När jag växte upp var en av pappas viktigaste visdomsord att våga vara den man är och att våga stå för det man har sagt. Det kändes väldigt riktigt då, och jag tycker fortfarande att det är en av de egenskaper de flesta håller högst, att vara ärlig och rak i sin kommunikation med andra. Likadant fick jag vid en mediautbildning väldigt noga inpräntat att ’man behöver inte säga allt till media, men det du väljer att säga ska vara sant!’ Jag tror nog att de flesta har samma uppfattning, man vill inte bli blåst, lurad, sviken, fintad upp på läktaren eller vad man nu vill kalla det. Ändå tycker jag att värderingarna har urvattnats eller helt enkelt förändrats. Jag upplever att man idag utan problem ljuger och mörkar, hittar på och förvanskar eller lägger skulden på någon annan, av rent strategiska skäl, för egen vinning skull eller för att undvika kritik eller annan nesa. Alla förhållanden, alla relationer, alla förbund och all samverkan bygger på tillit och förtroende. Hur länge håller då en relation eller förhållande när öppenheten och ärligheten i kommunikationen brister? När blir samverkan destruktiv för att den suger ur all energi på grund av misstro? Hur mycket kostar samverkan när varje utsaga ska dubbelkollas på grund av brist på tillit? Hur mycket energi och resurser går åt till att i juridiskt fastställda dokument bestämma sånt som tidigare klarades av med ett handslag och en öppen blick? När blir det åter normalt att våga stå för sitt ord?