Det var ett tag se´n jag skrev på bloggen, och jag ska direkt erkänna att jag inte hade tänkt fortsätta blogga överhuvudtaget.  Jag var ledsen över hur bloggar och andra sociala medier användes för att kasta skit, göra personliga påhopp, sprida lögner och falsarier, och på en ofta mycket låg nivå.  Jag vet inte om det är mediet i sig som ger vem som helst möjlighet att bli sin egen "världsreporter" och att fritt skriva och sprida precis vad som helst utan att behöva ta något personligt ansvar för innehållet.  Men resultatet för mig -efter att ha följt och läst ett antal bloggar-  blev en allt mer växande olust över att behöva befinna mig i den kåren av skribenter.  Jag tänkte lägga av.

Men så läste jag i fredags Lisbeth Olofssons blogg om politikens själ.  Den kändes som om jag skulle ha skrivit vartenda ord själv, och jag fick en mental bekräftelse på min egen uppfattning.  Jag skrev en kommentar till Lisbeth, som i sin tur kommentarades av en annan bloggare, Jan Nilsson.  Efter att ha läst igenom alla kommentarerna på Lisbeths blogg (34 st) förstår man att jag inte är ensam om min negativa uppfattning.  Samtidigt kan jag också lätt framhålla Jan Nilssons bloggande som en positiv motpol, som är intressant att följa, och som saknar varje spår av det jag beskrivit ovan.  Ett föredöme, enligt min uppfattning!

Den slutliga effekten av helgens bloggläsande blev i alla fall beslutet av att återuppta mitt eget bloggande, inspirerad av både Lisbeth och Jan.  Det tackar jag för, och hoppas att mitt fortsatta bloggande ska ha så´n kvalitativ nivå så att jag inte behöver bli negativt kommenterad av Lisbeth eller Jan….. (eller nå´n annan)