Så var det klart! Inte alltför djäkligt, utan så där lagomt utmanande¨med tillräckligt antal funderingar (med lika många tankevurpor!) några kvällars svett och ett lämpligt antal nedkallande av mörka makter. Men klar är den, snyggt blev det, och nästa helg sker leverans. Ja, jag pratar naturligtvis om soffan som jag lovade klä om till dottern. Inte vet jag när jag gjorde nå´t liknande sist, inte heller när det krävdes så´n noggrannhet för mönsterpasningen skull, eller med så många ’olösliga’ situationer. Stoltheten är dock stor över resultatet och man ser nästan fram mot dotterns förväntade lycka över den nya, snygga köksmöbeln.
Tänk så mycket man klarar bara man tror på att man kan göra det. Har idag suttit på en konferens med landstings- och kommunpolitiker och tjänstemän som diskuterat hur man ska klara landstingets vision om världens friska befolkning år 2020. Måste säga att de flesta som var på plats var positiva till vision och mål, och hade en uppriktigt uppfattning att detta går att klara. Ändå fanns -i sedvanlig ordning- ett antal tvivlare som ifrågasatte målen då inte landstinget samtidigt utlovade massvis med miljoner i extra resurser. Ändå tror jag inte att lösningen på alla (strukturella) problem är mera resurser, utan snarare ett annat sätt att jobba med de resurser man har. Det handlar inte om att pressa ut mera ur personalen, det handlar inte om att öka takten ännu mer, det handlar inte om nya, skyhöga krav, utan det handlar om att våga förändra, våga se alternativ, våga pröja okonvetionella medtoder, det handlar om att våga slakta heliga kor. Konferensen gav mycket tankar och uppslag om vårt eget folkhälsoarbete, men som någon sa i grupparbetet; -’kanske vi behöver mindre av tjusiga styr- och policydokument och mera av konkret verkstad!?’ Det tror jag också, och kanske verkstad på ett nytt, annorlunda, oprövat och kanske mer givande sätt.
Caroline: Du kan ta det helt lugnt, det har varit hur kul som helst!