Advents ljusstakar tänds i våra hus. Systembolaget har stängt sina dörrar. Fredag, är en hektisk dag för många. Handla helgmat och helgens dricka på bolaget. Somliga barn, får adventskalender med 24 stycken små vackra och förhoppningsfulla paket. Somliga barn, kommer i helgen att möta vuxna och ungdomar som hantera alkohol och droger i egoistik destruktiv anda.

Många barns ögon tindrar lite extra då juletiden närmar sig. Ett ökande antal barnaögon slocknar för var dag de tvingas att leva i drogmissbrukets järngrepp.

Ett företag i Vindeln har den årliga sammankomsten, denna gång i Umeå. Trevlig begivenhet med middag och underhållning. De flesta är närvarande med äkta hälft. Utom hustrun till han som inte klarar spriten. Han till och med hänger på ett annat par som inte ingick i detta sällskap. Några ondgör sig över hans tragiska missbrukar beteende. En påpekade att hans hustru inte var med den här gången heller. Jag tittade berättaren i ögonen och påtalade att hon har nog skämts tillräckligt över eländet. Varpå jag undrade om hans arbetskamrater och arbetsgivare tagit upp detta med honom om han alkoholrelaterade uppförande. Fick ett nej till svar med förklaringen att ingen vill såra.

Vad krävs för ett genuint rakryggat engagemang?
Varför ska det drogas/drickas över huvudtaget?

Alkohol och droger förändrar hjärnans förmåga att tänka och reagera med ansvar. Hur ska ungdomar tyda budskapet att alkohol förstör framtiden och drogen dödar tidigare, då vuxna håller en drink i handen samtidigt.

Solsken på De som inte berusar sig och klarar att vara sig själva.

MIMAS fattas mig. För 20 år sedan hade jag flyttat hem till trött fader och mitt barndomshem. Besökte MIMAS lite nu och då och kommer i kontakt med MI i Mimas. Det är kortnamn för Mirjam. MA stod för Margareta och S:et måste ha kommit från suveränt, smakfullt och serviceinriktat.

Där på Mimas födds ideérna om en ny Granö Revy. Mirjam / Mia var alltid glad och vänlig. Egentligen är det en förmån att minnas. Mimas drömskinka och själv tillverkade Beskvier. Nå, livet förändras och vi flyttar lite hit och lite dit.

Nu är Mia tillbaka här uppe i norr. På Kronlund finns bevisen på goda matkunskaper och ett gott hjärta.

Ändå gör det ont varje gång jag passerar MIMAS på Tegsnäs-heden. Vilket öde, att en restaurang med ett sådant suveränt läge, bara ligger i malpåse. I det fallet var det bättre förr. Jag önskar att någon kan prestera en healing. Då är det bara att blunda och drömma sig tillbaka till Mia och Monikas glada ansikten med specialiten Tegsnäs-Biff på matsedeln.

Solsken på minnen ifrån förr och duktigt mat-folk.

Neurokirurgen på NUS. En säregen avdelning med många levnadsöden. Personalen är beundransvärt vänlig. Läkaren som gjorde kärlröntgen kände jag inte igen från förra gången. Men proceduren var den samma. In i ljumsken och upp genom stora ledningen. Röntgen apparaturen vandrar omkring mig och följer ’sonden’ genom kroppen, tills en bit på halsen. Kontrastvätskan gjorde att det kändes varmt under fötterna förra gången, men inte denna gång. Däremot blixtarna som jag ’såg’ fastän jag blundade, de var samma. På datorskärmen syntes den mörka ’fläcken’ (lagningen av det trasiga blodkärlet). Den bilden var bevis på vad jag har i mitt huvud. Där inne ryms alla intryckt och förhoppningar. Där inne saknar jag människor jag mött. Där inne finns minnesbilder av mindre nogranna, ibland lismande personer som bara gör ont.

Jo, det finns mycket i ett huvud. Lyckan är att leva och få vara nykter och drogfri. Alkohol och droger har jag aldrig förstått behovet av. Däremot rökningen var ett gissel tills hjärnblödningen slog till. Abstinensen minns jag inte, den tog Neurokirurgens personal hand om. Gediget arbete, eftersom jag aldrig gjort ett återfall.

Kärlröntgen var klar. Jag blir hemskickad med ett leende, lagningen var fortfarande mästerlig och allt i sin ordning. Möttes av sonen Carl och dottern Sara, de kom direkt från bion med min äldsta dotter Liv. Allt känns bra, till och med blodtrycket 121/66.

Solsken på vår sjukvård och särskilt Neurokirurgen NUS

En busig och vacker finnspets valp hämtades i Enviken utanför Falun. Kärlek vi första ögonblicket. En liten varm varelse, så full av liv och en stor stark karl, som uppskattade varje bus. Vad spelar det för roll, att ena socken är försvunnen. Glädjen att se en valp med högburet huvud stolt spatsera förbi är fina minnen. Det är kvalite och det går bra med olika sockar på fötterna. Det är med varma busiga valpar, som med kontorsstolar, det är inställningen som gör det.

Det var lite svårt med trappstegen första dagarna. Förunderligt så snabbt de lär sig. Ni två delade allt. Inget bus, var för mycket bus. Ingen fläck på golvet, var ett hemskt misslyckande, det var en utvecklingsfas, som bägge gick igenom.

Allt frid och fröjd, tills söndags eftermiddag. En vänlig bilförare kommer in och talar om att Busan var påkörd. 15 veckors liv tog slut. Hundhimlen fick en ovanligt fin ung tikvalp. Det var respektfullt att bilföraren talade om vad som hänt. Underligt, att se en så vanligt vis fartfylld valp, ligga helt stilla. Inget synbart fel. Pälsen var ännu varm, men ändå är allt förbi. Busan har det bra nu, det spelar som ingen roll längre, att vassa valptänder biter av det mesta, som ska hålla fast, en mycket frihetsälskande finnspetsvalp.

Solsken på Busan och de som saknar henne.

Jag satt på knä i rabatten i slutet av september. En ung dam kom fram och påpekade hur fina blad kan vara. Vilken färgprakt som finns i naturen. Hon heter Monika och går kurs på Vindelns Folkhögskola. De blad som hon hittar, lite här och lite där, pressas och torkas. Därefter läggs de i genomtänkt ordning, som ett konstverk, i en plastficka som värmebehandlas. Resultatet blir en vacker tavla gjord med mycken kärlek till naturen.

Hon undrade om jag kunde avvara några blad. Helt klart, de som uppskattar blad, de förtjänar dem också. Veckan efter, kom Monika in på gården. Alltid glad. Nu fick jag välja mig en av hennes skapelser som jag tyckte om. Det blev den med kronblad från Ölandstok.

Förunderligt så vackert det enkla är, om förmågan att se det lilla finns. Människor som Monika, sprider glädje. I dag, ringde det på dörren, det var Monika. Nu ville hon visa, en ny variant, det var höns och tupp fjädrar på ett vitt ark som sen var inplastat och värmebehandlat. Det är trevligt med spontana människor. På min hallvägg sitter två fjädrar från min förra tupp. Precis likadana som Monika hade monterat på sin fjädertavla.

Vilken tur, att hon åker buss dessa kursdagar. Det är väntetid i Granö innan anslutningsbussen Swebuss kommer. Tack vare det, så får jag en påminnelse om hur roligt det är med delad glädje. Vilken tur jag har, som kunde ge bort några kronblad och några höstfärgade jordgubbsblad.

Solsken då de som ser lite mer än de flesta.

Nya fräscha naglar ser trevligt ut.

Det brukar min dotter Liv säga med glimten i ögat. Jag är obotligt ointresserad av mode och kläder. Mina Jobbman-byxor med skyddsknän är det bästa jag vet. Vilken höjdare, jag kan sitta ner på knä, vilken årstid som helst. Minus 10 grader, spelar ingen roll med knäskydd.

Varselkläder gör mig glad, varm och är funktionsdugliga. Men då var det, det där med trend och accessoarer. Jag bara förstår mig inte på sådant.

För en vecka sedan så fick jag ett grattis via SMS av Liv, med erbjudande, om att få en uppsättning långa och trendriktiga naglar. Långa naglar, vad ska jag med sådana till, de går inte att stapla ved med. Klinka på pianot är omöjligt. OK, det är tanken som räknas. Liv har lagt ner sin själ i konsten att göra fina naglar.

Lycklig blev jag i lördags när Liv kom hem. Hon hade Marcus på Umeå Industripartner med sig. På några timmar var oljetanken i källaren uppforslad. Nu var jag ett redigt bekymmer fattigare. Livs naglar höll (till min förvåning) för det projektet. Tack till Liv och Marcus. Jag klarade mig dessutom från manikyr förbättringen.
Solsken på att de vänliga.

Jag minns min då 4-årige sons förvånade ansiktsuttryck. Tomten kom som önskat till familjen mitt på dagen. Glad, trevlig och barnvänlig tomte med anhöringhet till Tegsnäset. På tal om barn, så har han en riktigt söt liten tomtenissa hemma. Det innebär att han är upptagen till jul.

Det behövs avbytare, sa 1999-års tomte. Ett bra förslag, hade han på stående fot och det är Tomte-Nissen Marcus. Det får mig osökt att tänka på Jonas, han har längden inne för att läsa på de längsta paketen, det har Olofs också för den delen. Det vore gedigna stand-in par, när rätte Tomten är på annan ort. Roligare kan det knappast bli.

Solsken på årets tomte Nissar och eftersom lucia då är passerad, så behövs inga ljushuvuden för att lysa upp tillvaron.

PS. Just denna jul ringer det på dörren några timmar senare. In kommer en mycket gedigen Tomte. Med ett säreget midjebälte. Redigt tjocka byxor och ett vackert skägg. Tomten stödde sig på en naturstav. Jag tror att han fick den av Avalunds jaktlag en gång då han fyllde jämna. Blicken varm av vänlighet i hans fårade och väderbitna ansikte. Han undrade om Tomte-Nissen kommit med paketen till barnen. Svaret dröjde, hur kunde detta komma sig. De närvarande vuxna såg ut som uggleholkar i ansiktet. Men, lillgrabben fann sig och sa att Tomte-Nissen varit hos oss och försvunnit runt hörnet. Rätte Tomten önskade oss alla en riktigt god fortsättning på julen, tackade för sig och gick. En extra solstråle på den oförglömlige Rätte-Tomten. DS

Visst nappar det med Jerry JAX…

Jerry JAX har naturens frid och vildhet där han arbetar. Bergkrossanläggningen står strandnära. Ibland nappar det också där upp vid Annfinnslett på Lofoten. Med en fot på arbetsfordonets ena hjul och fiske kroken i Atlanten. Solsken på Dig

Spelar det någon roll? Jo, det gör det. Påträffad i Granölund efter E12:an. Det vill jag inte. Efter den vägen finns mina barn.

Martin Luther sa: ’I have a dream…’. Det har jag med, men nu har Amerika uppnåt mycket av hans dröm. Det är dags för min dröm.
Jag vill, att vi tror på oss själv och slutar droga.
Jag vill, att vi säger som det är och slutar ljuga.
Jag vill, att vi står för våra handlingar och slutar dölja.
Jag vill, att förändringens vind börjar blåsa.
’That´s my dream’

Det är så enkelt, sanningen upptar endast en plats i minnet. Undanflykten kräver planering och alternativ bortförklaring med onödigt stor okupering av minnes plats. Ett liv utan droger är suveränt. Jag fick möjlighet i dag, att skåda över Systembolagets parkerings plats. Tänk vilken tur jag har. Lika roligt varje dag, utan något centralstimulerande. En kom ut ur Systembolaget med en ICA-kasse. Ja, det kanske lurar någon, om inte annat, så kassbäraren själv. För mig blir det inte någon vin skvätt till kvällen, ej heller någon halv rökt fimp till morgon kaffet. Livet är suveränt. Ja, ja, nu glömde jag åldersboendet i Vindelns Kommun. Äh, det är inte bara den biten. För gammalt så gjöt de botten plattan till bygget det ena året. Täckte gjutningen och inväntade våren. Då byggdes byggnaden upp.

Även nu bygger man nytt, fast nu låter de isoleringen stå ute och styvmoderligt täkt. Skulle regnvädret komma, så blir bara inflyttningen lite försenad. Ansvar i dag, det sträcker sig inte längre än näsan räcker eller den beroendes ’sköbbande’ av överordnads rygg. Det mesta är mer likt en ointresserad axelryckning.

Förresten, att vara lärare på gymnasiet i Umeå är inte enkelt. En lärare berättade att i morse blev det fel. Stressen är tärande. Tiden blev knapp i morgon bestyren och läraren grabbade tag i bärbara datorn, drog kablarna och stoppade ner den i väskan. Väl på skolan så plockades datorn upp. Det var ingen dator, det var DVD:n.

Jo, det här med Hällnäs, gör Kriminalvårdsanstalt av den. Inte öppen anstalt som Sörbyn, hellre en sluten lokalanstalt som Ersboda anstalten i Umeå. Det skulle generera flera nya års arbets tillfällen. Då utvecklas polis station i Vindeln dessutom. Jag ser inte en kriminalvårds anstalt generera fler drogmissbrukare. Knappast, det drogas tillräckligt ändå. Det är förunderligt, att så många är drabbade och så få berättar vad de vet. Hur ska ’Kling och Klang’ kunna lägga pusslet, om de som vet, enbart tiger. Vilket samhälle vill vi ha?

Ryggsköbbar varianten vill jag inte ha.
Sanna ord är inte alltid vackra.
Vackra ord är inte alltid sanna. (kinesiskt ordspråk)
Solsken på de sanna orden.

I dag ska jag mysa i skogen och lukta på ny kapad björk, gran och tall. Kanske någon fri ekorre springer förbi. Häromdagen såg jag en snabb hermelin. Ja, fri och fri ekorre, den kämpar för att fylla förrådet. Vintern står för dörren och väl är det. Då är det sommar snart och Vindelns kommun töar fram.
Tills dess har många goda och några totalt oförståeliga beslut tagits. Synd bara att rakryggad ärlighet är en sällsynt bristvara. Tänk den dag, politiker tillstår det egentliga läget, med fel och brister. Den dag, då oral inkontinens är en styggelse. Dagen, då vi inte ursäktar med, att den har lite problem med alkoholen och den har det lite struligt hemma. För något diffust problem är det. Absolut inte rakryggat.
Min vision är att få binda några slumpvist utvalda politiker oberoende på parti tillhörighet, vid ett vårdberoende. Rörelse hindrade och/eller säng liggande med kateter, ej böjbart knä, ålders förändrad käke så att protesen glappar och middags köttet blir otugg bart, ljuddämpare i öronen så hörseln är nedsatt och hallucinerande medicin som fejkar värk av livets vedermödor. Efter en vanlig arbetsvecka (fem dagar) så förmodar jag att verkligheten inom åldringsvården ter sig förvånande verklig för den "drabbade". Mat och rena kläder finns, men ingen har tid.
Vårdpersonalen är åtstramad och nerbantad sedan många år tillbaka. Deras lön står inte i proportion till vardagens uppgifter bland våra gamla. När min far fanns som vårdtagare inom åldringsvården, då gick jag sönder. Far medicinerades m bl Haldol för att få honom fogligare, så tragiskt oförglömligt. Jag glömmer aldrig den innehållslösa blicken. Hans jacka försvann och ena ecco skon. Pappas guldklocka, som han fick då vårt Granö Såg & Industri AB gick i graven, den klockan som han alltid satt och tummade på. Klockan som stod för ett långt arbetsliv med glädjeämnen och maror, den var viktig för honom. Den försvann, någon förklarade att han säkert haft ner den i toaletten och spolat bort den. Far var inne i Grådalen. Endast någon högre makt vet vart klockan tog vägen.
Men en sak lämnar mig aldrig och det är all förtvivlan över hans situation. Jag gruvade för att hälsa på honom och besöken blev färre. Varför hamna i Grådalen, där tankar inte håller ihop?
Det finns ingen personal som helhjärtat orkar med alla dessa inbesparingar. Tjänstemännen har jag inte samma känsla för. Trött och sliten vårdpersonal har jag sett, men utslitna tjänstemän, det är sällsynt, riktigt sällsynt. Jag saknar förtroende för ryggradslös oral inkontinens med rygg "sköbbar" tendenser.
Nu räcker det. Jag skakar av mig verkligheten. Det är den 12 november, det är en bra dag. Skogen är frihet, den är fortfarande grön. Läderkängorna sitter som gjutna. Tänk att mitt uti i verkligheten fylla lungorna med frisk luft. Uppleva doften som rökfri, drogfri och därtill redigt tacksam för att få leva.
Solsken på naturen som står ut med mig ynka människa.