Igår kväll fick jag ytterligare ett samtal som handlade om statens och länsstyrelsens agerande då det gäller inrättandet av nya naturreservat. Det var inte första samtalet i ämnet, men ändå liknar dom varandra väldigt mycket; människorna som ringer (eller för all del kommer upp till mig personligen) har samma historia att berätta. Hopplösheten och maktlösheten när myndigheten kort och kallt meddelar att man har för avsikt att ’ta ifrån mig min skog och mina marker’, ilskan och frustrationen när man inser att man inte har någonting att säga till om, och bitterheten och hatet när man förstår att detta kommer att ske vad jag än tycker som ägare av skogen eller marken. Jag har personligen svårt att inte hålla med markägarna när dom pratar om konfiskation, ty även om staten/ länsstyrelsen påstår sig betala marknadspris för skogen så är hela poängen att markägaren inte vill sälja, utan tvingas till det mot sin vilja, och utan rätt att protestera.
Jag har full förståelse för att staten vill skydda värdefulla miljöer och unika biotoper till kommande generationer, och det är en riktig prioritering och åtgärd. Men vad jag inte kan förstå är varför detta måste ske med tvång, och varför inte detta kan göras i en överenskommelse eller i ett avtal. Detta kan göras i vårt grannland Finland, med gott resultat och med nöjda pertners. Vad jag förstår har nu i alla fall regeringen börjat titta på alternativa former för hanteringen. Jag tror det är mycket klokt att vi hittar en annan lösning, så kanske vi slipper markägarnas panikavverkningar av skogen, bara för att man hör ett rykte eller ser en person i slips i skogen. Jag behöver ju bara titta på vad som har hänt ute i Kråken efter beskedet om ett tänkt reservat där, inte ser det så trevligt ut med dom nya kalhyggena…
I övrigt har det gamla Kommunförbundet lagts i graven idag, för att redan ha återuppstått som förbundet Region Västerbotten. Första steget mot en storregion med dom nordligaste länen i föreningen?