400 år i Sapmi…

Av , , Bli först att kommentera 10

…lockades med ”Historisk” föreläsning på Granö Beckasin av professor Peter Sköld som representerar Artic Research Center. Ämnet för kvällen är: Sapmi utveckling under 400år. Intressant med information tänkte jag och gick dit.

Jag vet att kranier respektlöst nog ligger på fel plats, men att befolkning stoppats ner i isvakar för att med tvång dras under isen för att därmed utverka rätt insikt var nytt för mig. Vem som trampade marken först, tänk vilken ynnest, ty det vet ingen av oss.

Information ska vara saklig, öppen och ärlig.

Jag saknade igår kväll den seriösa och mycket skickliga författare som grundligt engagerat sig i ämnet Lappskattelanden på Geddas karta. Författarinnan Gudrun Norstedt föreläste på Västerbottens Museum 2011-03-08 om sin bok ”Lappskattelanden på Geddas karta” som berör Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Ett utomordentligt nöje att lyssna på denna välinformerade författare Norstedt som utan domedags förklaringar och vinklingar beskrev det som framkommit i gamla texter och verk. Alltid med hänvisning till var uppgiften hämtats. Inga yviga utsvävningar. Bara gediget intresse som resulterat i en intressant bok.

Norstedt benar sig systematiskt igenom Umeå lappmark, ett outforskade land som sedermera kallas Lycksele lappmark. Bokens introduktion på sidan 9 är en höjdare. Läsaren kommer direkt in i Norstedts seriösa redovisande av händelser med hänvisning till ursprungskälla.

Tillbaka till igår kväll. Ett vet jag och det är, att jag har ett starkt hjärta. Tidvis hög puls  i förvåning. Jag blev påmind om min farfars farfars farfars syster Anna Persdotter som i yttersta bevarelsedrift 1789 i september slog ihjäl lappen Spå-Klemmet eftersom denne Spå-Klemmet kommit för att göra sig av med soldatänkan efter avlidne Carl Ersson Tiger och deras små barn boende på Tigers rote i Tegsnäset.

Tänk om jag skulle måla ”horn-Per” på väggen bara för att en med samiskt ursprung burit sig illa åt mot någon från svunnen tid. Samekulturen har mycket att lära ut, så och andra kulturer, men information bör frambäras rakt och ärligt och inte med yviga utsvävningar.

Bjud in Gudrun Norstedt och upplev en rak, seriös och minnesvärd tankefärd genom vår historiska tid i nästan 400 år.

Solsken på föreläsare som inte måste ta till överord för att hålla tågan igång.
—————————————–

Umebladet Nr 92, 20 april 1935 av folkskollärare Artur Olofsson, berättelsen om:
Carl Tiger och Spå-Klemmet.
”Invid en gård i Tegsnäsets by ligga resterna av en gammal husgrund. För en generation sedan hade byns ungar där en omtyckt lekplats. Invid södra knutstenen växte ett frodigt hallonsnår och den för länge sedan igengrodda kryddgården var ett bra smultronställe. Och just här åt ”kläppsidan” till hade Spå-Klemmet blivit ihjäl-slagen. Med bävan i rösten talade ännu äldre personer om honom.
Här hade byns soldatstuga stått från elfte Karls dagar tills den på 1860-talet flyttades till annan plats. I den hade en lång rad knektar bott. Och alla hade de hetat Tiger. Flera av dem stupat i krig.
Den som deltog i 1757-1762 års krig mot Preussen kom dock efter fredsslutet oskadd hem. Han hade då med sig några små potatisar, som han för vinterkylans skull bar i en ullvante i fickan. På så sätt kom potatisen för första gången till Tegsnäset.
Mest bekant i bygdens folkminne var dock den jätte-starke Carl Tiger. Han hade deltagit i 17788-1790 års ryska krig och dog i Finland 1789, enligt traditionen, i fältsjukan. På Gumboda hed har funnits och finns antagligen än en väldig sten, Tigerstenen. Den har fått sitt namn efter just denne Tiger. Han lär ha burit den ett gott stycke fast ingen efter honom förmått ens lyfta den från marken. Mer än hundra årgångar exercerande Västerbottens pojkar ha dock sedan dess hunnit pröva sina krafter på den.
Samtidigt med Carl Tiger bodde i Tegsnäset, tidvis åtminstone, den för sina konster fruktade tiggarlappen Spå-Klemmet. Han hade en näverkåta ”uti lönn”, skogslunden i byns södra utkant, helt nära soldattorpet. För ett par mansåldrar sedan syntes ännu resterna av kåtan mycket väl, och då marken på 1890-talet uppodlades, var nedteck-naren av dessa rader med om, att plocka bort den ring brända stenar, som utgjort härd i Klemmets kåta. Spå-Klemmet var känd vida omkring och ännu leva många sägner om honom i folkets mun. Några av de mest kända följa här nedan.
I sin ungdom hade Klemmet ingått förbund med djävulen och av honom i utbyte mot sin själ fått konsten och makten att spå. Vid samma tillfälle hade han också passat på att göra sig hård. Han hade betingat sig, att intet av alla möjliga uppräknade ting skulle bita på honom. En enda sak, grynstampen, hade han dock råkat glömma. Sina hemliga konster använde Klemmet till sin fördel men behövde inte därför alltid göra andra människor ont. Flera somrar var han getare i Tegsnäset, och en bättre hade man aldrig haft. Han gjorde sig dock föga omak. Aldrig följde han med korna till skogen. Var det vackert väder, låg han i någon skuggig skogsbacke, åt ur näver-konten och mådde gott. Regnade det, mojade han sig hemma i kåtan. Kreaturen betade dock aldrig på slåtterängarna, och då kvinnfolken på kvällen kommo för att mjölka, stod varenda ko utanför  ladugårdsdörren och väntade. Det hände inte, att ett djur låg borta över natten. Korna mjölkade bra och björnen gjorde ingen skada. Med hjälp av sin spådomskonst skötte lappen utan möda getartjänsten förträffligt.
En annan liknade historia är denna: En dag höll Per Jonsa jämte sitt husfolk på med att lada hö på Nötesänget. Ett åskmoln hotade på avstånd. Alla arbetade för brinnande livet för att hinna få så mycket som möjligt under tak, innan det brakade löst. Då kom Spå-Klemmet knäande efter kyrkvägen. Han tycktes vara vid gott lynne. ”Hördu Pet, kom hit” hojtade lappen. ”Vill du, att jag ska hjälpa dig?”  ”Jaa, kom du, och hugg i bara!”  skrek Per Jonsa tillbaka.  ”Om jag får ett halvt stop brännvin, så ska jag lada alltihop ensam”, fortfor Klemmet.  ”Jaha, kör till!”  blev svaret.
”Två och två om vart strå” mumlade lappen. Höet började röra på sig. Det lyfte sig som ett moln över myren. Det delade på sig och försvann med ett ljud likt bruset av en storm in i de olika ladorna. Om några ögonblick var vartenda strå under tak. Lappen strök vida omkring. Överallt, där han for fram, tiggde han mat och framför allt bränn-vin. Hans rykte som nära nog allsmäktig trollkarl var så stadgat, att nästan ingen vågade neka att ge honom, det han begärde. Kom inte välfägnaden tillräckligt hastigt på bordet, gick han sin väg mumlande rysliga lapska trollformler. Detta brukade hjälpa. Han ropades nästan alltid hastigt tillbaka och undfägnades med allt, vad huset förmådde.
I Tegsnäset fanns dock en, som inte darrade, då han hörde Klemmets hotelser och besvärjelser. Det var Carl Tiger. På den som svurit fanan biter ingen trolldom. Soldatens hustru Anna skyddades av en liten flaska kvicksilver, som hon ständigt bar i ett snöre om halsen. I förlitande på detta var Tiger till och med så djärv, att han ibland kastade ut lappen, då denne på sitt vanliga sätt ”truserade” och tiggde.
Vid ett sådant tillfälle skrek Klemmet:  ”Jag ska spå ell´n på gård´n din”.
Följande dag ämnade Klemmet göra allvar av hotelsen. Han for över till andra sidan älven. Därifrån hade han god utsikt över byn. Efter alla konstens regler gjorde han nu i ordning ett kraftigt trollskott. Med tillhjälp av detta skulle han sätta eld på Tigers stuga. Han skickade iväg skottet, men till hans förargelse vek det av från rätta riktningen och for rakt mot den gård som ägdes av Tigers närmaste granne König Jonsson.  Spådomen bet inte på det, som hörde Tiger till. Ett avsänt trollskott kan emellertid inte återkallas. Någon drabbar det. Snart slogo också eldslågorna upp från nävertaket på König Jonssons storstuga. Det brann ner till grunden.
Klemmet hade misslyckats men han gav sig inte. Han grep till ännu kraftigare spådom och lyckades skicka en stor slagbjörn på Tigers boskap. Den rev soldatens dragoxe. Till på köpet gjorde Klemmet björnen hård, så att den inte kunde dödas med vanliga medel utan utgjorde ett ständigt hot mot byns boskap. Slutligen lyckades dock Tiger, som också kunde en del saker, fälla odjuret med en särskild tillverkad, kors märkt silverkula. Hatet mellan de båda grannarna växte, och en dag då Klemmet kom in till soldaten i hans stuga och hånade honom för förlusten av oxen, grep knekten lappen kring fotlederna, svängde honom runt i luften, som om han varit en klubba, och slog med hela sin jättestyrka hans huvud mot kanten av spiselhällen. Då Tiger släppte sitt grepp, reste sig Klemmet oskadd från golvet, kliade sig ett tag i nacken och gick hånskrattande sin väg. Några dagar senare försökte Tiger klyva lappens huvud genom ett våldsamt hugg med en skarpslipad timmerbila. Yxans egg blånade, men huvudet höll. Det fick inte den minsta rispa. Så kom kriget och Tiger måste ut i fält. Då ordern därom kom, var han i Granön. Han arbetade på ett husbygge och stod just uppe på timmerställningen, då budet nådde honom. Han bleknade och tappade yxan.  ”Jag kommer aldrig tillbaka” sade han och gick. Huset står ännu kvar. Överst på ena gaveln är årtalet 1788 inhugget.
Spå.Klemmet hade inte glömt, att Tiger försökte döda honom, och att denne nu var utom räckhåll ute i kriget, ämnade han ta hämnd på Anna, hustrun hans. Tidigt en morgon kom han, full och galen, in i stugan till henne. De fem små barnen sovo ännu. Han slet täljkniven ur slidan och sade, att han inte skulle gå, förrän han sett hennes hjärteblod. Den manhaftiga kvinnan lyckades emellertid avväpna och kasta ut honom samt bomma igen dörren. Lappen gav sig dock inte. Han slog in ett fönster och sökte under hotelser och vilda förbannelser taga sig in den vägen.
Nu blev Anna rädd och såg sig om efter ett tillhygge. I en vrå stod grynstampen. Ur den ryckte hon till sig den tunga, mer än meterlånga järnskodda trästöten och slog den med all sin kraft i huvudet på lappen, som redan var halvvägs inne i stugan. Utan att ge ett ljud ifrån sig sjönk han tillbaka, tillbaka ut genom fönstret och föll tungt till marken.
Anna sprang nu för att hämta hjälp och fick tag i König Jonsson. Han följde henne hem. Lappen låg orörlig på marken.  ”Han ligg no bara å lönskes” (gör sig till).  ”Ska  jag  ge´n  é  drag dell?” sade kvinnan och höjde stöten, som hon fortfarande bar i handen.  ”Nej, nej”, sade König Jonsson.  ”Han behöver nog inte mer.  Han är så vit i ansiktet”.
Soldathustrun hade, utan att hon visste av det, råkat få tag i det enda föremål, som bet på Klemmet, och han var verkligen död. Men han var så fruktad och avskydd, att ingen ville taga någon befattning med hans kropp. Till att börja med vågade man, inte heller tro, att han var död. Man väntade, att han när som helst skulle resa på sig igen, och då vore det säkrast att vara utom räckhåll för hans blickar.
Det var ruskigt att ha den den döda kroppen liggande utanför fönstret och då ingen ville hjälpa till, grep Anna den resolut vid fötterna och släpade den ungefär 75 meter bort till den branta backen ned mot älven och lade den där med huvudet nedåt sluttningen. Om spålappen kvicknade vid, skulle han ha en smula besvärligt att komma på fötterna. Där i skogsbacken fick den döda kroppen ligga, tills rackaren å ämbetets vägnar tog vara på den.
På Degerfors kyrkogård, norr om kyrkan, bland självspillningarna, begrovs Spå-Klemmet. Och än i dag växer inte ett grönt strå på graven. Detta är sant, ty den låg nära kyrkan tillbyggdes med sakristia, kom denna att stå över graven.
Anna Tiger blev åtalad för dråpet. Hon hade ju handlat i självförsvar och hade säkert blivit frikänd, om hon inte satt i fråga att ge lappen ett slag till. Emellertid slapp hon undan med några dygns vatten och bröd. På den duktiga soldathustrun avtjänat sitt straff, blev hon under hemfärden överallt firad som en hjältinna och överhopades av gåvor. När hon nådde hemmet, hade hon ett helt lass matvaror.
Så har jag (anm Artur Olofsson) hört berättelser av Catharina Magdalena Andersdr, född 1811, död år 1900, gift med bonden och godemannen Olof Eriksson i Tegsnäset. Hon har hört den av sin mor Maria Königsdr, som från sin tidigare barndom mindes både Carl Tiger och Spå-Klemmet. Hon var dotter till König Jonsson och född 1781 samt död 1843.”
Umebladet Nr 92, 20 april 1935  av folkskollärare Artur Olofsson
————————————————————————
Personinfo:

Godeman Erik Olofsson f 1802-11-27 Granön är farfar till Artur Olofsson f 1879-07-20 Tegsnäset.
Arturs farmor är ovan nämnda Catharina Magdalena Andersdr f 1811-12-20 Tegsnäset, som berättat minnen för Artur.
Arturs farmors morfar är ovan nämnda König Jonsson f 1746-05-25 Tegsnäset, som fick eldklotet på sitt hus.
Carl Eriksson Tiger f 1749-03-11 Djäkneböle Umeå lfs, timrade på Granön 2 när han fick kallelsen att gå ut i krig. Antingen timrade Tiger åt 61-årige Johan Jacobsson soldat Trast f 1727 i Lövånger d 1813-05-07 Granön 2, som antecknades för husförhör i Granön 1763 eller kanske till hans 19-årige son Jacob Johansson f 1759-10-08 på rota Nr 60 Trast i Kåsböle Lövånger som gifte sig 1788 och blev bonde i Granön med Magdalena Hansdr f 1770-12-25 Granön.
Tigers 43-åriga änkehustru Anna Persdotter f 1746-03-05 Bösta 1 Umeå lfs, som enligt domprotokoll 1789 dömdes att böta 75 daler silvermynt eller plikta med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd för Spå-Klemmets död 1789 i september, är om alla hållit sig inom ramarna, min farfars farfars farfars syster. Dessutom var min farfar gift med Artur Olofssons syster Signe, hon som var lärarinna på Granögården/ carola

Solsken på släktforskning och källhänvisning.