Tänkte att den här speciella dagen som är i dag är så god som någon att börja väcka liv i bloggen igen. Jag har haft en väldigt lång paus, nödvändigt för min egen skull, men nu är jag tillbaka. 

Sitter som de flesta andra socialdemokrater idag och funderar och reflekterar över Monas besked. När nyheten kom igår så var det inte utan att det högg till i själen. Jag känner en viss sorg över hur det här har gått till, och en viss oro över hur vi beter oss mot varandra. Jag hoppas det lugnar sig nu.

Det finns mycket att reflektera över, och jag kommer garanterat att komma tillbaka i ämnet längre fram. En sak att fundera på är hur vi förhindrar att någon slags idrottslogik smyger sig in i politiken. Jag har alltid tyckt det varit svårt att förstå det där med att ledaren ska gå när laget förlorar. I politiken tar vi ett kollektivt ansvar, att tro att allt är klart för att någon kliver av är både för enkelt och för fegt.

Har spenderat rätt så många timmar i riksdagens kammare nu, med bland annat talmansvalet. Inte helt oväntat så blev det så att SD stödde alliansens förslag till talman, och därmed sitter Per Westerberg kvar.

SD utmanade på platsen om andre vice talman, men posten gick till Ulf Holm i Miljöpartiet, de enda som röstade på SDs kandidat var de själva.

Jag har följt den diskussion som förts inför det här valet, när flera röster har höjts för att vi skulle avstå att ta striden om talmansposten. Jag har väldigt svårt att se logiken i de resonemangen. Vi har alltid hävdat att det är riksdagens största parti som ska inneha talmansposten. det tyckte vi även 2006, när vi föreslog Björn von Sydow, men blev nedröstade av alliansen.

Varför vi skulle agera annorlunda i år är en allvarlig fråga. Ska vi lägga ner vårt oppositionsarbete för att vi har fått in SD i riksdagen? Det kan ni glömma! Nu, mer än någonsin, behövs ju en tydlig röd-grön opposition som tar strid för människovärde och människosyn. Hade vi lagt ner striden om talmannen så hade vi snarare sänt ut signaler om att vi inte tänker gå i opposition alls.

En del kallar talmannens roll för "enbart symbolisk". Så är inte riktigt fallet. Talmannen lägger bland annat planeringen för arbetet i riksdagens kammare. Den sittande talmannen har provocerat i detta, framförallt när kammarplaneringen kring Laval-frågan och Lissabonfördraget skulle läggas. Där handlade han som moderat snarare än talman. Därför ansåg vi att det verkligen fanns skäl att föreslå ett annat namn.

När talmannen idag valdes, med stöd av Sverigedemokraterna, så applåderade de borgerliga ledamöterna i kammaren. Inget borde förvåna längre, men jag tycker att de moderater som försöker beskylla oss i oppositionen för att snegla mot SD att ta sig en fundering på hur man själv agerar.

En sak är i alla fall säker. Den här regeringen kommer att få det tufft, och det är en situation man själv försatt sig i. Lägg inte ansvaret på oss. Inga samtal har förts från Reinfeldt om samarbete över blocken, inga diskussioner om gemensam talmanskandidat. Det är en svag minoritetsregering som tar makten, och i varenda liten fråga kommer SD att kunna avgöra vilket förslag man vill stödja.

Jag skulle tro att det blir ohållbart, men det får framtiden utvisa. Vi i oppositionen kommer att fortsätta att opponera och lyfta fram de förslag vi tycker är bättre. Vi kommer inte att sitta stillatigande och se hur en moderatledd regering driver igenom sin politik med eller utan SD som stöd. Vi kommer att höras, tro mig.

Ska snart gå till kammaren i riksdagen och vara med på uppropet och valet av talman. Många känslor i luften idag, och mycket känns ovisst om talmansvalets utgång.

Nu tar jag mina två nya kollegor från länet, Isak Frohm och Katarina Köhler med mig till caféet och tar en kaffe innan allvaret börjar.

Imorgon åker jag till Stockholm för att påbörja den nya mandatperioden, eller åtminstone för att förbereda för den. Det är ofta tvära kast och lite "hela havet stormar" över läget efter val. Jag fick precis ett meddelande om att jag ska byta kontor och att det gamla ska vara tömt på tisdag. Då är det bäst att åka ner och ta hand om det.

Mycket blir annorlunda den här gången. Jag har väldigt svårt att föreställa mig vardagen i riksdagen efter det här valet. Det blir märkligt att ha sverigedemokraterna i korridorerna varje dag. Och det kommer att bli väldigt märkligt att se hur själva riksdagsarbetet ska te sig. Om det är så att Reinfeldt tänker bilda en minoritetsregering så innebär det att SD får en avgörande roll i varenda beslut. Det blir ju ohållbart. En del borgare, bla den nye moderate riksdagsledamoten Riedl gör sitt bästa för att avdramatisera läget – och lägger över hela eländet i knäet på oss. Vilket ju knappast är rimligt. De menar att SD inte är något bekymmer, för alliansen är ändå större än de rödgröna. Men om SD röstar som de rödgröna så faller ju regeringens förslag.

De som försöker avdramatisera med att vi nästan alltid haft minoritetsregeringar i landet har missat en avgörande punkt, och det är blockpolitiken som vi ändå de facto har. Men denna gång med SD utanför bägge blocken. OM SD väljer att rösta mot regeringen så är det knappast de rödgrönas som kan anklagas för "samarbete". Regeringen behöver ett passivt stöd från SD för att garantera att det inte ska hända. Känns väldigt märkligt.

Jag har inga lösningar, bara en väldig massa funderingar, och en viss oro för att det ändå finns alliansföreträdare som inte ser problemen.

Det är något de flesta känner till, men Edward Riedl verkar ha missat det när han nu på sin blogg påstår sig tro att vi socialdemokrater ska göra upp med SD. Han torde vara den enda politikern i det här landet som när den tanken.

Eller snarare, jag tror inte att han är så opåläst att han egentligen tror vad han säger. Jag är rätt övertgad om att det bara är ett dåligt försök att så ett frö av misstro mot socialdemokraterna bland läsarna på hans blogg.

Vi har aldrig svävat på målet om vad vi anser om SD. Vi har varit övertydliga i att vi aldrig kommer att regera med stöd av dem.

Att vi idag från den socialdemokratiska gruppen i riksdagen går ut och säger att vi tycker att SD ska få sina platser i utskotten beror inte på att vi vill ha dem där. Det beror på att svenska folket har sagt att de vill ha dem där. Om vi ska utesluta ett parti helt och hållet från det politiska arbetet så säger vi också i någon mån att folket har röstat fel. Och det är farligt. Jag tror inte det bästa sättet att bemöta dem är att isolera dem. Det tycker ju inte Riedl heller. Så hur han lyckas vända det mot socialdemokratin är ju fascinerande. Men säger nog en del om vilket klimat vi kommer att ha i riksdagsarbetet under den kommande mandatperioden.

Nu är gamarna och olyckskorparna igång, från alla partier och alla hörn.

Jag häpnar över vilka utspel som görs från olika fronter idag. Partikamrater som har fått panik och hasplar ur sig hårda ogenomtänkta ord. Politiska motståndare som det har gått dåligt för försöker anklaga oss för att ha använt oschyssta metoder. Dåliga förlorare finns det gott om efter val. Varför inte ansvar för sina egna misslyckanden istället. Det är fegt och allt annat än förtroendeingivande att skylla på någon annan.

Tänk er för innan ni tar ut er ilska på andra, är min vädjan. Ni skulle höra hur illa ni låter.

Det är när det låter så som förtroendet för politiker och politiken minskar. Och det är det sista vi behöver idag, efter gårdagens valresultat. I morse hörde en av mina gamla goda vänner av sig. Han hade bestämt sig, nu ska han börja engagera sig i politiken igen. Hans analys är att det inte är möjligt att stå utanför politiken när partier som SD kan komma in i riksdagen. Det är allas vårt ansvar att engagera sig mer i politiken för att förändra och förbättra samhället.

Jag är stolt över hans beslut, och jag är stolt över alla som tänker fortsätta kämpa för ett rättvist  och demokratiskt samhälle. I tider som dessa har vi inte tid och råd med pajkastning och dåliga förlorare. Skärpning.

Försöker landa efter den här kvällen, och den här valrörelsen. Det finns många efteranalyser att göra, på alla plan, och jag tänker inte här och nu ge mig på några större försök till det.

Det jag kan konstatera är att ingen är riktigt glad ikväll. Alla har förlorat. SDs partiledare ser glad ut i TV-rutan, men han kommer nog inte att ha så lätt att få till en förhandlingssituation med Reinfeldt. Hoppas jag.

Vi har gjort ett uselt val nationellt. I Västerbotten förlorar vi troligen ett mandat i riksdagen, vilket är tragiskt. Vi vinner majoritet i flera kommuner, vilket är glädjande, och så skönt för alla som jag vet har kämpat många, många timmar för att föra ut vårt politiska budskap. Jag är imponerad och stolt över det fantastiska arbete vi har utfört i Västerbotten. Vi har hållit SDs siffror nere, och de röda siffrorna uppe. Vi ska vara stolta för det.

Nu stundar nog en rörig tid i den nationella politiken. Vi får ta en dag i taget och kämpa vidare för demokratin.

Just nu är jag ganska trött, och ledsen. Men jag är tilbaka med full kraft innan ni ens hinner blinka. Jag ger inte upp.

Idag har jag inte tid att skriva några djupare analyser eller redovisa någons politik, men det finns många inlägg av mig tidigare som gör det.
Idag är mitt viktigaste budskap att gå och rösta.
Det näst viktigaste är vilket parti du väljer.

Om du ens funderar på att inte rösta, tänk om! Om du inte röstar överlåter du till alla andra att bestämma vilket samhälle du ska leva i. Och har du inte ens försökt påverka så kan du inte heller klaga övervsaker som inte fungerar

Så, kom igen nu! Vallokalerna är öppna flera timmar till, har du inget röstkort kvar så räcker det med legitimation. Upp och hoppa, ut och rösta!!!!!

De senaste dagarna har jag skrivit en del om sjukförsäkringen, och den iskalla människosyn som råder i det nya systemet. När vi debatterar detta med borgarna på alla olika nivåer så möts vi av förnekelse, eller av argumenten om att den nya sjukförsäkringen hjälpt många tillbaka till arbetslivet.

Själva argumenten faller på sig själv. Vi socialdemokrater har självklart alltid tyckt att man ska arbeta om man kan. Men vi tycker också att man ska få vara sjuk om man är sjuk.

Den första juli i år var det enligt Arbetsförmedlingen själva, 2,1 procent av alla utförsäkrade som anmält sig hos AF som hade arbete på den reguljära arbetsmarknaden, och ytterligare drygt 5 procent som hade subventionerade jobb. Vilket är ungefär samma resultat man haft tidigare också – utan att för den skull jaga livet ur folk som faktiskt är för sjuka för att klara arbetslivets krav i dag.

Så. Resultatet är detsamma som det var innan förändringarna. Men många fler, över 30 000 personer, har hamnat helt utanför försäkringssystemen för att reglerna blivit omänskligt hårda. Något som nu även uppmärksammats utomlands. Varför har man då gjort förändiringarna?

En förklaring är skillnaden i synen på människan. Vi socialdemokrater tror, till skillnad från regeringen, INTE att människor i grunden är fuskare. Den andra förklaringen har ni i den här artikeln i DN från den 15 augusti 2007.  Ett år efter valet säger socialministern till DN att skattesänkningarna ska finansieras genom förändringarna i sjukförsäkringen.

Vi vet alla att det är de som tjänar mest som har fått störs del av skattesänkningarna. Och vi vet att det är de som mår allra sämst i samhället som har fått betala det. I morgon kan vi ändra det systemet, och återföra människovärdet in i den svenska politiken. Gå och rösta för ett anständigt samhälle i morgon!

Vi är ett gäng som tänker skriva historia i morgon, genom att rösta fram Sveriges första kvinnliga statsminister. Vill du vara med?

Välkommen!