hade oerhört mycket boll – men det var kring våra dynamos det h-ä-n-d-e saker), Seifs ständiga löpande, Timmys pigga inhopp…

 

Men vi säger väl som så att hela laget gör en strålande insats. 

 

Vasalund hade ju inget att spela för. Det stämmer. Men. MEN. Hade vi inte börjat den första halvleken så aggressivt, så högt pressande och så resolut så är jag övertygad om att de rödsvarta tyckt – hur omotiverade de än borde vara sett till serietabellen – att det varit förbannat roligt att få trilla boll. De är ett sånt lag. De genuint gillar att spela fotboll. 

 

Nu var vi där direkt. Vi pressade, vi var aggressiva, vi låg rätt, vi var samlade, vi fick de så småningom att börja lyfta långt från målvakten. Då var det inte så roligt längre. Då antar jag att de började känna av kylan, oktoberregnet i ansiktet, den totala Sovjetgrånaden över arenan – och hela situationens meningslöshet. 

 

Och vi vann. Vi borde vunnit med mer, men det spelar förstås ingen som helst roll. 

 

För när man cyklar hem plingar det till i mobilen om att seriens kanske mest uddlösa lag, Valsta Syrianska, gör sitt fjärde mål på Dalkurd. 

 

Med två omgångar kvar leder vi Division I Norra . Med allt i andra händer. 

 

Vi behöver inte bry oss om ifall Sirius vinner, ifall Dalkurd vinner eller ifall Väsby vinner. Vi behöver inte ens längre bry oss om ifall Bryan Massa till slut får sin Idol-Amanda. 

 

Vi behöver bara vinna två matcher till så är vi i Superettan. 

 

Godnatt på er. 

Inför Vasalund,

Av , , 1 kommentar 24

Ledigt igår. 

 

Det blev något av en heldag och -kväll tillsammans med herrar Lundström och Mårtensson. 

 

Efter diverse shopping och fika – ni vet; sånt som maskulina fotbollsgrabbar tjejer gör på stan – utmynnade det i landskamp hos Stigga. 

 

Och väl där bjöd Kung Erik på sin "Döner kyckling". Ett recept som ärvts ner i den Lundströmska ätten i generationer Ett recept han fått från Jocke Kvist som i sin tur försökt kopiera en lokal pizzerias rätt med samma namn.  

 

 

Exklusivt för UFC-bloggen: 

 

En portion jasminris, färdigstrimlad kyckling med sting på påse, vit kebabsås. 

 

… jag applicerar samma principer på kebabrecept på den här bloggen som vi får anta att män i säckiga byxor gör på Vasaplan: the first one’s free. Så låt det väl smaka. 

 

Landskampen? Spelet var ju nästan så pass illa att de UFC-spelare som istället för att se matchen åkte för att spela beachvolleyboll uppe på IKSU fick rätt… Fast ändå inte. Inte alls. En missad fotbollslandskamp kan i mina ögon i stort sett bara förklaras bort med svåra olyckor inom familjen. 

 

… den styva kulingen kring planen verkade på bilderna från Helsingfors nästan kunna jämföras med den som man dagligdags möts av när man cyklar ut på Tegsbron. 

 

Imorse hade vi träning. Den var som dagen-före-match-träningar är mest. Jag skrek ett okvädningsord mer än jag brukar göra på träning. Efter att Jens Sjöström satt in en senare glidtackling. I övrigt var allt sig likt. 

 

Dagens stora händelse utspelade sig istället framför datorn på eftermiddagskvisten. 

 

I den fyrtiosjätte matchminuten rullade Pierre Gallo fram rullatorn och parkerade en bit utanför straffområdet, lade upp bollen, kopplade ifrån droppslangen och satte sitt 452:a frisparksmål inom svensk elitfotboll. 

 

1-0 till Frej hemma mot Väsby. 

 

Det resultatet innebär att vi med en seger imorgon passerar Väsby. Vinner vi imorgon går vi upp på åtminstone kvalplats. Om Valsta samtidigt nyper poäng av Dalkurd nere i Stockholm så går vi upp i serietopp. 

 

Jag tänker inte gå in på att ranka sporter sinsemellan – en sådan diskussion har inte fotbollen som en vinnare i den staden, har jag redan nu lärt mig. 

 

Men. Umeå blev i en SVT-följetong i våras framröstat till Sveriges femte bästa idrottsstad. En placering före Norrlands Huvudstad, till och med. 

 

Ni, västerbottningar, borde därigenom vara ett av de bäst sportintresserade folkslagen i landet. 

 

Väl? 

 

Visa det imorgon, ni som är intresserade av såväl hockey som innebandy som fotboll. Ni marginalåskådare som står i valet och kvalet. 

 

Björklöven-Clemensnäs kommer att sluta 9-1. Typ. De kommer – och det här vågar jag lova – ta sin sjunde raka seger i serieupptakten mot ett lag som består av de som utmärkte sig under Allmänhetens Åkning på uterinken i Clemensnäs i förra veckan och därigenom fick en förfrågan om "att lira lite hockey". Löven kommer väl alltid ha sin grundpublik på 17-1800 (?) men om jag ser i måndagstidningen att det kommit ytterligare 2000 människor (såna där som gick mot Teg när det var derby och som i grund och botten är lika intresserade av fotboll som hockey) till isladan, ja, då tappar jag nog tron på den här idrottsstaden helt. 

 

IBK Dalen leder Superligan efter tre raka segrar. De förstår jag att gemene man vill se. Eller; förstår och förstår. Om jag sätter mig in i ett paralellt universum (typ Umeå och bara Umeå) där jag finner underhållning i vuxeninnebandy så förstår jag till fullo viljan att gå och se Dalen. Dit accepterar jag att vi förlorar några marginalåskådare (exempelvis alla klassdamer). Men inga superligor avgörs efter fyra omgångar. Men; de gör det riktigt bra. Det är innebandy. Jag accepterar tappen dit. Absolut. 

 

Men ändå. Superettan i fotboll. Landets näst högsta serie. Världens största sport. Den här stan borde ha ett lag där. Vi har chans att gå upp i serieledning imorgon. I vår näst sista hemmamatch för säsongen… innan vi helt abdikerar till hockey, innebandy, mugglar-quidditch eller vad ni nu vill titta på under vinterhalvåret. 

 

Kom imorgon och hjälp oss dit. Sjysta’rå. 

 

Gammliavallen, matchstart 15.00. 

Ni kan andas ut,

Av , , 2 kommentarer 22

Joel Burströms fot är åter i speldugligt skick. 

 

(Konstpaus för att hela fotbolls-Umeå ska hinna slå sig ner på sina bara knän, rikta två fingrar mot skyn och utbrista ett kollektivt "Gud ske pris")

 

Han var, tillsammans med Rajko, Jonte Jonsson, Lundström och Jocke Kvist, i mitt lag under det avslutande 6-mot-6-spel som vi lekte hem. 

 

Imorgon har vi ledigt. Det ska bli skönt, inte minst för min vänsterfot som håller på att kapsejsa helt. Trots att jag dragit ner på portvinsdrickandet till bara några glas om kvällskvisten så fortsätter den svårartade gikten att spöka jämsmed hela fotuslingen. Under varje träning. Hela tiden. 

 

När säsongen är slut – efter de här tre matcherna och efter kortegen längsmed Kungsgatan – så ska jag försöka åka utomlands. Jag tror jag ska ställa in siktet på en destination där det förutom de givna ingridienserna "värme", "sol" och "billiga paraplydrinkar" inte skulle rynkas på näsan åt att jag mot en skälig timpenning bokar in fyra robusta män att kånka omkring på mig i en bärstol. Jag tänker inte ta ett steg om här ska bli någon till fotbollssäsong.

 

... "för vilka pengar ska han åka utomlands?"

 

 Har ni inte hört talas om helgens jackpottkryddade Stryktips? 

Kiuskio, Jonas och några andra,

Av , , 1 kommentar 16

Det får gå snabbt det här. 

 

Jag ser väldigt sällan på film i mitt grävlingsgryt – jag kopplar av någon anledning filmtittande utan sällskap som ensamhet i en av dess renaste former – men jag vevade just igång filmen Submarine…

 

 

… trots att filmen på omslaget framstår som den film som Henrik Schyffert (under sin världsshow "The 90’s – ett försvarstal") mindes tillbaka till i sin ungdoms tvåkanaliga tevetablå: "Ikväll visas långfilmen ’Utanför’: Tjeckisk film om blind pojke. Pojken Kiuskio bor i norra Slovakien och är blind men har trots det ett hyfsat liv". 

 

Den känns redan i inledningen svår och jag, som lättvindig lättjemänniska, kommer behöva fokusera på att hänga med. 

 

Så vi drar väl två snabba svar på de frågor som var ställda inför kvällens träningsdrabbning mot Tegs stolta SK: 

 

Vad är den här Jonas Emet för en typ?

 

Vid sidan av att vara en jävel på att bada bastu och att ha både ett och två knivtrick att visa upp med några slattar Kosken innanför skinnvästen (OBS: nationalitetsbiologiska antaganden) så visade Jonas idag att han även är en skicklig fotbollsspelare. Det tycker jag att man kan säga, trots att vi mötte ett rätt slött Teg som började klacka bollar i eget straffområde redan i den första halvleken. 

 

Fin fot, fin blick och rätt rejäl i närkampsspelet samtidigt som han inte var oäven att gå i djupled. Gjorde ett… kanske två mål och var nog kanske planens bäste från sin innermittfältsposition. Det är lätt att gå i fällan att försöka alldeles för mycket när man väl har bollen som provspelare – men Jonas höll uppvisandet på en rimlig nivå och värderade oftast riktigt bra. 

 

Inte kan väl den där Erik Löfgren vara en högerback?

 

Nej. 

 

Hur viktigt är det att Joel Burströms fot ordnar till sig tills på söndag?

 

Jätteviktigt. 

 

Något annat att ta med sig från denna avslagna 7-0-tillställning? 

 

Böni hängde tre, Chenouffi snurrade med allt och alla, Stefan Kullbergs stod för en av årets bästa domarinsatser – trots att domarpipan måste inhandlats i en sån där tuggummi- och leksaksautomat med myntvrede. 

 

I andra halvlek slängde vi in några ynglingar som inhämtats från diverse hörn i Västerbotten. Jag tror att vänsterbacken hette Andreas Ljung och kom från Sandvik. Detta tror jag efter att ha bedrivit en nogrann efterforskning som inte alls är förenlig med en simpel fotbollsblogg av den här trassliga kalibern (skickat ett sms till lagkamrat om att "vart spelade vänsterbacken?" följt av en kik genom Sandviks IK:s spelartrupp där jag fastnade vid första bästa Andreas). 

 

(Om Andreas Ljung inte alls känner igen sig som vänsterspringare och därför tycker sig vara felaktigt uthängd får han eller hans ombud gärna rätta mig i frågan)

 

Nåväl; han gjorde det hur som helst mycket bra på sin vänsterflank där han gång på gång överlappade Hampus Wallgren med en väldig fart. 

 

Och… han… han valde en bra match att visa upp sig i, Andreas, det gjorde han. För medan han susade runt på sin vänsterkant så… ja… inte susade så mycket… mer lufsade en lönnkorpulent man i för tight matchtröja runt på motsatt sida. 

 

Och… ja, det blev… ehm… kontraster som nog inte var till Andreas Ljungs nackdel. 

”Det här med snabbhet är bara en fluga”,

Av , , Bli först att kommentera 23

Det här inlägget ska handla om dagens dubbla träningar, är det tänkt. 

 

Men var sak har sin tid, och vi börjar med det viktigaste. 

 

Min ovilja att fota med mobilkamera på offentliga platser är, jämte det faktum att jag relativt sällan slänger upp webbkamerabilder på mig själv under rubriken "Dagens outfit", min största svaghet som bloggare. 

 

Men idag vevade jag, i smyg, fram mobilen. För den revolutionära sakens skull. 

 

Så här ser det alltså ut på golvet när man, hjälpt av en doft av nybakta kanelbullar, lotsar sig fram till bröd- och bakelseavdelningen på ICA Superteg. De har tryckt dekaler på golvet, dagen till ära. 

 

Men när man vid åttasnåret på kvällskvisten på självaste Kanelbullens dag – alla matrelaterade högtiders moder – ska köpa på sig ett halvdussin bullrackare att sockerchocka sig igenom tisdagskvällen med…

 

 

… så får man den här synen kastad i nyllet. 

 

Jag letade, med panik i såväl blick som tonläge, upp närmaste biträde. Hon gick en kvick lov runt bröd- och bakelseavdelningen, kom tillbaka och kastade ett leende "nej, tyvärr" i mitt redan nerkastade anlete. 

 

Klockan var alltså strax efter åtta då jag släntrade in efter träningen. Affären stänger klockan tio. Det innebär att i åtminstone två timmar så har folk tvingas vallfärda ut ur butiken – molokna och kanelbullelösa. 

 

Vem står upp för den medelålders tvåbarnsfadern som nu vänder hem på kvällskvisten utan kanelbullar till sina väntande barn som blivit lovade bullfika på kvällskvisten men som nu med gråten i halsen får knapra på något gammalt upptinat havreflarn till mjölkglaset? Vem står upp för det unga låtsasfotbollsproffset som vänder hem till sitt grävlingsgryt och måste tvinga fram ett blogginlägg utan ett halvdussin bullar på en tallrik intill sig? 

 

Den här bloggen. 

 

Från och med nu bojkottar jag ICA Superteg – affären som ligger bara några Rory Delap-inkast från mitt grävlingsgryt. 

 

Vi får se hur länge det håller i sig. En månad borde jag klara, av den enkla anledningen att jag efter dagens jackköp på Kii inte kommer att vara kapitalstark nog att inhandla en enda matvara fram tills nästa löning. 

 

… men jag har lite brungräddat knäckebröd i skafferiet och ljummet vatten finns alltid att tillgå i kranen, så det ska nog gå bra. 

 

Träning, var det ja. 

 

Jag, Wennebro och Larsson tränade tillsammans med några UIK-tjejer på morgonkvisten, under B-Å:s regi. Det gick väldigt trassligt. Väääldigt trassligt. Om Magnus Erlingmark suttit på Gammlias läktare så hade jag efter träningen sprungit fram till honom och begärt direktutträde ur Spelarföreningen och istället gråtande hoppat på bussen mot Sundsvall för att där söka mig en provanställning på Samhall. Efter tjugofem totalskeva lyftningar efter varandra är det lätt att tvivla på att du valt rätt yrkesbana här i livet, så kan vi väl säga. 

 

Det var därför med en viss negativitet som jag rullade in till kvällsträningen med laget. 

 

Men. Så. Från ingenstans:

 

Placerades jag på högerbacken. 

 

Och oj, vilken nytändning det blev. 

 

Joel Burström stukade foten en aning igår, så när startelvans backlinje idag tränade försvarsspel så var det ingen mindre än undertecknad som fick agera högerback. 

 

Och när det var dags för inläggsövning fick jag löpa längsmed högerflanken och vispa in inlägg mot forwards. Jag är inte den som gärna brer på i oödmjuka ordalag, men… jag skulle säga att två av mina inlägg höll allsvensk klass. 

 

Resten av inläggen? De skulle inte göra bort sig på kontinenten. På bänken satt Björn-Åke och (får vi anta) drabbades av svåra deja vú-upplevelser från när en annan gänglig högerspringare – som numera huserar i landslaget – stod och skruvade in inspel på Gammlias konstlade matta. 

 

… noterbart annars från inläggsövningen var att provspelande finnen Jonas Emet inte bara lär vara farlig med kniv efter några Kosken (som finnar överlag) – han såg också ut att vara en riktigt farlig avslutare på fotbollsplanen. 

 

Vi avslutade med elva-mot-elva-spel där startelvan, där alltså Joel Burström ersatts av ett knippe trassel, till slut avgick med en knapp 1-0-seger efter ett misstänkt offsidemål. 

 

Imorgon möter vi som inte spelat så mycket på sistone det nyblivna Division II-laget Tegs SK på Gammlia. 

 

Jag drar laget ur minnet, men jag tror vi ställer upp så här: 

 

Jonathan Johansson

Erik Löfgren, Jocke Kvist, vakant, Hampus Wallgren.

Adam Chenouffi, Jonas Emet, Rajko Komnenic, Jens Sjöström.

Böni, Robin Arestav. 

 

Klockan 18.00 drar skådespelet igång för de som vill se framtidens ytterback (den typ som snart kommer ersätta dagens offensiva ytterbackar då alla inser att attribut som "snabbhet" och "teknik" samt modeord som "överlappning" bara var tidstypiska flugor) storma fram längsmed högerkanten. 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se