Ekergårds fisk och grönt

Etikett: karin bojs

Fiskuppfödning, miljön, foder

Av , , 1 kommentar 0

Karin Bojs skrev förra påsken om att fiskodling ha blivit mer miljövänligt under de senaste decennierna. Och, jo, i min nuvarande utbildning har jag också stött på påståendet. En svag länk för hållbar fiskuppfödning är foder. Faktumet att så många av fiskarna som föds upp är rovfisk som äter fisk.

Det som kan sägas om det är att utvecklingen ändå har varit positiv. Både Bojs och föreläsare jag har haft sa det. Statistik från Our world in data: Fish and overfishing, visar också just det. Diagrammet visar Fish in fish out (FIFO) och framstegen från år 1997 till 2017.  Vad FIFO betyder är inte helt svårt att förstå. Det handlar om hur många kilo (vildfångad) fisk som går åt för att föda upp ett kilo odlad fisk. För att hänga upp saker och ting på filmer. 1997 var året då Gattaca hade premiär, medan 2017 var året för Alien : covenant. Så mellan Gattaca och Alien filmen med Michael Fassbender m.fl. utvecklades fiskuppfödning så här effektivt.

 

 

 

 

Ni ser att den mest odlade fisken i världen, med bred marginal är karp. Och FIFO för karp har utvecklats riktigt positivt. Men den fisken som är mest aktuell för oss i Sverige är lax, salmon. Andelen fisk som ingår i laxfoder har minskat med något över en tredjedel, men det används fortfarande nästan två kilo för att föda upp ett kilo lax. Bättre, men inte bra. Notera också att uppfödning av andra fiskarter, som likt karp knappt ätes i Sverige, också har en riktigt imponerande utveckling. Tänker på tilapia och mal (catfish). De två är dessutom den andra och tredje mest odlade fisken i världen. Att gå från en FIFO på 1,4 kg till 0,03 kg är ändå ett okej steg framåt.

 

Förresten påstår de att en anledning till att ha fiskmjöl i fiskfoder är att få fisken att äta fodret. Då tänker man sig att de lika gärna kunde använda fisksmakande protein framtagen med jäst och rekombinant DNA. Detta på samma sätt som den icke hemliga hemligheten med impossible burger, är hem-protein framtaget med den tekniken. Fast det är en annan historia.

Den rika floran böcker om syrade grönsaker + uppdatering om honungspalm

Av , , 1 kommentar 0

Det är inte vanligt att låna kokböcker på bibliotek. Tror jag. Det är möjligt att de enda två kokböcker jag har lånat är den dyra, fina boken: The Noma guide to fermentation, samt boken jag har hemma just nu Fermentera : Mat med jäst, mögel & bakterier av Jenny Neikell. Båda två handlar som synes om fermentering. Ett ämne jag skrivit om tidigare. Det är möjligt att återkommande läsare kommer ihåg att jag klagade på en detalj i Stefan Sundströms bok Stefans lilla svarta, nämligen påståendet att majoriteten av DNA:t i vår kropp kommer från bakterier och att det skulle bo 10 gånger så många bakterier som vi har celler på våra koppar. Jenny Neikell gör samma fel*. Så jag hann tänka tanken att om hennes bok var publicerad efter Sundströms bok, kunde jag skämtsamt klaga på att problemet med kokboksförfattare är att de inte läser min blogg. Hade de bara läst mig hade de inte behövt göra sådan misstag. Men nej hennes bok är några år äldre än Stefans.

Allvarligt, det är inget fel på boken. Hon delar med sig av kreativa och roliga recept. Kanske inte så kreativa som recepten i Nomas bok om fermentering. Fast Noma var utsedd till världens bästa restaurang ett par år i rad. Alla behöver inte tävla med dem. Den boken jag däremot tänkte jämföra lite mer djupgående med är Syra själv: Konsten att förädla grönsaker med hälsosamma bakterier av Karin Bojs. Det är två små skillnader jag inte kan låta bli att uppmärksamma. Jenny Neikell rekomenderar i stor utsträckning ekologiska produkter. Karin Bojs skriver att grönsaker till syrning inte behöver vara ekologiska. I grunden får man ge Bojs rätt. Besprutning betyder inte att de dränker grönsaker med klorin (då hade växterna klorblekts, precis som färgade tyger). Givetvis kommer bakterier att växa på grönsaker, även om de är besprutade. En annan skillnad är att Bojs menar att det är värdelöst att tillsätta vassle till grönsaks-fermentering, något Neikell gör i flera av sina recept. Bojs invändning mot det är helt enkelt att de bakterier som finns i mjölkprodukter gillar att äta mjölksocker. Medan bakterier i till exempel surkål gillar sackaros.

Här vet jag inte vem som har rätt. Att en bakterie tillverkar enzym som bryter ner mjölksocker betyder ju inte att de inte kan tillverka andra enzymer som bryter ner andra sockerarter. Själv brukade jag i mina syrningsexperiment tillsätta vassle från Verum hälsofil. Jag tyckte det var kul att använda en bakterie som varit patenterad i min egen surkål. Sedan lästa jag Bojs bok och slutade med det. Samtidig, jag har inte experimenterat mycket med syrning. Problemet för mig är att det så ofta börjar mögla. Jag är inte rätt person att avgöra om vassle fungerar eller ej.

*Jag är inte så självsäker som jag låter, men det är svårt att tänka sig att påståendet stämmer. Så kort som möjligt och rätta mig om jag har fel. Problemet kan vara att de blandar ihop gener med DNA. DNA är en molekyl. Varje cell i din kropp innehåller 6 miljarder, miljarder nio nollor, baspar DNA. Medan varje bakterier “bara” har några miljoner baspar DNA. Vi har mycket mer DNA än bakterierna på våra kroppar har. En gen, däremot, är en enhet information som förs över från generation till generation (den informationen är kodad i DNA eller RNA). Människor har ~ 23000 gener, medan den rika floran mikrober på våra kroppar tillsammans, har betydligt mer gener.

***

Sedan när jag ändå skriver. Jag har tidigare nämnt mitt experiment att göra fröbollar med frön till honungspalmen, (Jubaea chilensis, i inlägget använde jag det engelska namnet ”Chilenian wine palm”). Av mina tio palm-frön planterande jag sju som vanligt och gjorde fröbollar av tre. Nu har ett frö grott, det är säkert en tillfällighet, men det är just ett frö jag gjorde en fröboll med (bladpersilja i hydro i bakgrunden).

Ringla från ämne till ämne (dansa kring covid-19)

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag misstänker det var på en skeptiker-blogg jag först såg uttrycket “nobelprissjukan”. ”Nobel prize disease” var i alla fall en fras som jag stötte på då och då under hela 2010-talet. Ett stort antal nobelpristagare, riktigt smarta och produktiva personer, har efter priset gjort sanslöst dumma uttalanden. Kary Mullis, som fick nobelpris för PCR (känt från CSI), förnekar att HIV orsakar AIDS. Luc Montagnier som var med och upptäckte just HIV, tror på homeopati. Linus Pauling trodde megadoser C-vitamin skyddar mot sjukdomar. År 1973 satte Nikolaas Tinbergen någon typ av rekord, eftersom han redan i sin nobelpris-föreläsning uttalade sig ovetenskapligt om autism. Och som om dessa fall inte var tillräcklig extrema, fransmannen som fick nobelpris i medicin samma år som Titanic sjönk, ville senare i livet gasa oönskade människor.

Något som på ett annat sätt är skrämmande är att rationalwiki på sin sida om fenomenet påpekar att nobelpristagare i allmänhet får priset för en upptäckt det gjorde innan de fyllde 50. Nobelprissjukan kommer senare i livet. Och för att understryka det innehåller artikeln formuleringen att hjärnan har ett “bäst före datum”. Tanken att just våra tankar – både hos riktigt smart och hos vi andra – har ett bäst före datum är ju inte kul.

Det sistnämnda ökar också risken att man förkastar uttalanden från äldre forskare. Vi har ju våran f.d. statsepidemiolog, som säkert är ett geni, men som också är över 50. När han säger saker om covid-19 som låter för bra för att vara sant – t.ex. att dödligheten är så låg som 0,1% – tänker jag på nobelprissjukan. Åt andra sidan, att jag använder orden ”för bra för att vara sant”, jämför jag om inte medvetet så omedvetet, hans siffror, med de mer apokalyptiska påståendena som figurerar. Följande kanske bara säger något om hur jag använder sociala media, men för mig verkar det som engelskspråkiga på sociala medier, riktigt har skruvat upp tonen. I och för sig verkar nämnda personer skruva upp tonen av politiska skäl. De använder pandemin för att attackera Trump-regimen respektive Boris-regeringen. Om en doktor på FOX-news tonar ner sjukdomen och Trump-väljare protesterar mot lockdown-politiken, finns det en grupp människor som springer i väg åt andra hållet. En grupp människor som drar fram höga mortalitets-siffror, samt hävdar att lockdown är vetenskapligt konsensus och helt oproblematiskt. Missförstå mig inte, jag vill inte uttala mig om pandemin-bekämpning och jag är naturligtvis inte rätt person att kritisera Johan Giesecke. Jag säger bara att hans statistik i jämförelse med engelskspråkiga debattörer, låter för bra för att vara sann, men det är egentligen ingen anledning att förkasta den.

Sedan kan man flytta målstolparna och i debatten om lockdowns påpeka att samhället inte har som enda funktion att hindra smittspridning. Att det finns nackdelar med lockdown. Silvia Camporesi, italiensk professor i bioetik, påpekar bl.a. att lockdowns har konsekvensen att unga – som förutom i undantagsfall inte dör av covid-19 – offrar mycket för de äldre. Extremexemplet, som också Karin Bojs tar upp i DN, är att latinamerikanska länder har dragit in vaccinationsprogram. Barn dör i mässling, inte i covid-19, ändå pga det senare ställs vaccinationer mot mässling in. Camporesi gör också en poäng av att äldre har svårt att göra uppoffringar för de unga, när det kommer till klimatkatastrofen. Extremexemplet blir här USA där äldre, vita män övervägande röstade på en klimatförnekare (ja, ”klimatförnekar” är ett konstigt ord, men det är ordet vi använder, det är så språk fungerar). Även bortsett från extremexemplet och klimatkatastrofen kan man i det tankesättet hitta stöd för vår policy att hålla skolor öppna och låta barn spela t.ex. fotboll. Att låta barn vara barn, har ett värde i sig. Jag tror inte den genomsnittliga 85-åringen vill förbjuda barn att spela fotboll, ens om vi kunde vara 100% säkra på att en fotbollsmatch på lågstadienivå ökade risken för att hen skulle drabbas. Eller tänker jag fel? Det kan bli fel i vårt tankesätt oavsett ålder och genistatus.

PS. Detta inlägg var något av ett experiment, där jag gav mig själv friheten att skriva fritt och hoppa från ämne till ämne.

Syrad mat, med bild från memebase.com, men utan flum

Av , , 1 kommentar 1

För två veckor sedan skrev jag om den värsta boken jag äger: Truly cultured av Nancy Lee Bentlay om syrad mat. En mycket bättre bok på samma tema är Syra själv (2012) av vetenskapsjournalisten Karin Bojs. Det är helt enkelt en bok utan flum. Vetenskapsjournalist är i och för sig ingen skyddad titel, du kan vara flummig och kalla dig vetenskapsjournalist, men jag tror ändå Bojs bakgrund här har betydelse. Hon förklarar grunderna och delar med sig av sina recept. Inget mer, inget mindre. Sedan är det kul att hon nämner att du kan utföra en titrering, för att avgöra hur mycket syra som har bildats i dina syrade grönsaker (EU-lagen säger att du måste ner till ett pH på 4.1 eller lägre för att få sälja syrade grönsaker). Det är alltid kul att få använda labbutrustning och skyddsglasögon i köket. Det skulle få mig att känna mig speciell.

drop-the-base-a-science-memebase-com-10448162
Bild: Titrering. Antagligen med natriumhydroxid, därav ”basen”, därav skyddsglasögona.

Jag kan ju inte låta bli att vilja vara ännu mer speciell. När Karin Bojs skriver om vilka bakterier som står för syrningsprossen (de första dagarna i huvudsak Leuconostoc mesenteroides, sedan Lactobacillus plantarum) tänker jag på en bakterie jag nämnde tidigare. Bakterien Oxalobater formigenes som bryter ner oxalsyra och som återfinns i magen hos jägare och samlare, men som är sällsynt hos oss. Vad händer om man bokar ett laboratorium på Umeå biotech incubator (eller vad som passar bäst), beställer bakterien i fråga, O. formigenes, och sedan försöker tillverka probiotiska grönsaker med just O. formigenes? Det kanske går, om man tillsätter spenat eller rabarber för oxalsyra – i värsta fall får man också steriliserar eller desinfektera grönsakerna och arbeta i en steril miljö för att undvika kontaminering. Hej, är någon intresserad av det projektet, kontakta mig. Jag är inte riktigt säker på hur mycket jag skojar när jag skriver detta 🙂

PS. Wikipedia har en kort sida om boken. En sida som, i skrivandets stund, både lyckas stava Bojs med ”y”, och lägga en konstig prioritering på att boken skulle handla om mjölksyrejäsningens hälsoeffekter. Egentligen är boken mycket försiktig – inget flum – när det gäller vilka hälsofördelar syrad mat skulle kunna ha. Kroppen tar upp mer näring från syrade grönsaker och det enda hon skrev om probiotika är att det hjälper mot diarre och för att återställa magen efter antibiotika. Mer vågade hon inte skriva år 2012.