Att bli gammal är förbannat, man kan inte säga annat.
Det är rent helvetiskt, osympatiskt oestetiskt!

Allting hänger, tunt är skinnet, trist är sinnet, svagt är minnet.
Munnen full av köpta tänder, bruna fläckar uppå händer.

Det är fel på hjärnkontoret, fast man ej tro´ret.
Själen gråter, tanken sinar, hjärnceller förtvinar!

Det är slut på erotiken, ingen vän i viken
ser på en med lystna blickar, kroppen värker, allting klickar

Reumatismen pinar låret, rakt och stripigt hänger håret.
Ögonlock som gardiner, ådror som serpentiner.

Huden en hop med rynkor, här och där med skrynklor.
Tvi, den lede, man vill kräkas, ingenting mer vill läkas.

Alla varor blir nu så dyra och man höjer jämt min hyra,
men inget mera bostadsbidrag, hur ska man överleva idag.

Ja, jag kan inte säga annat, allting är rent förbannat! /Okänd författare/

Gubben har gott om humor. Har någon levt nätt 65 år plus moms och läser från det gamla tidningsurklippet. Avslutar dikten med ett hjärtligt leende och konstaterar att det är väldigt så det stämmer.

Solsken på gubben, hans humor och kylskåpspoesi.

Gumman väntar på slutgiltigt boende. Hon får hjälp att ringa hem och berättar att någon gjort minnestest på henne. Resultat var till belåtenhet, sade gumman och fortsatte: Det kanske var så bra att jag kan komma hem igen? Det sista som lämnar människan är hoppet.

Hemma går gubben. Nattsömnen är fortfarande lite trasig, men det är lugnare. Han undrar hur det blir, ska gumman till Solhaga eller blir det Almagården? Båda dessa ställen är bra till, när han ska hälsa på henne och tar bussen in till Vindeln. Nu då Postens Lantbrevbäring slutat att hantera pengar, så behöver gubben komma sig till banken också.

I dag ringde Geriatriken, gubben riktigt lyste upp. De frågade hur det gick för honom. Gubben berättade att han inte orkade längre och att hans gumma väntade på alternativboendet. Gubben hade tagit beslutet. Detta kände Geriatriken till och undrade om det gick bra att de kom på besök. Gubben lyste upp i ansiktet, han skulle försöka få ihop en god sockerkaka. Tänk att de ringde till honom och undrade hur han hade det.

Ingen hade ringt ifrån Vindeln och undrat hur det var.

Sorgen över det tagna beslutet och tomrummet efter livskamraten, det är inte enkelt.

Ett långt liv enligt bibeln, varar i 70 år. Livet är en gåva och går inte i repris. För 20 år sedan, så flyttade jag hem till far för att han gick in i ’grådalen’. Livets höst är inte skimrande i höstfärger för alla. Vissa möter gråskalan. Vi hade det roligt och svårt, om vart annat. Far avvecklade, min dotter utvecklade och jag upplevde det ibland invecklat. Far kunde ta på sig hatten och jackan och be mig skjutsa hem honom. Jo, det går bra. Tar ut bilen ur garaget och kör med far en vända på byn. Förhoppningsfullt närma sig hemmet där vi startade ifrån. Många gånger gick det bra, men ibland såg han missnöjt på mig och påpekade att ’här kom vi ifrån, jag vill hem?’

Minnen kommer och visst var det svårt, men jag skulle ha flyttat hem och gjort samma fas med far om jag fått chansen igen. Det är 10 år i februari som far fattats mig.

Solsken på Geriatriken som ringde gubben.

Den har varit på gång ett bra tag. Nu var det dags. Nya utmaningar är kunskaps höjande. Fyrkantigt timmer grillbord är uppbyggt med vanlig timmerknut. Lövånger har gjort en suverän knutmaskin för det ändamålet. Det går lika bra med Logosols knutnings mall, men knutmaskin är en behändig utveckling.

Däremot fanns ej givna anhåll för att ställa in för sex kants knuten. Första försöket blev "infött" och den 6:e trädelen fick inte plats. Matematik har alltid varit roligt och därför blev jag inblandad. Kokt kaffe är dessutom bra för tankeverksamheten. En grad fel, ser inte mycket ut för världen. Det växlar iväg när varje trädel har en knut i var ende och det går åt sex delar för att komma runt.

Slutprodukten blev bra. Jag är tacksam för att jag kunde bidra med något. Det är inte roligt att vara orsak till att Sverige går tungt. Jag är tacksam över att slippa fattigvården som det var förr, då den arbetsoförmögne flyttades runt och drabbade sina anhöriga. Det var intressant att se sex knutningen ta form.

Solsken på de som arbetar med trä.

På livets startbana står mitt andra barn. Nu planeras det för resa till Ryssland för att uppleva hur den ryska handikapp omsorgen fungerar. Känslan i moders hjärtat är fler fasetterad.

Det är nyttigt att se sig om ute i världen. Jag vet att du klarar utmaningen. Psykologi har intresserat dig och de möjligheter som uppmuntran kan utveckla hos en drabbad. Ändå så önskar jag mig en björktrave och en begagnad Vimeks vedkap. Björkved är positivt. Är jag arg och bedrövad så klarar jag en grinig stock och är livet normal flytande så är 4 tums att föredra. Det brukar inte bli så många stockar per dag för mig. Just ved staplingen är en höjdare, tankarna mojar till sig då.

Resan med Vänorts barn blir nog en milstolpe för dig. De erfarenheter du får där, är troligen mer än vad fantasin i dagsläget kan ge. Klart jag gruvar som förälder, men det är min skyldighet att glädjas för din skull. Det står nog "kan själv" i din bok också, som det gjorde i min, en gång för länge sedan. Känner ändå att en fjädedels björktrave suttit fint, den tid du är bortrest.

Nu gör du din sista termin på Östra Gymnasiet inom omvårdnads programmet. Snart är tre år till enda och ute i verkligheten är det låg konjunktur. Jag önskar dig en bra resrutt och möten med vänliga människor.

I dag förstår jag min fars behov, av att jag som ung, hörde av mig hem. Mitt rum hemma, var vid 25 års åldern, fyllt med vykort från flertalet platser, i vårt suveräna land. Då jag var 20 år, så fick jag besöka USA´s då näst största åkeri, Ryder Truck Lines. Det var min första luftburna resa. Frihetsgudinnan var enorm att se från ovan. Tänka sig att få hälsa på Mickey Mouse på Kalle Anka världen i Florida. Ryders chaufförer hade sydda märken på ärmen som visade antalet olycksfria år på vägen. Vilken upplevelse.

Ja, det är klart. Ryders grabbarna, har inte snöstickorna satta mer nere i diket. Jag upplever att E 12:an aldrig är så bred som vintertid mellan Hednäs och Tväråbäck. Resan till USA var 1971, jag hade gått första året av två, på transportskolan på Wirginska skolan i Örebro. Mycket var nytt för mig i USA. Vägarna hade reflexmarkeringar och "o-ljuds" markeringar. Fyndigt. Både viadukterna och lastbilsekipagen var markerade med höjd i tum och fot. Banken körde kunden in i och gjorde bankärendet genom sidorutan. Bränslebilarna var med helt förkromade tankar och kofångare. Så sagolikt fräsigt, jag känner att jag sitter och ler av minnen som passerar revy.

Livet är en gåva och går inte i repris. Det enda jag ångrar är det jag inte gjort.

Res du, min dotter och se dig omkring. Det var då jag kom tillbaka ifrån USA som jag såg barndoms byn Granö i dess riktiga perspektiv. Granö är särdeles vackert. En önskan finns: "Skull ha hadd nager fler arbetsplatsen?"

Solsken på Dig och din resa.

Nu är gränsen nådd. Orken har sinat. Gumman stiger upp några gånger varje natt och toaletten är som vanligt alltid för långt bort. Hon har börjat att släpa runt täcket också. Det blev ohållbart.

Gubben ringde biståndhandledaren, men den veckan var hon ledig. Han får prata med en annan biståndshandledare som inser det ohållbara i situationen. Gumman kan inte komma hem mer från avlastningen. Det måste bli ett annat boende och det ska diskuteras på möte dagen efter. Handledaren frågar om gubben brukar vara hemma, för handledaren ska ringa till gubben efter mötet.

Jodå, säger gubben, möjligen att jag går ut i förrådet, men eljest är jag hemma. Han väntar respektfullt, som denna generation brukar göra. "Mötes"-dagen kom och gick, ingen telefon signal. Dagen därefter gick, han fick en granne att handla åt sig. Därmed var han säker på att inte missa det väntade samtalet. Tankarna malde, nu hade han gett upp, han orkade inte längre. Gumman har blivit för vårdkrävande. Det hade blivit sämre med irritationen i hennes ljumskar och motsvarande hygien. Hans kära levnadskamrat behövde mer tillsyn och omvårdnad. På den tredje dagen ger han upp och ringer upp handledaren som utbrister: "..lovade jag att ringa, jag brukar skriva på lappar det jag lovar?".

Gubbens gemensamma tid med gumman är slut, över 40 års samvaro är till enda. Tankarna gör ont, varför orkar han inte. En bekant till honom hade lämnat ifrån sig sin gumma i höstas. Det var mycket som ska med, fem omgångar sängkläder och två täcken var på listan. Gubben gruvar. Det blir mycket att ordna. Konstigt att det inte finns material att skicka till en anhörig, som tagit ett mycket svårt och till stora delar, tragiskt beslut. Det är, som en skilsmässo situation. Sorg och förtvivlan kommer över honom. Varför kan de inte skicka information om vad som behövs till gummans boende? Sorgen kunde bearbetas till viss del med att försöka ordna något för boendet. Alla parter är på det klara med boendeförändringen. Tårarna rinner. Saknaden finns, även om orken är slut.

Gumman ringer från avlastningen. Föreslår att han kan flytta in till Vindeln, då kan de bo ihop. Det är det, som gubben inte orkar längre. Gubben känner förtvivlan. Nästa samtal, då vill gumman att de ska fiska tillsammans, bara åtminstone en gång till. Nästa samtal, då känner sig gumman inte bra, hon vill hem. Gubben ber att få prata med en personal som vidstår att gumman vill hem och tillägger: "vi har inte beställt taxi än?"

Vad är detta frågan om? Vilken obeskrivlig förtvivlan. Gubben orkar inte mer och gumman ringer hem igen. Gubbens situation är hemsk. Varför orkar han inte mer? Nätternas omsorg har tärt, det har gått förut, men nu är det bara tankarna och tårarna kvar. Gumman känner till att boendet kommer att förändras. Kanske någon hör av sig på måndag, gubben hoppas det.

Hur i all världen kan gumman få avlastnings personal att ens fundera på att beställa taxi?
Varför ringde inte biståndshandledaren upp?

Jag har inte sett gubben så utlakad på långliga tider. Förkylningen vill inte släppa greppet, gubbens mage är bökigare än nödvändigt och ansiktet tärt. Hur i all världen ska han orka med alla bestyr och samtal från gumman?

Solsken på Dig gubben och likaså på din gumma

Livet är rikt. Känner tacksamhet över de barn jag blivit tilldelad. En gång, den 11 januari, sågs vi första gången. Klockan var 04.19 på morgonen. Tänka sig att den lilla individen var en del av mig själv.

Vilket ansvar det är, då mina värderingar ligger till grund för din barndom. En sådan här dag, blir efter tänksamheten djupare. På något sätt, smakar jag som förälder på minnen som poppar upp. Vilket budskap ska jag ge. Ta inte emot något av främmande människor, var ofta min vädjan, för då bodde vi på Sandbackavägen i Umeå. Efter andra klass i Sandbackaskolan, så blev det Granö. Din morfar behövde mer tillsyn och busstrafiken är suverän mellan Umeå och Granö.

Det var betydligt mer omställning för dig att flytta till Granö, än det var för mig. Du gjorde det bra. Det var en säregen tid. Morfar avvecklade och du utvecklade. Perioden var en balansgång på glödande kol. Jag är tacksam över att du finns och åren vi fick med morfar. Livet är förunderligt och för det mesta riktigt kul.

Du hade lyckan att växa upp under MIMAS perioden. Mat glada Mia, alltid vänlig med leendet som varumärke. Det var tider det. Nu är Mia tillbaka här uppe och lagar god mat på Kronlund. Vackert så, fast gladast blir jag om MIMAS kunde öppna igen. UG på Granö-gården, ja det var en tid, det med. Allt vill jag inte påminna mig om. Där kommer mina värderingar fram igen. Troligen, så har mina barn inte haft det så enkelt. Tänk att vara barn, till en som aldrig lärt sig kompromissandets kod. Du har gjort det bra och givit mig mycken glädje.

Solsken på Dig, min dotter och grattis på födelsedagen.