När man jobbar med människor får man vara beredd att gå igenom hela registret av känslor man har i kroppen. I dag har jag skrattat mycket men innan dagen var slut ville jag helst gråta. Det är inte första gången jag tänkt tanken att antingen så måste jag ändra min människosyn eller så måste jag ställa mig på en fabrik och jobba med döda ting istället. Att byta jobb ger en insyn i en värld andra inte vet mycket om, såklart och det kan man inte begära heller. Vad man däremot bör kunna begära av styrande politiker och tjänstemän är att de vet hur verkligeheten ser ut. Eller åtminstone brydde sig om att ta reda på hur den ser ut.

Jag tycker det är jätte bra att vårt mottagande av ensamkommande ungdomar diskuteras och att många får komma till tals. Det vi ska komma ihåg är att de som kommer hit och bor på någon av institutionerna har många som kan prata med dem, umgås med dem, stötta dem, ta med dem på aktiviteter, kämpa för dem och hjälpa dem med studier och annat viktigt i livet. Personalen gör säkert ett jätte bra jobb, det tvivlar jag inte på.

Vad som glöms bort i sammanhanget är att vi i kommunen tagit emot kvotflyktingar också. I ett radioreportage på P4 säger kommunchefen att det var ett medvetet val att ta hit dessa människor- för att de skulle säkra platserna efter de som kommer att gå i pension. Det är bra underligt att kommunen som är en sådan stor arbetsgivare inte ställt upp med praktikplatser ens.  Alla vet hur viktigt det är att ha ett jobb, en vettig sysselsättning för att må bra, oavsett vilket land man kommer ifrån. Varför skulle de vilja bo kvar här när de inte får det ?

Det är en väldig skillnad på att ta emot och ta hand om flyktingar. Hur många av dessa har kontaktpersoner, stödfamiljer, arbetskamrater, vänner som kan strida för dem? Vem ska hjälpa deras barn med läxorna och vilket stöd får de när livet i det nya landet känns tungt? Jag saknar verkligen en politiker som istället för att ständigt slå ifrån sig kritik rakryggat kan säga : "Jag är beredd att lyssna och ta till mig det som är fel, rätta till det som felas och lära mig något av det" Finns den personen i verkligeheten? Jag undrar……..

Har klurat en del på vad nästa blogg skulle kunna handla om innan jag satte mig ned för att skriva. Önskar jag hade en bra bild att lägga till, det har jag egentligen men är inte säker på hur uppskattat det skulle vara av de inblandade på bilderna om jag lade ut dom på en blogg. Så jag låter bli.

Istället ska jag försöka skriva några rader. Har följt debatten som uppstått på vk.se angående kommunens planer på att erbjuda ryssar jobb här i Sorsele, med stort intresse och med många egna tankar. Det finns mycket att säga om detta men det är så lätt att verka nedlåtande eller missunnsam, som att skriva "jag har inget emot ryssar, men……" eller "ska de komma hit och ta våra jobb så är det bara att flytta……" Så det tänker jag inte göra, men visst finns de här åsikterna bland många vilket är helt förståeligt. När någons sambo inte får en fast anställning så barnfamiljen inte kan köpa hus på orten eller när företaget med femton anställda läggs ned och många vänner förlorar sina jobb är det lätt att tänka så. Jag tänker främst som jag alltid tänkt; det här är människor som förmodligen inte kommer från de bästa levnadsvillkoren som av några "höjdare" från ett bra land som Sverige får löften om jobb, ett bättre liv.

Som mamma skulle jag inte tveka. Skulle jag kunna ge mina barn ett bättre liv skulle jag gripa efter varje halmstrå jag kunde hitta och tacka ja! Faran i detta är just att de som beslutat om detta inte är medvetna om att de väcker hopp och drömmar hos dessa människor. Drömmar som kanske inte alls blir sanna. Hur många av dessa har de kompetenser vi behöver, var ska de jobba, var ska deras barn gå skolan och vem ska lära dem svenska? Hur ska de små få plats i den redan fulla barnomsorgen? Vad jag menar är att vi måste komma i håg att dettta är människor det handlar om. Människor som du och jag. Se till att de där jobben verkligen finns, att ni anställer pesonal som kan undervisa dem och ge deras barn en bra omsorg. FÖRE ni tar hit dem. Gör inte samma misstag som ni gjort med många av våra flyktingar. Hur många av dessa har fått jobb i kommunen? Vad är skillnaden i att komma från Ryssland eller Iran?

Kanske är jag ute på djupt vatten nu, men det här är bara några av de tankar jag har kring detta. Tycker det är jätte bra att många engagerar sig men jag saknar åsikter och svar från de som faktiskt tagit detta beslut. Läser de inte VK på nätet, bryr de sig inte om vad folk tycker och tänker eller skiter de bara i det??? Skulle kunna skriva metervis om mina tankar men då är det risk att jag dränker er som orkat läsa så här långt redan, så jag avstår. Hösten är lång och många bloggar lär det bli. Ha en bra kväll där ute.

Den här dagen har bjudit på regn, åska och molnen har liksom lagt sig som ett täcke över bergstopparna. Allt är fuktigt och liksom höstlikt….men det är ju faktiskt bara juli än. Eller?! Kanke har jag missat nåt, men ute är det misstänkt mörkt redan och jag har tänt flera lampor inne. Kanske lika bra att börja ställa om sig redan nu till vad som kommer snart.

Kom hem i går från ett besök i Stockholm där vi gått på Skansen, åkt rulltrappor och tunnelbana, sett en större fontän än den framför kommunhuset och upplevt miljöerna i Astrid Lindgrens fantastiska historier på Junibacken. Vi åkte båt till Djurgården och gick kilometervis och barnen var riktiga hjältar som inte gnällde det minsta. Att fötterna var kolsvarta när vi kom hem till den lånade lägenheten gjorde inte ett dugg.

Att komma bort lite är alltid nyttigt, och att få andra perspektiv på livet är aldrig fel. Jag är än mer säker på att jag inte vill att mina barn ska växa upp i Bagarmossen, och jag vill inte ha en tonåring hängades i något centrum där grannarna inte känner varandra och varje låst port har en kod som gör att man aldrig kan säga till barnen "spring ut och lek en stund" för då kommer de inte in igen. Inte för att man någonsin skulle lämna dem själva ute heller. Visst är A- lagarna på bänken trevliga men bättre barnvakter kan man nog önska medan man lagar middag eller springer till tvättstugan. Nej, vi har det väldigt bra här i Sorsele på många sätt….

Att åka bil nästan hundra mil tar på krafterna, särskilt när man är sex och fyra år och tycker att man borde vara framme efter två mil. Båda killarna blev åksjuka och när den ena kräktes i en påse valde den andra att hellre kräkas över tröjan, och när vi frågar varför han inte kräkes i påsen säger han att det var så äckligt. "Men Frans, var inte det där äckligt då? Undrar vi andra och han svarar "jo, mycket….." Ja, de är söta de små och den största har imponerat på mamma genom att lugnt och sansat ta sig genom Stockholm centrum medan jag knappt vågade titta. Blir inte den killen taxichaufför eller eller nån annan yrkeschaufför blir jag förvånad!

Sitter just nu och försöker bita ihop medan barnen stökar omkring på övervåningen, att få dem att somna verkar näst intill hopplöst. Första kvällen efter en vecka hos pappa är en enda testning av gränser, trots deras annars så goda minne de verkar glömma var de där gränserna går för varje gång de åker härifrån. Fascinerande.

Helgen var mycket bra med trevligt sällskap, mycket sömn och lite för mycket hålligång på Holmen Gungar! Att det kan bli så svettigt i ett öltält visste jag inte förrän nu och att ett coverband kan spela så bra låtar kunde jag bara ana. Att stå i kö för att köpa en hamburgare i spöregn var en ny upplevelse, men allt blir som man gör det. Tre killar före mig i kön löste det genom att ta av sig sina tröjor för att slippa bli allt för blöta och hon som stekte burgarna sa glatt "det är då i alla fall inga torra hamburgare ni får". Man kunde då inte annat än le tillbaka och ge sig av hemåt som en dränkt katt över Lillåbron medan musiken fortsatte spela och himlen lystes upp av blixtar.

Hjälpte till lite vid teatern med att sminka och sufflera medan knorten glatt bet mig på benen så blodet rann, vilket var kul (ja, inte att bli biten av knorten…..) men oj vad jag också ville stå där på scenen! Hoppas det blir nåt nästa år som jag kan vara med i, för trots all tid det tar att repa är det värt det när man väl står där framför en publik.

Nu har vi Internet i huset och till min stora lycka har äldsta sonen kopplat in högtalarna till sin dator och spelar musik mest hela tiden. Viken himla tur att vi har samma musiksmak, annars vore det inte roligt! Roligt är det däremot att han via sin dator spelar spel med sina andra kompisar och kommunicerar via headset. Innan jag hade fattat vad han gjorde var jag smått orolig över att han pratade med såna som helt uppenbart inte var i rummet……Det gäller att hålla sig uppdaterad.

Nu ska jag gå upp och uppdatera lite gränser för de mindre som behöver sin sömn för att orka upp före sju i morgon bitti. Ha en fortsatt bra söndagkväll.

Att blogga är något jag verkligen gillar och har man en gång börjat tycker jag att man bör uppdatera sig med jämna mellanrum och med inte allt för långt emellan. Detta har bara inte fungerat i mitt liv just nu när det varit sjukt mycket med allt. Sitter i skrivandets stund och tittar på alla saker som är kvar i lägenheten- vet knappt var jag ska börja plocka. Det sista i en flytt är alltid värst, och det slutar alltid med att jag slänger ned allt i en låda och tänker att jag ska sortera det sen….

Förra veckan kände jag en samhörighet med de som kör dessa fordon på bilden när jag körde över 200 mil på fyra dagar! Packade en lastbil på sjutton kubik full med möbler på söndagkväll, för att styra kosan uppåt landet dagen efter. Väl här lastade vi ur allt, somnade totalt utmattad och åkte morgonen ned igen för att lämna tillbaka en tom lastbil. Att byta till Audi var en fröjd, men vi behövde vila lite innan vi åkte hem igen så det blev två nätter på hotell i Stockholm i alla fall. Det var en väl värd semester kändes det som. Att köra så många mil i ett sträck är inget jag rekommenderar, och varför är alltid sträckan mellan Blattnicksele och Sorsele som längst när man ska hem?? Det känns som man aldrig ska komma fram när man väl kommit dit. Kanske för att man vet att det är så nära?

Barnen har nu sovit i sina nya rum i huset vilket har gått över förväntan då de är vana att sova tillsammans. I dag flyttas förhoppningsvis vårt bredband så äldsta sonen också flyttar hem! Att få börja sätta upp gardiner, krokar och tavlor på väggen känns otroligt skönt efter alla större projekt.

Nu ska jag packa bilen och köra en sväng till innan jag försöker få i mig nåt att äta innan jag svimmar av hunger. Ha en bra dag i solen!

I dag har sommaren verkligen kommit, om så bara för en dag- och inte en dag för tidigt heller! Har njutit av att inte behöva ta på en tröja så fort man ska ut eller klä på barnen så att de inte ska frysa. Har också ätit glass vid "lilla fontänen" (framför kommunkontoret) och kastat sten vid den stora (vid Lillåbron). Det är en tradition vi tillämpar varje sommar, Axel, Frans och jag, så nu är det sommar….

Att vara hemma på heltid med barn och samtidigt försöka renovera hus är en utmaning. Särsklit när det enda de vill är att åka hem. Såna gånger är det tur att man har en mormor och morfar som ställer upp, men är lite rädd att slita ut dem med barnens energi som kan få den mest vältränade trött, så det gäller att försöka hinna så mycket som möjligt medan de är hos dem och inte ha allt för dåligt samvete. Att mormor är ett energiknippe själv underlättar och ofta har de hunnit med mer saker än en själv under dagen.

Nu börjar köket i nya huset komma på plats och jag har tapetserat en vägg där och påbörjat en andra i hallen. Nu känns lägenheten bara stökig och trång och allt jag vill är att flytta nu. Längtar efter utrymme, en gård att släppa ut barnen på och utsikten från balkongen. Där tänker jag sitta många gånger i sommar och njuta, så ni vet. Ja, det vill säga det får bli mellan renoveringen, flyttningen av möbler, uppackningen av kartonger och jobbet i hemtjänsten. Det gäller att hitta de där lugna stunderna i livet, även om de känns långt borta just nu.

Sitter hemma och hör på regnet som faller mot rutan. Ett härligt sommarregn bjuder denna frredag på och jag har gjort mina sista timmar med eleverna på IVIK. Det har varit en väldigt rolig vecka och det känns en aning vemodigt att lämna dem just när jag lärt känna dem lite. Vi började morgonen med att titta på filmen Mamma Mia! tillsammans. Själv hade jag inte sett den förut och blev glatt överraskad, trodde inte den skulle vara så bra som den var. Kan ju bara konstatera att ABBA gjorde många bra låtar! Alla var inte lika imponerade som jag men pratet om filmen efteråt blev mycket bra.

Vi var överens om att det kan vara bra att titta på film och lära sig svenska på det sättet, genom att dikutera den fick vi in många nya ord som "huvudperson", "genre" och "titel". Sedan pratade vi om bröllopet i filmen och vips så var vi inne på bröllopet som äger rum i morgon mellan kronprinsessan och Daniel.

När lektionen var slut var tavlan full av ord och vi hade pratat massor. En bra avslutning på dagen.

Kan inte sluta förundras över hur underbara människor det finns i Sorsele! De finns på jobbet, på dagis, på affären och några har alltid bott här medan andra är helt nya i byn. Om man inte flyttar hit för den vackra naturen eller den långa vintern så kan man glädja sig åt trevligt sällskap i alla fall.

På onsdag kväll tog jag med mig mamma och moster till Storuman för att städa ur sonens rum på elevehemmet där han spenderat sitt första år på gymnasiet. Att ett rum kan innehålla så mycket saker kunde jag inte drömma om, men jag lyckades packa in baslådor i mängder, högtalare, kläder, tv och annat som en sjuttonåring kan behöva, i bilen. På släpvagnen lastades skotern upp av två mycket trevliga rumskompisar, och jag blev tårögd när jag tänkte på att de nu ska skiljas åt. Han har trivts så bra i Storuman och fått många fina vänner, som han nu måste lämna för att läsa vidare på annan ort. Men sånt är livet. Dörrar stängs och nya öppnas.

Ha en trevlig helg där ute!

I morse sa jag till barnen att det är såååå varmt ute i dag! Och vips så sjönk temperaturen och det började regna, lagom tills vi skulle gå ut.  I går var det däremot riktigt sommarväder och vi drömde om dagar på Skibikken, hoppas de inte är allt för långt borta…..

Denna vecka har vi avverkat sista skoldagarna, haft skolavslutning och städat skrivbordet lite. Trodde sista jobbveckan skulle bli lugn med tid för skriftliga arbeten och planering inför hösten, men istället blir det sommarskola för min del! Kunde inte säga nej när chefen bad mig så snällt. Nu blir det till att fortsätta kopiera, planera och hitta material i vanlig ordning till elever jag aldrig haft förut. Kommer väl att ligga sömnlös några nätter. Då får man tänka på att det bara är några dagar kvar till ledighet, med allt vad det kommer att innebära med renovering av hus och flytt, så mycket vila blir det nog inte men vad gör väl det. Vila får jag göra nån annan gång.

I går hjälpte mamma mig med att köra lite grejer från förrådet till huset och jag har börjat plocka i poslin jag inte använder. Vill att det ska synas att vi flyttar snart! Det lönar sig verkligen att städa förråd ibland, hittade ett par stövlar till Frans som passar jätte bra och alla saker vi kommer att behöva i sommar, som strandstolar och spadar. I dag blir det tapetsering av vårt sovrum, hoppas jag kommer ihåg hur man gör bara! Om jag hinner blir det målning av Hampus knallgula vägg och grundmålning av väggarna i köket.

Polisen var verkligen effkektiva i går när jag blev stoppad två gånger i rad för att blåsa, och till min stora lättnad visade det sig att jag var lika nykter båda gångerna. Hoppas alla andra var det också. Nu blir det till att byta till långbyxor och långärmat, lämna barnen hos pappa och dra iväg till huset. Ha en bra dag där ute!

Nu har man ställt bort gummistövlarna och dragit på sig hatten istället, som man verkligen får hålla i när man går ut i dag. Det blåser inte nådigt, och jag pratar inte om varma sommarvindar! I går var eleverna och jag ute och spelade fotboll och brännboll, och mina fingrar var helt stelfrusna efter att ha antecknat poängen. Varmt te i termos var mer lockande än glassen vi bjöd på.  Fascinerande att det kan vara så kallt en dag i juni. Ibland glömmer man var i landet man bor….

Nu återstår fyra skoldagar och det är med vemod jag kommer att lämna mina elever. Det har varit ett jobbigt år när jag nästan velat ge upp ibland, men har alltid tänkt om och försökt göra något bra av situationen. När jag såg dem i går spela och skratta med varandra insåg jag hur bra jag trivs med dem och kan inte mer än hoppas att det går bra för dem i fortsättningen. De har det tufft på många sätt men har varit med om saker i livet som gör dem starka.

Huset har fått ny färg på alla tak på över- och nedervåning, nya golv är lagda, tapeter beställda och i går revs en vägg i köket så nu är det så mycket ljusare. Barnens rum har fått glada nyanser av turkost, giftgrönt och knallgult, färger de fått välja själva. I dag blir det en heldag i snickarbyxorna och byggdammet. Mycket trevligt.

För er som inte ska renovera hus så kan man antingen gå på Gäddfestival i Blattnicksele eller på Kosläpp i Sandsjön! Ha en trevlig dag där ute, vad ni än hittar på.

Det skulle varit en jätte bra bild på en skog full med vatten här, men trots tusen försök att ladda upp den så vill det inte fungera! Ni får helt enkelt använda fantasin och föreställa er hur det kan se ut…….

Om du tänker ta en skogspomenad rekommenderas gummistövlar! Eller som Frans sa: "Här kan man inte gå med foppatofflor, för de har ju hål på sig….."

Var ute och körde runt i går kväll för att kolla in vattenmängden och insåg att det är rätt mycket. Mamma och pappa har fått förankra ladan vid stugan så att den inte ska dra i väg, för Laisan är riktigt stor. Precis som 1995 engagerar vattnet många människor och ger oss något att prata om när vi träffas, vilket inte är fel. Hoppas inte allt för många får skador på hus och annan egendom, bara.

Har inte skrivit på väldigt länge och en kommentar från en trogen läsare fick mig att äntligen ta tag i bloggandet igen. Det har varit lite mycket på jobbet och jag har längtat efter att jobba som skogshuggare eller något annat arbete man blir fysiskt trött av, inte psykiskt. Försöker tänka positivt och gör det bästa av tiden som är kvar av den här terminen, vilket inte alls är mycket.

Vardagen är full av planer inför sommarens största händelse- vår flytt till huset vi köpt!! För ett år sedan flyttade jag till lägenheten för att slippa snöskottning, pannproblem och höga elräkningar som kan bli jobbigt när man är ensam. Det är jag inte längre och nu blir det till att fylla flyttkartongerna igen! Tur att man har vanan inne….

Nästa helg börjar det mycket trevliga jobbet med att måla tak och väggar och lägga nya golv. Har bläddrat bland tapetprover och slitit mitt hår, hur ska man kunna välja när det finns så många snygga man vill ha!? Tapetångest kallas det visst. Nu vill barnen ha frukost och mamma med. Kanske blir det till att äta den i solen på balkongen. Ha en bra dag där ute!