I kväll var det en kväll med blandade känslor när jag åkte ner till Ö-vik för att närvara vid examensfestligheterna för den 11:e årskullen av färdigutbildade Turismentreprenörer. Visst fanns glädjen där för mina elever, och stoltheten över att dom lyckats med sina studier och att jag hade fått hjälpa till, och tacksamheten för ynnesten att ha fått lära känna dessa människor och hjälpa dem in i världens roligaste bransch. Och samtidigt då en mera ledsam känsla av att nästan förlora dem, då dom nu slutar skolan och ska ut i sitt yrkesliv, spridda över hela världen. Vetskapen om att jag knappast kommer att träffa ett antal av dem någon fler gång i livet, och att många av dem kommer att försvinna ut ur mitt liv, känns som en skiljsmässa, ett avsked, ett avslut, och det gör lite ont i själen. Efter två år tillsammans har man lärt känna dessa elever så väl, så jag brukar kalla dem mina små barn. Och att barnen en dag lämnar boet är aldrig roligt, även om man vet att dom ska ut i sina egna liv och arbeten, och att det till största delen kommer att gå dem väl. Men ändå!
Ett flertal av mina elever tillbaka från när utbildningen började håller fortfarande kontakten och ett antal av dem träffar jag i mina fortsatta branschkontakter, och det är alltid högpunkter i vardagen. Ida, Thomas, Carina, Pamela, Tobias, Anna PP, Johanna, Jonna, Caroline, Erik och alla ni andra i klassen KY 11 har lämnat efter er osuddbara minnen hos mig, utvecklat mig som människa och lärare, och gett mig många glada stunder i en annars slitsam vardag. Lycka till i ert yrkesliv, och glöm inte att höra av er!