Visst låter själva ordet otrevligt och med lite snudd på polisverksamhet inom tänkta eller rent av uppfattade missförhållanden. Idag har jag och UMA varit ner till Stockholm tillsammans för att få en annan bild av ordet, och få ta del av andra kommuners erfarenheter av deras sätt att jobba med begreppet. Klart är att behovet finns överallt, och lika klart är att syftet inte är att kontrollera misstänkta oegentligheter, utan mera ett sätt att arbeta med verksamhetsutveckling/kvalitetsutveckling. I kommunallagen sägs tydligt att de politiska nämnderna/styrelsen har det övergripande ansvaret att sätta upp mål för sin verksamhet, skapa policys och regelverk/reglementen och inte minst följa upp verksamheten och åtgärda, och alltsammans inom ramen för ’god ekonomisk hushållning’, d.v.s. att all verksamhet ska ske utan att slösa med skattemedlen. Politikerna är alltså ansvariga, men hur ska man kunna ta ansvar om man inte har full koll på hur verksamheten bedrivs, att den följer beslutade lagar, och att man som politiker får en klar, fullständig och förståelig rapportering och återkoppling från dem som bedriver den verksamhet som politikerna har beslutat om? Här är då internkontrollen verktyget, enligt de kommuner som vi lyssnade på idag.
Att en politiker ska kunna all rådande lagstiftning, vara teknisk expert i alla sakfrågor, ha civilekonomiexamen för att kunna läsa ekonomiska rapporter etc, är naturligtvis som alla kan förstå en fysisk omöjlighet. Tjänstemannakåren är de som ska vara experter inom sina respektive områden, och dom som naturligtvis ska ge sina politiker riktiga, kompletta, sakliga, informativa och inte minst förståeliga beslutsunderlag. Det här förutsätter naturligtvis också ett förtroende att så sker, och att information och beslutsunderlag formas utifrån politikernas krav och önskemål på insyn och förståelse. Internkontrollen i t.ex. Linköpings kommun bedrevs enligt begreppet BKPL = Bäng-koll på läget, och det var där tjänstemännens önskemål att deras politiker skulle vara ’rätt’ uppdaterade som hade skapat internkontrollmiljön, d.v.s. inte kolla för att kunna sätta dit någon, utan en gemensam önskan att verksamheterna skulle bedrivas så bra som möjligt (utifrån ett tydligt medborgarperspektiv där kommunens innevånare var den egentliga uppdragsgivaren för både politiker och tjänstemännen.)
Att samtliga närvarande politiker från ett 20-tal olika kommuner dessutom vittnade om i stort sett samma problemställningar. kopplade till verksamheterna olika ansvarsområden, där framför allt behovet av/bristen på kvalitativa beslutsunderlag nämndes av alla, gav åtminstone mig belägg för tankegångarna om rutiner för internkontroll/kvalitetsutveckling.