Vi tankar och är tysta.
Alltså tankar våra bilar.
Hur går våra tankar?
Var går smärtgränsen?
Höjden av slöhet
Är det av lathet, dumhet eller mindre vetande som man gör så här?
Varför gör somliga så här? Varför ska jag som INTE gör så behöva trampa i den personens gamla äckliga sopor? Som dessutom inte ska slängas där på återvinnings"stationen" som faktiskt finns i Malgovik.
Jag blir beklämd! Är det protest mot kommunens sophantering så är det ännu bedrövligare.
Klaga genom ord. Skriv, protestera, klaga. Men inte så här omoget!
Griseri, vill jag kalla det för.
Orsaker
Vad är det som gör att en del håller på?
Jag ska försöka uttrycka mina tankar efter ett årsmöte som jag var på igår.
Omkring bordet satt 13 personer, den yngsta är 53 år. Där sitter vi och går igenom punkt för punkt av de typiska punkterna på ett årsmöte. När vi kommer till verksamhetsberättelsen så läser vi att vi gjort en massa under året. Vi, kan man säga är det som sitter runt bordet plus ett par stycken till. Det är också samma personer som planerar vad som ska göras nästa år. Det är också samma personer som drev upp den här föreningen till vad den är och har varit.
Tiderna förändras. Hur orkar man fortsätta? Var är den yngre generationen? Var är de som ska ta vid?
Varför håller en del på?
Jag menar att det är vi och samhället som inte fostrat våra ungdomar till att i varje fall vara lite intresserad av vad som komma skall. Men jag förundras ändå över att det är ett antal som tydligen aldrig lägger av. Ett antal människor som har fått lära sig att inte allt serveras på fat utan att man får arbeta lite och ganska mycket för det också.
Gratis dessutom!
Stark reaktion…
fick jag när jag skulle tanka min bil i lördags. Jag tankar som tur var inte så ofta men..
14,08 kr för bensin i Vilhelmina. Diesel 14,14 kr!!!!
Visst är det lite häftigt?
Inte bar lite häftigt. MYCKET häftigt.
Buss, Vilhelmina – Umeå – Vilhelmina kostar 514 kr.
Det är dyrt nu.
Hemma!!!
Brukade min dotter Karolina ropa när hon såg brolyset på huset efter att vi kört genom kurvan efter Brännstenbäcken.
Hemma säger jag också efter tre dagar på lassa i Umeå. Tre dagar med provtagning, tvagning och behandling.
En behandling som jag tidigare skrivit om och som jag väntat på i ca 51 år. Jo det är sant. Ingen har liksom trott på mig eller också är det för att jag inte är eller har varit någon topp-idrottare. Nu har det i varje fall äntligen hänt. Dr Niklas på hjärtcentrum och jag, plus en del andra personer i rummet bredvid, "hjälptes" åt att hitta nerven "elledningen" i hjärtat som tokstartat min puls av och till.
Ablation kallas ingreppet och det var ganska spännande. Det som är lika spännande är att se om det funkar till 100%. Alltså att jag inte ska behöva ha dessa hjärtrusningar som jag levt med så länge.
Än så länge är jag helt symtomfri och dessutom är jag äntligen hemma i min egen säng.
Jag ska i vilket fall se på fem-milen i morgon. Jag håller tummarna för Marcus och de andra, svenska, pojkarna. Jag törs nästan inte skriva om skidåkarna för jag har fått en sådan tråkig kommentar på min blogg om Rickardsson, så jag vill inte ens publicera den.
Daniel. Han åker så vackert. Gammaldags…
Daniel. Han åker så vackert. Gammaldags skidåkning. Vilka pojkar vi har. Jag följer dem i spåren.
Senaste kommentarerna