Nyss hemkommen till kontoret efter en eftermiddag med avslutningsfika för Artediskolans 9:or kommer ett antal tankar över mig, då det gäller skola, lärande, livet, kompetens, kunskap o.s.v.
Är ju själv så pass gammal att när skolan var slut efter 9 år (1961) så var man vuxen och skulle ut i ett väntande arbetsliv, och det man behövde kunna för livet antogs man ha fått i skolans salar. Det tog väl ytterligare några år innan jag insåg att sågverksarbetare i Holmsund kanske inte var den ultimata drömmen, utan nya kunskaper fick fixas med dåtidens distansstudier, Hermods Brevskola, för ett arbete inom marknadsföring. Efter ytterligare 10 år förstod man att spetsa upp sig i ett enda smalt yrke, och hoppas på guldklocka efter 25 år, inte var det klokaste alternativet. Runt 35-årsåldern hade man blivit så vis att man insåg att alla kunskaper som fanns lagrade i skallen hade ett ’Bäst-före-datum’ och att många av mina kunskaper var helt värdelösa/felaktiga/omoderna/ oanvändbara, och att själva livet egentligen handlar om att kontinuerligt utbilda/utveckla sig själv för att åtminstone kunna ha relativt samma kompetensnivå livet ut! I dagens ständigt föränderliga samhälle blir ju det synsättet en överlevnadsfråga, där kunskap blir en del av kompetensen, men där nätverk, erfarenhet, social och kommunikativ förmåga blir lika tunga beståndsdelar, och merparten av dom delarna får du inte i skolan utan de kan bara skaffas i LHS (Livets Hårda Skola). På ett sätt tycker jag lite synd om dagens skolungdom som fått så otroligt många krav på sig för tillträdet till vuxenlivet, å andra sidan kan jag vara fruktansvärt avundsjuk på dem, eftersom dom ges sådana möjligheter att skaffa sig den kompetens som efterfrågas just för dagen. Men som sagt var, man måste ju gilla läget att hela livet är en utbildning, ingenting som tar slut efter 9 eller 12 år i skolan.