Har ägnat helgen åt att genomföra ett ’omöjligt’ uppdrag, nämligen att frakta ut en friggebod à 15 m2 och 1.600 kg (levererad i två stora paket) till sommarstugeön. Ditt finns ingen bilväg, utan allt ska tas ut med hjälp av båten, ca 5 x 1,5 m och inte lämpad eller byggd för virkestransporter av dessa dimensioner. Men skam den som ger sig; traktorlyft på släpkärra för vidaretransport till Gavelbänken, användning av hemmasnickrad flytbrygga som lastflak efter båten (tog 2 x 3 timmar sjötransport) och ett stort antal svettdroppar för bärande av nämnda virke upp till landbacken vid stugan. Men nu är den där, och det utan att någon av hustruns farhågor kom på skam. Efter genomfört arbete erkände hon att hon i 14 dagar oroat sig för att a)vi inte skulle orka bära, b)flytbryggan inte skulle gå att dra efter båten, c)allting skulle tippa i sjön, alternativt d)alltihop .
I lördagkvällens återhämtning kommer jag att tänka på hur ofta vi inte ställs inför uppgifter eller uppdrag som vi i första tankebanan klassar som ’omöjliga’ eller ogenomförbara. Men visst är det väl så att allt går att göra med rätt verktyg, rätt mängd resurser eller tillräckligt med tid? Börjar vi däremot med tankarna att det inte går, ja då finns det tusentals bevis för att inte ens försöka börja med uppgiften. Samma sak gäller nog för alla delar av livet, vare sig pratar om vardagsproblemen, arbetsutmaningar eller varför inte i politiken! Tycker ibland att vi alldeles för lätt låter ’svåra frågor och uppgifter’ passera utan att agera, just för att vi redan har klassat dom som ’omöjliga’ eller ’för svåra’. Samtidigt är det väl fler än jag som har upptäckt att om man inte tar tag i ’den svåra frågan’ försvinner den inte, utan den bara växer och blir till just ’omöjlig’ att lösa. Fick för många år sedan en klok tankegång som jag försöker komma ihåg så ofta det går: Det går alldeles utmärkt att äta en hel elefant! Försöker jag dock klämma i mig hela elefanten på en måltid, kommer jag att misslyckas. Tar jag däremot bara en skiva om dagen, så är elefanten med tiden uppäten! Kanske blir jag less på ensidigheten i menyn, kanske smakar den inte så bra på slutet, men onekligen kommer den att vara uppäten så småningom. Allt går att lösa, om jag bara tar lagomt stora bitar åt gången, även ’omöjliga’ uppdrag.