Har ägnat helgen åt att lägga grunden för en blivande friggebod. Upptäcker (på nytt) vilket djäkla jobb det är, både att frakta ut betongplintar och bärlinor, och sedan få allt på plats. Plintritningen är i millimeter, så man antar ju att alla måtten ska vara exakta, och dessutom få allt vågrätt på en synnerligen ojämn markbit. Nog hinner man bli förbaskad ett antal gånger då millimetrarna inte vill stämma, och den övre plinten ska grävas ner ytterligare nån centimeter när det mesta verkar vara på plats i övrigt. Biten av insekter, stickor i händerna och en ömmande rygg till trots ligger nu grunden klar för kommande bygge. På väg hem faller tankarna om vikten av att lägga ner tid och arbete på att grunden ska vara rätt, för att inte resten av bygget ska bli ett mindre helsicke att gtenomföra. Kan inte låta bli att dra paralleller med arbetet, där framgången för många beslut och åtgärder just ligger i minitiösa förberedelser och förarbeten. Många politiska beslut får ju stora konsekvenser både för kommunen i sig och inte minst för de som bor i kommunen. Känner ibland (och får det också påtalat från vissa politiska kolleger) att en del ärenden och frågor hamnar i långbänk för att inte beslut tas direkt. Å andra sidan tycker jag också att vissa frågor forceras fram av olika intressenter, och de besluten har en tendens att återkomma, endera som ett överklagande eller med krav på kompletteringar. Grunden var helt enkelt för dålig eller hade brister som gjorde den fortsatta hanteringen för svår. Dilemmat är att veta när man kan acceptera 1 millimeters differens, och när man inte kan det. När allting går som på räls, och ingenting gnisslar eller passar dåligt, då kan man glädjas åt att all tid som krävdes för att göra grunden väl, var bra investerad tid och resurs.