Asfaltsträngen på ca 4 decimeter som lagts ut efter E12 från Tvärålund och upp mot Hednäs, ibland på höger och ibland på vänster sida, vad är det?

Är det en cykelbana projekterad i snåblåst tider till tacksamma norrlänningar?

Eller är det någon som tagit mått på vägbredden och insett att den inte håller standard mått för Europaväg?

Solsken på de som vet något och kan dela med sig information.

Vägskada skylt saknas. Väg AC 630 mellan Hednäs E12 och Vindeln väg 363 är bedrövlig. Någon sa att ojämnheterna nuförtiden kallas potthål.

Vadå potthål? Jo, för att Vägverket skiter i det.

Skylten Vägskada är nödvändig och inte blev det bättre av att ta bort skyltarna, utan att åtgärda vägsträckan. Ingen på Vägverket har satt upp vägsträckan AC 630 på reparationslista heller och absolut inte inom de närmaste åren. Trafikfarligt.

Ojämnheterna är tärande på trafiksäkerheten. I närområdet av avfart mot Kullfors är det rejält illa. Ojämna potthål kan nog påstås. Vårdlöshet i väghantering.

Solsken på de som prioriterar fram nämnda vägsträcka AC 630 till nödig reparation.

Egentligen var jag förvarnad den här gången. Minnet fanns polerat på bästa komihåg plats sedan 13 år tillbaka när far gick bort. Lilla pappa, vilken kamp. Jag flyttade hem för att underlätta för dig. I sex år kamperade vi ihop. Inte enkelt, men jag skulle göra om det, om nu livet skulle gå i repris. Med ett leende minns jag fars vädjan efter middagen att jag skulle skjutsa hem honom, jo men visst pappa, öppna garagedörrarna så far vi. Sagt och gjort, ett varv runt byn och tillbaka till samma gemensamma hem, som vanligt. Allt var inte enkelt, bland utbrast far att jag körde fel, för det var härifrån vi kom. Ja, då var det bara att göra en vidare runda och kanske stanna för att prata med någon. Då kunde det vara lättare att köra hem till samma hem och pappa tackade dessutom för skjutsen. Pappa fattas mig fortfarande.

Dagen innan far gått bort gick jag in i butiken i Vindeln, där de sålde kistor och där till hörande utrustning. Jag ville se vad som fanns, kanske försöka inse vad som stundade. Jo jo, det fanns det mesta för att underlätta dåligt samvete. Men när personal la ihop sina händer och framhöll hur bra min pappa var, då föll skynket. Jag såg bara rött. Jag som har levt större delen så nära min far och inte kände igen. Jag frågade om finaste kistan, största blomsterarrangemanget, tyngsta stenen och bestämde mig för att nog går det att ordna med begravning, men inte i denna butik.

Nu i augusti var det mors tur för sista färden till vila. Jag ringer de två lokala representanterna som jag läst om i bladet. Billigaste vita kistan och transport från kylrum på NUS till kyrkan, var det som jag behövde. Jag ringer damen och talar om att det inte blir något. Suverän dam, trevlig och vänlig och bestämmer mig för den andre som var 300kr billigare. Det mesta hade jag redan ordnat, utstädning på åldersboendet, annons, sten, minnesstund och samtalet med den helt ypperliga prästen Veronica. Bara kista och transport fattades.

Det kunde ha slutat fridsamt och enkelt. Kista och transport. Nä, dagen innan begravningen så har enligt samtalet arvode tillkommit. Jag undrar för vad arvodet utgår och känner att samtalet blir pinsamt. Det var bara kista och transport som beställdes. Får svaret att normalt tas ett arvode ut på 8 timmar gånger 720sek men nu skulle det bara kosta 3 timmar á 720sek. Jag utbrister, för vadå?

Jag blir så evinnerligt besviken, varför är det på detta vis. Pappa ogillade begravning, han sa att då sitter gamarna på kistkanten och talar om hur bra den döde var. Pappa körde likbil i yngre år, det kan ha inverkat på hans synsätt. En sak har jag insett, när jag väl har slutat jordelivet, då skall jag omvandlas till aska. Därefter bör mina anhöriga hämta urnan på bräneriet och strö för vinden. Enkelt och värdigt.

Tack till personal på Granö kyrka för ett mycket minnesvärt griftetal, gott fika och fin gravsättning. En av kyrkopersonalen byter arbete, lycka till i uppgiften.

Solsken på livets slut utan att det slås mynt av döden. 

30 dec 2005 hemma hos fd Åldermannen Sten Gottnersson, får jag läsa ett väl nött och tummat papper med följande berättelse: