Så var det dags för första semesterveckan! Härligt att vara ledig, så tillvida att man själv kan bestämma sin dag, både innehåll och tidpunkter. För egen del har jag valt att för någon vecka gå in i snickaryrket, och målsättningen är att friggeboden ute på sommarön ska stå färdig efter den här veckan. Grunden las ju för någon dryg vecka sedan, bärlinor, golvram och golvets spåntade bräder blev ordentligt ditspikade i den gångna helgen, och idag reste hustrun och jag väggarna med gemensamma krafter. Innan kvällen kom fanns också takstolarna på plats och de första takbrädorna var ditspikade. Planeringslistan för morgondagen är färdigskriven, med inköp av innegolv, isolering och väggpanel, för att man inte ska bli stående ute på ön och upptäcka att man inte kan jobba vidare för något saknas.
Kroppen värker så där skönt som den bara gör när man vet att man gjort bra ifrån sig under dagen, och händerna bär vittnesmål om man inte är proffs som snickare. Ett och annat missat hammarslag, en slintning med skruvmejseln, och ett överraskande snedglid med fogsvansen ger både blodvite och efterlämnade spår på händerna. Ingenting som ett bra plåster inte kan täcka, och ingenting som kräver läkares tillsyn, utan bara små påminnelser om ens egen amatörstatus som stugbyggare. Samtidigt är glädjen och stoltheten över det man lyckas prestera så stor, så hålen i skinnet glöms bort omedelbart.
Visst är det roligt när resultatet står klart, snyggt och propert, och du kan titta på vad du skapat och säga till dig själv: -’Jag har gjort det själv, och det blev djäkligt bra!’
Veckan blir också intensiv av en annan anledning. Kommande vecka är det begravning för svärmor, och barn och släktingar invaderar Nordmaling och ska skötas om, med allt vad det innebär av boende och mat och transporter, så byggandet av friggeboden får en viss konkurrens, men dagarna är ju långa och ljusa….