Nu är det bra länge sedan jag skrev- visst har ni saknat mig?! Haha.

Har varit allmänt oinspirerad när det gäller många saker, och så även med  bloggandet. Har många ämnen att skriva om men det vill sig liksom inte. Några dagars ledighet den här veckan har varit helt nödvändig för att orka med veckorna fram till jul, eftersom krafterna och idéerna börjat sina. Det som är så bra med det här jobbet är att även om man planerat vad man ska göra just den dagen så kan en fråga från någon få lektionen att ta en helt annan väg än den man tänkte och så visar det sig att det blev mycket bättre! Några av eleverna har fått praktikplatser och har en del funderingar på ord och uttryck de hört, som tex. "Nu ska du stig upp" eller "Nu far jag". Det blev en intressant utläggning om dialekter, och jag som brukar undvika att prata Sorselemål i klassrummet tog nu till några av våra mest fanastiska uttryck.

Har ni tänkt på hur många ord i svenskan som låter likadant men betyder helt olika saker?

• Bokhyllan är låg
• Jag känner mig lite låg i dag.
• Han låg i sängen.

Och när använder man inga, inget, ingenting eller ingen?? Och hur lär man sig skriva och läsa från vänster till höger när man alltid gjort det från höger till vänster, eller lär sig att vi bara har 28 bokstäver i det svenska alfabetet när man är van vid 247 hemifrån. Bara såna saker…..och ändå vill de inte alls vara lediga från skolan, de gillar inte lovdagar. Som andra elever.

Höstlov i all ära och det är väldigt roligt att ha alla sina barn hemma, men förmodligen är jag för gammal för att förstå tjusningen med att vara uppe på natten och sova på dagen? Förmodligen är det roligare när de slipper mammor som tjatar om att de borde sova istället. Sedan sveper de in och äter upp sista bitarna mat, dricker upp drickan man tänkte ha själv och packar en plastkasse för att sedan dra i väg till grannkommunen, men ändå kan ge den där oroliga, tjatiga mamman en kram innan de kör i väg. Det är underbart med ungdomar.

Ha en bra dag där ute!

Så har första snön kommit till Sorsele och vi kan se fram emot ännu en lång vinter. Att det är lättare att få i väg två barn till dagis och skolan på vår och sommar kan nog alla föräldrar hålla med om. Istället för att sticka in foten i en foppa- toffel och sedan dra ska man nu knöla in sig i en overall och rätta till de besvärliga vantarna. Sedan ska man vänta på att mamma har skrapat alla rutor på bilen istället för att ta cykeln och bara cykla i väg. Det är härligt med omväxling!

Axel har blivit sju år i helgen och tappat ännu en tand så nu är han en stor kille som gör sina läxor, bygger legoborgar enligt beskrivningen helt själv och reflekterar över livet på ett underbart sätt. I går undrade han vad mina elever i skolan heter och när jag berättade sa han "Det låter som namn på de som kommer från ett land där man är brun" Jag log och höll med honom, när lillebror glatt konstaterade att "vi inte är bruna utan ganska vita"……visst är det så. Alla mina elever är inte "bruna" men alla kommer från ett annat land och alla försöker skapa ett nytt liv här.

Tittade på en film tillsammans i klassen som handlar om Halim från Marocko och hans sökande efter identitet, och alla var rörande överens om att det var en de bästa filmer vi sett. Rekommenderar den varmt! Den väckte många tankar och diskussionerna efter blev väldigt bra- Var är egentligen hemma? frågar sig huvudpersonen och kommer fram till att hemma är inuti. Du har kvar ditt språk, dina minnen, din barndom, ditt förra liv, oavsett var du hamnar i världen. Att sedan försöka lära dig ett nytt språk fast dina tankar finns hos barnen som blev kvar där borta, fast du inte kan förstå varför din man inte får komma hit eller varför ditt ärende försenas av att du fått fel blankett från myndigheten som ska "hjälpa" dig. Att du blir sjuk av oro för att du inte får svar på dina frågor du har. Men de här människorna gör det. De försöker lära sig svenska språket och det svenska samhället. De kommer till skolan varje dag, och jag tycker de gör det förbannat bra!!

Bjöd in Stefan som visade oss hur man utför HLR på en docka och sedan fick alla prova, under stor förlägenhet och med viss prestationsångest- men alla försökte. En morgon dök min storasyster upp med en korg under armen, där hon förvarade deras husdjur . Det blev en bra lektion och ett bra möte med en annan Sorselebo än mig och de andra lärarna. Katiza sa när vi gick på rast "Nu jag känner Carolas syster också" . Svårare än så behöver inte kontakten vara. Blev så glad när en mamma som besökt ett föräldramöte på skolan ville prata med mig när vi möttes på ICA och berätta hur upprörd hon var över att de flyktingföräldrar som bjudits in inte fick en tolk?! Hur ska de fatta vad läraren säger, Carola?? Och pappan som har sitt barn i samma klass som mitt, vem har frågat honom vems pappa han är…..

Förmodligen ingen före dig, och han har snart bott här i två år, svarade jag. Jag tycker det var positivt att en mamma som inte jobbar med flyktingarna dagligen reagerade som hon gjorde, som en medmänniska.

Nåja, nu har jag skrivit många rader än en gång om det som engagerar mig och kanske får jag fler att reagera, vad vet jag. Nu väntar soffan och tvn och en ny vecka i morgon! Ha det bra där ute.

Att stå framme vid en tavla och försöka förklara ett ord som orolig kan visa sig vara svårare än man kan tro. Rolig kan alla vara, men när man inte är det är man då…..

Orolig?

Att kunna sätta namn på sina känslor är viktigt, att kunna förklara hur man mår och vad man känner om någon frågar. Att veta vad ett blodprov är eller vad sköterskan vill när hon ber en lämna urinprov, kan också vara viktigt. Eller att veta var barnmorskan jobbar och vad hon jobbar med när man fått en tid hos henne. Listan kan göras lååååång. Därför kom dagen att handla just om dessa saker och i morgon fortsätter vi på samma tema. Säkert kommer jag att lära mig mycket nytt själv av våra sjukvårdsutbildade elever.

Helgen har tillbringats hemma med renovering av källare och nu kan man inte förstå att det är samma rum som som när vi köpte huset! Har äntligen fått min arbets- och pysselhörna där jag kan strö ut mina papper och saker utan att behöva städa undan allt för att vi ska äta middag. Underbart! Barnen har sitt lego som de kan leka med på den varma mattan och den storebror får vara ifred där när alla somnat. Kunde inte bli bättre.

När jag skulle handla på ICA i dag blev jag stoppad av en mycket trevlig och glad reporter som ville att jag skulle beskriva en typisk Sorselebo framför en tv- kamera. Tror jag sa något i stil med "trevlig, glad och öppen" när han förväntansfullt tillägger "och"…..generös! Då fattade jag vad han var ute efter. Han ville få fram att vi i Sorsele är så generösa när det gäller att samla in pengar till Världens Barn, naturligtvis. Då önskade jag att jag inte sagt någonting, för de kommer inte få ett öre av mig. Jag undrar vad som är viktigast- att vinna eller att faktiskt göra en insats för barn som behöver det?!

Det gnälls över att "våra flyktingar" i Sorsele har så dåligt klädda barn- men se då till att ge dem ett par vinterskor eller en varm overall om du har istället! Så ser du att hjälpen kommer fram och dina gamla kläder kommer till användning. Det finns mycket man kan göra för att hjälpa andra, och den här kommunen har ju tagit emot många barn från andra delar av världen som kan behöva stödet här och nu. Menar naturligtvis inte att man INTE ska stödja insamlingen, men de här tankarna är mina.

Sov Gott!

I dag har varit en bland de bättre i Carolas liv. Har börjat ställa klockan en halvtimme tidigare för att slippa högt blodtryck och stressmage innan vi kommer oss i väg till jobb, förskola och skola. Nu hinner jag duscha, äta min gröt till morgon nyheterna och göra mig klar själv innan jag måste väcka de små liven ur sin sköna sömn. Ett tips jag rekommenderar varmt till alla stressade föräldrar- en halvtimmes mindre sömn på morgonen kan du lätt ta igen på kvällen för då är du så trött att du bara längtar efter få sova när klockan blivit nio. Det gör jag.

Ute har det varit värsta vackra vädret och jag försöker verkligen njuta av det för jag vet att det snart kommer en lång kall vinter. När jag berättar för våra nya elever som tycker det är kallt på morgonen nu att det om några månader kan vara -38 grader tror de mig inte?! I dag bakade jag blåbärsmuffins med några av dem och har sällan skrattat så hjärtligt. Pappan från Burma ville att jag skulle skriva ned vad manicken jag tagit med mig hemifrån heter på en lapp, så han kunde köpa en.

"Elvisp"

Skrev jag och han var så nöjd! Hoppas han hittar en. En annan pappa ville ha receptet för att kunna baka hemma till sin fru. En mamma kom tillbaka efter en svårt operation och ville inget hellre än att träna på svenska substantiv. Såna dagar är bra. Såna dagar har det man gör en mening.

God natt!

Ännu en vecka är över och jag har inte skrivit på länge. Mycket har hänt både i mitt liv och i  livet där ute.

"Jag tycker vi är för dåliga på att se det som är bra" sa en person till mig i början av veckan och jag fick mig en tankeställare. Visst kunde jag säga till alla som frågar hur det är "Jo tack, det är bara fint." Och le mitt största leende. Risken att jag skulle vara sjukskriven inom en snar framtid är överhängande och jag skulle inte göra mitt jobb- att lära människor att läsa, skriva och prata svenska. Ett jobb som skulle vara så mycket enklare om våra elever mådde bra! Om de fick den hjälp de behöver i sitt vardagliga liv med att betala räkningar, fylla i blanketter, ringa myndigheter, få sina datorer lagade och sina sängar ihopsatta så att de kunde sova i den. Till exempel.

Det är lätt för politiker och tjänstemän att säga till oss som jobbar med dessa människor  att det finns mycket som är bra, och det gör det! Jag skrattar varje dag och har en mycket bra relation med dessa människor, många dråpliga situationer inträffar varje dag för att vi inte förstår varandra. Vad jag menar är att för de som inte träffar dem är de bara ett namn på ett papper, någon de kanske ser ute på byn någon gång. Inte en ensam mamma med två barn vars man drunknat i ett land långt borta eller en ung kvinna som inget hellre vill än att hennes man ska få lämna flyktinglägret och komma till henne i Sverige. Det är trasiga månniskor vi möter och vi måste få vara kritiska. Sorsele som tar emot flest flyktingar i förhållande till storlek och säger att vi är så duktiga på det bör ta sig en titt på verkligheten.

Det är med tillförsikt jag ser på det nya styret i kommunen. Jag hoppas vi får politiker OCH tjänstemän som pratar med oss, som tar sig tid att låta människorna bli mer än ett namn på en lista och vågar se utmaningarna som de faktiskt tagit hit i samma sekund de beslutade att ta emot flyktingarna. Lyssna på signaler som kommer från grundskolan, från dagis, fritids, SFI. Tror ni att vi kan göra ett bra jobb om det inte får kosta pengar? Om någon vecka får vi 10 nya elever. Tio. Många av dem har aldrig läst en bok eller skrivit en bokstav på sitt eget språk ens. Det blir vår största utmaning.

Ha en fin lördag där ute!

Av en ren slump slog jag på tvn i dag och blev sittandes vid reprisen av veckans Uppdrag Granskning, som handlade om hur dementsjuka låses in på sina rum och ingen personal fanns på avdelningen nattetid. Inte en värdig tillvaro för de gamla, långt ifrån och en kvinna hade fått nog. Undersköterskan Elisabeth Marklund är min hjältinna!! Hon jobbade på avdelningen och såg dessa människor fara illa, slog näven i bordet och gick till Fullmäktige för att få politkerna att förstå hur verkligheten såg ut just där. Påläst, engagerad och verbal fick hon dem att lyssna. Vad som sedan hände var ingenting……

Ett år senare kommer Herr Josefsson från Sveriges Television, och vips finns det pengar till 15 nya tjänster i älderomsorgen. Heja!!

Tack vare "en helt vanlig undersköterka" får de gamla i Piteå förmodligen en lite bättre vård i sina sista år i livet, även om det behövdes lite hjälp från TV. Elisabeth måtte vara nöjd med sig själv, att hon vågade.

Såna människor borde det finnas fler av i världen, inte minst bland våra kommunala politiker. Att våga se verkligheten, ta den till sig och sedan göra något åt den. Är det inte därför man blir politiker?? Det trodde jag i alla fall. Trodde även att jag bestämt mig för vem jag ska rösta på nästa söndag men efter senaste duellen i Radio Västerbotten började jag tvivla igen. I min förra blogg gjorde jag ett tappert försök att bjuda in förtroendevalda och tjänstemän till oss som jobbar med svenskundervisningen bland våra flyktingar. En politiker skrev en kommentar, som jag svarade på och sedan blev det tyst. Och någon kö till SFI har det inte heller varit.

I radioreportaget betonade alla partier hur viktigt det är att lära sig svenska- jag håller med till hundra procent. Men för att göra det behöver man RESURSER. Nu vill ledningen istället för att anställa fler lärare på heltid att vi som redan  jobbar går upp i tid. Detta innebär mindre tid för planering, efterarbete, vi får fler grupper och det här med individanpassad undervisning kan vi glömma. Än en gång tänker man kvantitet istället för kvalitet. Välkommen till verkligheten, än en gång.

Nu ska jag ägna mig åt en annan del av livet. Vi ses där ute!

I dag när jag skulle gå på lunch blev jag stoppad av en reporter från Sveriges Radio som undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp på en intervju. De skulle sända  direkt från Sorsele, och de skulle bla. ha en debatt mellan politikerna. Intressant tyckte jag, men prata i radion var inget jag var sugen på. Dessutom hade det inte blivit någon bra intervju efter denna arbetsdag. Nu så här efteråt ångrar jag mig…..

Nu blev det istället samma gamla vanliga röst som fick höras i meiderna. Samma svar som alltid fick reportern också. Jag stannade kvar för att lyssna på våra politiker och där diskuterades jobb, ungdomar, arbetskraftsinvandring och flyktingar. Ja, det vill säga: Ensamkommande flyktingungdomar. Kvotflyktingarna som alla var överens om att vi skulle ta emot nämndes knappt i debatten, och det gör mig så ledsen. Det pratades om att se över kompetenser hos folk som ska komma hit och jobba "från alla möjliga länder". Vet politiker och tjänstemän att det finns både sjuksköterskor, IT- tekniker och barnmorskor hos våra flyktingar? Jag undrar. Att sedan säga att organisationen runt flyktingmottagandet fungerat bra är att antingen ljuga eller inte veta vad man pratar om.

Såg ett inlägg om en förtroendevalds besök på en arbetsplats här på vk.se. Han hade tydligen inte vetat mycket om den verksamhet han är invald att jobba för. Tänk, jag blir inte förvånad. Vi som jobbar med dessa människor vet vad de behöver- någon som lyssnar på dem, hjälper dem och bryr sig om dem. Fick de det skulle de vara nöjda med mottagandet i Sorsele och kunna ägna sig åt studier, som alla politiker var rörande överens om att det är det allra viktigaste för våra flyktingar. Kommunalrådet sa "vi har bjudit in ungdomarna till fullmäktige, men de kommer ju aldrig…." Härmed inbjuder jag alla politiker och tjänstemän att komma ned till oss och faktiskt möta människorna som finns här! Ni är varmt välkomna. Till verkligheten.

Ha en fortstatt trevlig kväll i solen.

Nu vet jag vad jag ska rösta på!! Vilken lättnad. Var ganska säker förut men efter att ha läst partiprogrammmen som ramlat in i brevlådan i veckan och efter att ha lyssnat på 30 sekunderspresentationen här på vk.se är jag helt säker!…..

Skönt att kunna lägga bort de funderingarna i alla fall. Har rätt fullt som det är ändå, så en mindre gör bara gott. Just nu känner jag mig stressad och lite otillräcklig, ingen bra känsla. Som jag skrivit förut så tar det på krafterna att jobba med människor, särsklit om de har problem och är ledsna av olika anledningar. I dag fick jag trösta en ung kvinna som saknar sin mamma som inte längre finns i livet, och en annan kvinna orkade inte göra ett dyft för att hon saknar sin familj som blev kvar där borta i en annan världsdel. I kväll, om man kan se månen så är fastemånaden Ramadan över, fick jag lära mig i dag, och då ska man tänka extra mycket på sina nära och kära. Man ska vara glad och fira, nästan som på julafton för oss. Hur lätt är det när man inte har någon nära att fira med? Jag lär mig mycket på mitt jobb och vi har en mycket varm stämning i klassrummet, många skratt blir det mellan tårarna. Jag undrade lite skämtsamt hur de gör om inte alla kan se månen i kväll, bara några. "Då ringer vi förstås till varandra" svarade de glatt.

Att skratta är viktigt. Och ens egna problem bleknar när man jämför med deras. Nu faller mörkret utanför fönstret, och allt som hörs är ljudet från tvättmaskinen. Lugnet har infunnit sig hemma hos oss. Himlen är stjärnklar men någon måne kan jag inte se. Sov gott!

Jag har inte blggat på länge nu eftersom jag gått omkring och tänkt på vad mitt nästa inlägg ska handla om. Nu har jag kommit på det, problemet är bara hur jag ska skriva utan att låta allt för arg, allt för negativ. För jag är ingen negativ person, men jag har väldigt svårt för att låtsas att allt är bra när det inte är det. Jag anser att man måste få prata om det som är dåligt också, utan att bli "en som bara klagar"…..

Nåja, ni som läser får ta det som ni vill. Alla brinner vi för olika saker. Nu är det val om två veckor och i går fick jag senaste numret av "SorseleAktuellt" där vårt kommunalråd skriver en hel sida om hur måna de är om att alla flyktingar ska få ett bra mottagande och start i det nya landet. Låter ju jätte bra. Att ha ett jobb att gå till, att ha en meningsfull fritid och ett kontaktnät där man bor underlättar en hel del, och borde falla under den rubriken. Vi har flyktingar som bott här i två år nu och  inte ens fått en praktikplats- det ska bli mycket intressant att se var kommunen hittar platser till ca. 40 personer, den som fått tjänsten på "inflyttarservice" lär inte bli sysslolös, vilket ju är positivt.

Att gå till skolan tre timmar per dag, även om det är på helårsbasis är ganska lite om man tänker efter. När du kommer hem till din lägenhet har du många timmar att slå ihjäl. Att få lära sig simma, att få en säng att sova i, att få nya tapeter i lägenheten när de du har inte är bytta sedan 90- talet och att få avlastning med barnen någon gång har aldrig varit några problem för mig. Men det är långt ifrån självklart för många av våra "nya" sorselebor. Jag är otroligt tacksam för att jag får lära känna dessa människor, med en historia helt olik våra och med kunskaper vi borde ta vara på. Att bli hembjuden till en familj som själva inte äter för att det är Ramadan men ändå dukar överfulla fat med mat jag aldrig sett förut berikar mitt liv. De har ett stort hjärta och jag önskar att fler Sorselebor fick ta del av deras färgstarka personligheter.

Socialdemokraterna vill att "kulturen ska vara en självklar del av välfärden, att fritiden ska vara positiv och aktiv och att medborgarna ska ha tillgång till ett rikt föreningsliv" Låter också jätte bra. Skulle vilja veta HUR man ska se till att det blir så.

Många rader blev det men nu är sinnet lite lättare. Att blogga är bra för själen. Nu kan jag fortsätta med kvällens sysslor. Ha det bra där ute i höstsolen.

Med en månad kvar till valet börjar jag känna lite ångest. Inte så att jag vrider mig i sömnlöshet, men det mal i mina tankar och mitt samvete säger mig att jag borde ta reda på mer om vad politikerna vill, så att mitt val blir rätt och riktigt. För nån soffliggare vill jag inte heller bli, det ligger inte riktigt i min natur. Tog en titt på dokumentet "Sorselelyftet" som fullmäktige tagit. Där står många intressanta saker som man skulle kunna diskutera, om man skulle vilja det. Skulle till exempel vara kul att veta hur man arbetar för att "stimulera inflyttning av unga människor och barnfamiljer"

Inte vet jag, har försökt i min blogg att ta upp saker som engagerar mig och några har kommenterat, vilket jag verkligen uppskattar. Frågan är på vilken nivå man ska lägga sig, är det någon fler som bryr sig om samma saker som jag, eller orkar man inte bry sig? Jag vet inte. Visst kan jag bara skriva om mig och mitt liv, men det blir svårt eftersom engagemanget finns där som en del av mig. Blev glad över reportaget som gjordes av Rapport förra veckan om våra flyktingar, där det faktiskt kom fram att en del saker inte är så bra som vissa velat framställa det. Om det så inte är "disco varje kväll här" må vara hänt, men praktikplatser och en meningsfull tillvaro är väl inte för mycket begärt. Tycker jag.

I går hade jag en kille som inte kunde somna, hur han än försökte. Han vred och vände sig, och i morse vaknade han tidigare än han någonsin brukar. Han skulle börja skolan i dag- spännande! Tyckte nyss jag följde med äldsta sonen på första skoldan och nu börjar han andra året på gymnasiet i morgon……han ville inte att mamma skulle följa med den här gången.

Nu sänker sig mörkret utanför fönstret och det är bara att inse att dagen är slut. Killarna sover och snart en trött mamma också. God natt!