Har haft ett par intensiva veckor som förutom kommunala möten, invigningar, kvällsträffar mm även innehållit ett antal timmar på Turismakademien i Ö-vik. Nybörjarklassen har ägnat tre veckor åt att lära Social kompetens, detta fantastiskt svåröversättliga begrepp. I skolan håller man sig till översättningen ’Att skapa, utveckla och behålla varaktiga, goda relationer med andra människor’, någonting man väl måste hålla med om är en bra sak. Det innebär att man hårdjobbar med kommunikations alla delar, värderingsbegrepp, presentationsteknik, stresshantering och inte minst Feedback/Återkoppling, allesammans kompetenser som är ett måste inom turismnäringarna. När jag jobbat med eleverna och sett hur starkt de utvecklat sig i dessa frågor på den här korta tiden, är det svårt att inte dra paralleller till det dagliga livet, och inte minst till politikens sätt att kommunicera. För visst bär det väl märkligt att man i den starkast växande näringen i hela världen lägger så stor vikt vid att kunna fungera tillsammans med andra människor, oberoende av ras, kön, ålder eller uppfattningar, medan man i politiken verkar utveckla den rakt motsatta sortens kommunikation, d.v.s. att misstänkliggöra, medvetet misstolka, insuniera och ironisera, beskylla varandra och medveten slira på sanningen, allt i syfte att skada varandra eller den uppfattning man företräder. Visst är det märkligt? 20-åriga ungdomar verkar på ett enkelt och självklart sätt lära sig socialt umgänge, medans 60-åriga politiker inte ens har hittat ingången till dom kunskaperna. Inte är det konstigt att allmänhetens förtroende för våra politiker är som den är. Tillbaka till skolbänken, kanske?