Så kom då dagen D, den efterlängtade dagen när Botniabanan och de olika resecentrana längs banan skulle invigas. Tidig avfärd till Frånö i Ångermanland, samling och ombordstigning för alla inklusive Hans Majestät Konungen och avresa bara några minuter efter tidtabell för första invigningen vid Kramfors. Kopiöst med folk inväntade tåget och gästerna, högtidstal, särskilt komponerat musikstycke och ceremoni följde, varefter tåget avgick mot Örnsköldsvik. Ännu mera folk, nya tal och samma ceremoni och efterföljande lunch för alla tågresenärerna och inbjudna innan tåget åkte vidare mot Nordmaling.  Mycket folk (polisen hade räknat till ca 3.000) och på perrongen fullmäktiges ordförande Christer Bäckman och kommunchefen Magnus Haglund som hälsade välkomna och lotsade gästerna upp till scenen.  Efter landshövding Chris Heisters tal var det min tur att i ett invigningstal förmedla vad jag som kommunstryrelsens ordförande kände i denna stund.  Det är svårt att hitta de rätta orden för känslorna, men odelad lycka eller t.o.m. gränslös eufori är väl det närmaste man kan komma.  Att få stå på scenen och i ord få  välkomna Botniabanan och samtidigt inse att nu är den faktiskt här på riktigt, det kändes i hela kroppen!Konungen lyckades ju också i sitt tal få till premiären av rulltrappen, och gjorde inga missar när han med rallarsläggan slog ihop de två rälsbitarna till ett stycke, och sedan förklarade både banan och resecentrat för invigt.

Att banans öppning och tillkomst verkligen engagerat människor blev helgens invigningsresa verkligen en kvittens på. Inte bara de stora mängder människor som samlats på respektive stopp efter resan visade på intresset, utan även de massor av männsikor som under hela banans sträckning stog efter banvallen och vid broar och viadukter för att vinka och fotografera. Ibland funderade jag på hur i hela friden man hade tagit sig fram till spåret, för människorna var verkligen överallt längs spåret. Ett tydligt tecken på att detta verkligen är folkets järnväg!

Avslutningen i Umeå med musik, tal och ceremoni hade också lockat mycket stora skaror med folk. Kvällen avslutades med en middag i tält i parken bakom länsresidenset med landshövdingen som värd och med ett par hundra gäster. Hade nöjet att få sitta vid honnörsbordet och kunde under middagen, och inte minst vid det efterföljande tacktalet  av Kungen,  klart konstatera att Hans Majestät har en begåvats med en stor portion humor.  Även om kvällen blev sen var det svårt att somna. Dagens minnesbilder och känslor slogs om tankeutrymmet. Tänk ändå vilken dag! Tänk att banan har öppnats och tågtrafiken kommer igång. Tänk ändå! Äntligen!