Ser i webmedierna att en hel sektion av den nya järnvägsbron norr om Härnösand har rasat ihop, med en död och flera skadade personer som följd. Känner plötsligt en våldsam olust när minnesbilderna kommer tillbaka från liknande katastrof. Jag var ju inte riktigt född när Sandöbron rasade, men jag kommer aldrig att glömma min reaktion när jag hörde om Tjörnbron nere på västkusten. Jag satt i bilen mitt i natten på väg hem från Umeå till Sundsvall, det hade hunnit bli den 18 januari och klockan hade passerat midnatt när radions sköna countrymusik avbröts för ett larmmeddelande: Tjörn-bron hade blivit påseglad och hela bron hade rasat ihop. Reporterns förtvivlade röst talade om hur människor i personbilar och en lastbil i mörkret setts köra över kanten mot en säker död efter ett fall på drygt 40 meter, trots försök att uppmärksamma situationen. Jag befann mig i början av Klockestrandsbacken med bara några minuter kvar till Sandöbron. När jag kom till bron vägrade hela kroppen att köra bilen vidare. Jag stod säkert stilla i 10 minuter innen jag med skakande fötter tvingade ner gaspedalen till åtminstone krypfart. Jag smög över bron, räknande varenda staketpinne och lyktstolpe, och när jag kommit över var jag tvungen att stanna igen för att vila kropp och hjärna. Situationen nere i Tjörn lyste som en skräckfilm framför ögonen; att bara tänka sig ligga och köra efter vägen, och plötsligt är vägen borta och ett fall på 40 meter! Det tog lång tid att komma hem till Sundsvall den natten, och minnet är lika starkt fortfarande. En bro ska inte kunna rasa, och ändå är det precis det som hänt nu i Härnösand. Jag vill inte ens tänka tanken på vad de arbetare som var på bron hann tänka innan man slog i backen 25 meter nedanför, men jag lider med dem och deras anhöriga. Utredningar lär väl visa vad som hänt, men för mig har åtminstone lite av fobin återkommit vad gäller broar på hög höjd.