Det är som alldeles speciellt när man kan åka ut till sommarstugan första gången för sommaren: båten full med grejer, verktyg, virke och vinterns inköp, det blåser fortfarande kalla vindar, stugan känns råkall och mössen har även denna vinter hittat in och lämnat sina spår. Men ändå! Längtan att komma ut till ön och stugan, resan över havsviken, doften av hav och sommar, är som en nykick som omedelbart ger kroppen (och mest själen) ny energi och livslusta! Ingen väg finns dit ur, så allt måste fraktas i båten, inget vatten finns så dunkarna måste vara med, ingen el förutom 12 V som ger lyse och elverket som tas till i nödfall, och kylskåpet på gasol stängs av varje gång vi lämnar ön, och ändå; njutningen i att få vara lite spartansk, hitta lite enklare lösningar på stundens problem, sitta på hällen med kaffekoppen, och bara få vara. Nog är det märkligt att vi människor kan njuta så av att faktiskt få komma bort ifrån vardagens sysslor och rutiner, för att i tämligen emkel miljö få hämta andan, varva ner, stressa av och mentalt ladda upp samtliga batterier. Ändå är ju vistelserna på ön nästan hela tiden förknippade med något att göra, och inte alltid av det enklare slaget. Samtidigt som hustrun städar ur, dammar, vädrar, piskar, torkar, får jag själv ägna mig åt traditionellt karlagöra; göra upp eld i spisen, snickra, spika, kapa ved, montera upp gungställning (till barnbarnet Antons besök om några veckor), ställa ut bryggan på udden, sätta ihop de nya altanmöblerna och sätta upp vattentunnor. Kroppens alla muskler värker och ömmar när man kommer hem, och man somnar relativt ovaggad till kvällen. Men ändå! Klockan går på tok för sakta fram till tiden för nästa möjlighet att åka ut, och i sinnet har man redan börjat planera för all de besök man vill uppleva ute på ön. Nog får man vara tacksam!