Sitter här med min första kopp kaffe och tittar på mina barn som sover på vardagsrumssoffan. Önskar så att jag hade en ordenlig sovplats åt dom. Skulle behöva ett rum till.

De är min största stolthet. De är bevis på att även barn till fattig klarar sig och gör bra senare i livet! Jag kan inte säga att jag älskade skolan eller för den delen senare i livet gillat att läsa. Tvärt om aldrig gillat böcker nått vidare. Endå så har mina barn alltid gillat att läsa. På sätt och vis så uppmuntrade jag dom till det eftersom vi inte hade råd med att göra något så var biblioteket en räddning. Där kunde de drömma sig bort i böckernas värld utan att det kostade ett öre. I skolan så gick de ut med högsta betyg allihopa och nu pluggar de vidare för att försöka göra en förändring i samhället. En sak som är bra med EU är att man kan plugga gratis på fina Universitet runt om i Europa.

Visst önskar jag att jag kunde göra mer för dom. Inte en enda gång har de klagat för de har sett själva hur knapert det varit. De fyller år nu alldelens snart och presenter till dom är bara att glömma. Ska vara glad om jag får ihop till en tårta. De förstår men mitt samvete gnager. Förut har det gått att köpa dom någonting men i år går det verkligen inte. Regeringens åtstramningar är boven i dramat. Pensionerna följer inte med prisökningarna i samhället. Inte är min mat billigare än för en som jobbar.

Men som de säger jag har alltid funnit där för dom. Jag har inte kunnat springa på gym, gå kurser för att förverkliga mig själv eller gå på After work med jobbarkompisarna utan jag har varit hemma med dom.

Saknar mina mediciner…