S saknar program för att försvara industrijobben

Av Jan Hägglund, 30 november 2010 kl 11:00, 1 kommentar

”Sverige har blivit ett tjänstesamhälle och behöver därför inget arbetarparti” har varit budskapet från de borgerliga ledarsidorna efter valet. Men sanningen är snarare att orsaken till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend finns att finna i avsaknaden av ett program för att försvara jobben och möta avindustrialiseringen.

Industrin spelar nämligen en minst lika viktig roll för svensk ekonomi som någonsin förut – även om den svenska kapitalistklassen under senare år misskött sina industriföretag.

Även om antalet anställda inom industrin trendmässigt minskat de senaste 40 åren, från 31 % av befolkningen 1960 till ca 20 % år 2000, så spelar branschen fortfarande en helt avgörande roll för ekonomin. Detta har dels att göra med att minskningen inte är lika stor som man kan tro vid första anblicken. Förr räknades allt från städare till bokförare som anställda inom industrin. Dessa yrken finns förstås kvar men har idag lagts ut på entreprenad och därmed räknas inte dessa anställda som anställda inom industrin.

Minskningen av antalet industriarbetare hänger också ihop med en stark produktivitetsökning inom industrin. Man producerar helt enkelt fler produkter per tidsenhet. Produktiviteten inom svensk industri ökade under åren 1993 till 2007 med 156 %. Samtidigt var produktivitetsökningen inom tjänstesektorn 30 %. Det finns ett annat sätt att uttrycka detta: Mellan åren 1965 till 2005 ökade värdet av varuexporten från 5 miljarder dollar till 130 miljarder dollar. Under ungefär samma period minskade antalet anställda inom industrin med över 300 000 personer!

Tillverkningsindustrin svarar för ungefär en tredjedel av det förädlingsvärde som räknas in i bruttonationalprodukten, BNP. De viktigaste branscherna finns fortfarande inom basindustrin: stål-, kemi- och skogsindustrierna. Dessa sektorer stod för 80 % av Sveriges exportvolym 2009. På grund av exportökningen är landet mer beroende av dessa branscher än någonsin tidigare. Idag motsvarar värdet av Sveriges export ca 50 % av hela BNP, vilket är bland de högsta i världen. 1970 var siffran bara 25 %.

Industrin står för en stor del av forskning och utveckling (FoU). De tre stora produkterna: El- och optik, transportmedel och läkemedel, står tillsammans för 65 % av näringlivets FoU. Näringslivet står i sin tur för 65% av all FoU i samhället – staten för bara 25 %. Mycket av den utveckling som sker exempelvis inom IT-sektorn är intimt sammankopplat med exempelvis fordonsindustrin. Dessutom står industrin för 35 % av alla investeringar i Sverige.

Industrin är fortfarande grundbulten i svensk ekonomi. Försvinner industrin rycks inte bara mattan undan för vård, skola och omsorg – utan dessutom försvinner merparten av investeringar samt forskning. Mot denna bakgrund är det absurt att påstå att Sverige blivit ett tjänstesamhälle.

Tvärtemot vad de liberala ledarskribenterna säger beror krisen inom S inte på att samhällsutvecklingen sprungit ifrån industriarbetarna. Krisen beror istället på att det socialdemokratiska partiet lämnat arbetarna. Samt på att partiet inte har något program för att utveckla industrin. Ska partiet ha någon framtid måste man komma till rätta med detta.

Öppet brev till socialdemokratiska väljare – om arbetarparti, ledning och en rädd borgerlighet

Av Jan Hägglund, 22 november 2010 kl 15:47, Bli först att kommentera

DEL 1

Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) befinner sig i sin allvarligaste kris sedan 1889. Efter Sahlins avgång får alla socialdemokratiska arbetare ”goda råd” av proffstyckare. De har alla samma åsikter:

1. Vi har gått in i ett tjänstesamhälle,
2. SAP har inte något klart samhällsuppdrag.

Frågor uppstår: Varför försöker proffstyckarna övertyga arbetarna om att arbetarna inte finns; varför anser ”tyckarna” att ett arbetarparti skulle sakna ett uppdrag. Idag?

För industrisamhället lever. Trots att det tjatats om tjänstesamhället i 30 år utgör industrin fortfarande grundbulten i svensk ekonomi. Värdet av varuexporten var 5 miljarder dollar år 1965, 40 år senare uppgick värdet till 130 miljarder; i procent motsvarade exportens värde 25 procent av BNP år 1970, 40 år senare uppgick siffran till 50 procent (bland de högsta i världen); när det gäller forskning och utveckling (FoU) dominerar industrin. Mycket av utvecklingen inom IT är t ex intimt kopplad till utvecklingen inom fordonsindustrin. Det stämmer att allt fler arbetar inom tjänstesektorn. Men det stämmer inte att industrisamhället försvunnit. Istället blir industriarbetet allt effektivare och producerar mer än någonsin. Tjatet om tjänstesamhället har ett politiskt syfte: det går ut på osynliggöra industrin och dess arbetare. Varför?

Svar: överheten fruktar industriarbetarna! Även om de har minskat i antal, i Sverige, så har samtidigt deras ekonomiska tyngd ökat. Industriarbetarna kan lamslå samhället med strejk och inspirera andra arbetare – undersköterskor och barnskötare, lärare och sköterskor – att bekämpa orättvisorna även de. Tillsammans dominerar arbetarna samhället totalt. Det som Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna fruktar är att industrins arbetare, genom sin tyngd, ska inspirera andra till kamp mot marknadens brutalitet. För kapitalismen är brutal.

Över en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden; allt fler som har jobb saknar anställningstrygghet; personaltätheten minskar inom kvinnodominerade vård-skola-omsorg där arbetskraften nöts och nöts; ersättningarna vid arbetslöshet, sjukdom och förtidspension försämras. Det nya pensionssystemet ger i snitt ca 50 procent av slutlönen medan det förra gav ca 65 procent! Samtidigt ”erbjuds” alla att jobba högre upp i åldrarna (för att överleva); och nu smygs det in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU – på vars dagordning det bl a står sämre pensioner! Väldiga protester äger rum, till försvar av pensionerna, bl a i Frankrike. Protesterna skrämmer Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna. De är rädda att arbetarna ska inse sin egen styrka och försvara sig även i Sverige. Industrins arbetare finns nämligen kvar, i allra högsta grad, liksom arbetarna inom vård-skola-omsorg.

Aktieägarna klarar inte jobbet – dags för facket. De svenska företagen missköts av sina ägare. Åren 2002 – 2006 undersöktes tjugo svenska industriföretag när det gällde hur vinsten användes. Resultatet var skrämmande. Ägarna fick 352 miljarder samtidigt som endast 312 miljarder avsattes till investeringar. Företagens nyinvesteringar låg i mitten av 00-talet på 8,5 procent, att jämföras med i mitten på 60-talet, då de pendlade mellan 15 – 20 procent. Industrin missköts av dagens ägare. (Läs mer i artikeln på nästa sida). Därför måste facken ta över. Kraften måste hämtas hos arbetarna – precis som tanken var en gång då löntagarfonderna diskuterades (utan att återuppliva fonderna). Men facket är ju ingen kämpande demokratisk organisation, invänder någon. Det stämmer. Men valet står, idag, mellan finansfurstar som Wallenbergs och den fackliga rörelsen. Eller tomma fraser.

Ägarnas ovilja att investera drabbar hela samhället, bl a i form av färre jobb. Detta ger minskade skatteinkomster, vilket driver på nedskärningarna ytterligare, inom vård-skola-omsorg. I stället för gigantiska utdelningar borde företagen satsa framåt. Det behövs jobb, nya transportsystem, miljövänligare bränsle och produktionssätt. Aktieägarnas agerande måste också bedömas utifrån hotet från nästa ekonomiska tsunami. Krisen från 2008 är inte över även om kapitalismen nu återhämtar sig temporärt. Enligt internationella valutafondens (IMF) VD, Dominique Strauss-Kahn, har 30 miljoner jobb förlorats som en följd av krisen. Hittills. Men dessutom kommer, enligt Strauss-Kahn, ytterligare 400 miljoner jobb hotas under kommande år. Om detta scenario blir verklighet blir konsekvenserna ofattbara. Ägarna kan liknas med kustvakter som inte gjort sitt jobb. När jättevågen kommer saknas skyddsvallen! Ägarna måste bytas ut!

Arbetarpartiets uppdrag är oklart anser proffstyckarna. Från vilken planet kommer de? Vi som lever i klassamhällets orättvisor ser inte bara ett, utan flera och tydliga, uppdrag för ett arbetarparti.

* den miljon som står utanför måste tillbaka in i arbetslivet. Men alla klarar inte ett heltidsjobb – en arbetstidsförkortning behövs – med början för de långtidssjuka,

* arbetstryggheten åter. Heltid åt alla som vill – och säkra jobb även åt deltidare, ungdomar och invandrare,

* ökad personaltäthet. Efter årtionden måste trenden vändas inom vård-skola-omsorg och personalen öka – tillsammans med arbetsglädje och därmed kvalitet,

* stoppa avindustrialiseringen: De enorma vinsterna måste investeras in i produktionen för fler jobb, bättre arbetsmiljö och miljövänlig produktion – exempelvis nya transportsystem,

* facklig vetorätt – mot bemanningsföretag och minskning av anställda utan ersättningsjobb. Arbetsgivarnas makt måste brytas – en offensiv för starkare arbetsrätt i lagar och avtal.

* demokratisk kontroll över vinster och investeringar: anställda och brukare måste kunna avgöra investeringarnas storlek, innehåll (lyxhus eller upprustning av miljonprogram), och geografisk placering (Kiruna eller Beijing).

* fackligt övertagande av banker- och kreditväsende, de stora exportföretagen och mediamonopol. Detta lägger grunden för en planering av produktionen så att den tillgodoser mänskliga och miljömässiga behov.

* bryt statens våldsmonopol: utvecklingen mot en elitarmé, isolerad från befolkningen, och alltmer inlemmad i Natos och EU:s militära åtaganden måste brytas – för en värnpliktsarmé med arbetsrättsliga regler – knuten till fackföreningsrörelsen.

Inte sedan 30-talet har arbetarna, i blå kläder och i vita, haft ett lika stort behov av ett eget parti som idag; ett parti med ett handlingsprogram mot den hotande samhällskatastrofen. Uppdraget är lika tydligt som arbetarnas styrka: arbete åt alla, upprustade arbets- och boendemiljöer, nej till byråkratisk toppstyrning och borgarpolitik. Och kom ihåg: det är Borgerligheten – politiker, finansfurstar och mediamoguler – som är rädda. Det enda som arbetarna saknar är en ledning värd namnet.

Vänstermajoritet i Umeå kommunfullmäktige möjliggör satsning på fler anställda inom vård-skola-omsorg

Av Jan Hägglund, 6 oktober 2010 kl 18:18, 23 kommentarer

Det behövs fler anställda inom barn- och äldreomsorg, grundskola och gymnasium, i Umeå kommun. Detta skulle nu kunna förverkligas.

Det finns pengar: Umeå kommuns ekonomiska överskott, för år 2010, beräknas bli 235 miljoner kr, detta enligt prognosen i maj. Vi i Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista anser att huvuddelen av dessa miljoner nu borde användas för att höja personaltätheten inom de kommunala verksamheterna.

Det finns vänstermajoritet i Umeå kommunfullmäktige – även om den inte är socialistisk. Socialdemokraterna har inte egen majoritet. Men vi i Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista är beredda att stödja en Socialdemokratisk Kommunstyrelse – om S gör en rejäl satsning på personalen (istället för fortsatta nedskärningar). Och om Vänsterpartiet menar allvar med sina vallöften så ställer även de upp på en personalsatsning.

En satsning på personalen skulle alltså kunna skapa en vänstermajoritet bestående av S, V och Rättvisepartiet. Dessa tre partier har tillsammans fler än hälften av platserna kommunfullmäktige (33 av 65).

Detta är vårt alternativ till det principlösa köpslående om platserna vid köttgrytorna som just nu pågår bakom lyckta dörrar i Umeå – precis som på riksplanet. De Umeåpolitiker som sätter sina egna intressen före behoven hos kommunens personal, brukare och anhöriga har idag bråda tider. Efter valet har nämligen de fyra allianspartierna, tillsammans, fler mandat i kommunfullmäktige än Socialdemokraterna ensamma (26 mot 25). Detta innebär ett köpslående om hur många kommunalråd vissa partier ska ha i utbyte mot hur många ordförande-poster i olika nämnder andra partier ska ha. Allt detta sker i tysthet. Borta är valrörelsen alla löften, och låtsade öppenhet. Kvar står det sämsta i det politiska systemet. Kampen om fördelningen av platserna vid köttgrytorna. Bakom ryggen på väljarna.

Rättvisepartiets utmaning. Men det finns alltså en enkel lösning. Sätt de anställdas, brukarnas och de anhörigas intresse främst genom en rejäl satsning på vård-skola-omsorg. Pengarna finns. Om Socialdemokraterna antar vår utmaning kan en majoritet omedelbart skapas kring detta program. Vi utgår ifrån att V, som vanligt, hakar på det S gör. Därmed skulle saken vara klar. Men detta kräver att Socialdemokraterna antar Rättvisepartiets utmaning; att förpassa de fyra allianspartierna till sidlinjen genom att sätta kommunens anställda i centrum.

Om Socialdemokraterna tackar nej? I detta läge måste S göra upp med allianspartierna – som alla vill sänka skatten. Skattesänkningar skulle i längden tvinga fram ännu hårdare nedskärningar. Men också leda till protester. I dagsläget finns det dock pengar till en rejäl satsning på fler anställda. Och detta är värt att kämpa för. I kommunfullmäktige – och utanför!

Eftervalskampanjen måste börja nu

Av Jan Hägglund, 22 september 2010 kl 10:11, 9 kommentarer

Det är uppenbart att den borgerliga politik som det ”rödgröna” blocket förde fram inte förmådde att mobilisera basen bland socialdemokrater och vänsterpartister.

S-ledningen har accepterat nästan alla skattesänkningar som Alliansen har genomdrivit; Topparna inom V och MP har övergett sitt EU-motstånd. Till detta kommer den mediafixerade s k ”valrörelse” som Sahlin, Ohly och MP-språkrören bedrivit. Den ställde S- och V-gräsrötterna vid sidan om. Valrörelsen understryker hur lika blocken har blivit. Både vad gäller politik och vad gäller arbetsmetoder. Istället behövs nu en Eftervalskampanj.

Lokala och regionala rådslag. Eftervalskampanjens nästa mål måste bli att samla folk – från arbetsplatser, lokala fack, skolor, hyresgäst-, pensionärs- och invandrarföreningar – till lokala och regionala rådslag för att diskutera hur, och framför allt för vilka krav, som protester ska organiseras mot den fortsatta högerpolitiken efter valet. Ett viktigt inslag i diskussionerna måste bli att utvärdera varför den politik Sahlin, Wetterstrand m fl fört ”stött bort” ett tidigare övertag bland väljarna.

Sedan vi bildade ett eget parti har vi blivit kontaktade av, eller själva tagit kontakt med, andra organisationer och individer. I vissa fall har detta lett till upprättande av vänskapliga relationer. Exempelvis genom att skriva och publicera angelägna insändare. I ett fall har kontakterna gått längre. Här för vi idag diskussioner för att klarlägga dels i vilka frågor som vi har samma, eller liknande, uppfattningar. Dels i vilka frågor som vi skiljer oss åt. Syftet med diskussionerna är att pröva om samsynen håller som avstamp för en riksomfattande, partibyggande, verksamhet. Men redan innan en fullständig klarhet uppnåtts kommer vi att vara en pådrivande kraft för att ta striden mot den högerpolitik som kommer att bedrivas efter valet.

Vi ser framtiden an med tillförsikt. Den egna partibildningen från i mars har öppnat för en inriktning mot arbetsplatserna och för enhetssträvanden. Detta tillsammans med aktiva arbetargrupper, lokala fack och andra socialister. Vi förbereder oss för framtida kraftmätningar med kapitalägare och deras politiska allierade. Eftervalskampanjen går djupare än till ”vänsterenhet” inför enskilda händelser. Vi kan känna både självförtroende och optimism inför eftervalsarbetet – lokalt, nationellt och på det internationella planet.

En röst på MP kan bli en röst på Moderaterna

Av Jan Hägglund, 9 september 2010 kl 10:15, 1 kommentar

Vi i Rättvisepartiet var, tillsammans med MP, de två partier som redan från början var emot det miljöfientliga projektet att bygga ett underjordiskt p-garage (se ovan Miljön).

Att vi i Rättvisepartiet dessutom drev en kampanj riktad till alla umebor – med namninsamlingar, torgmöten och symbo-liska folkomröstningar – fick övriga partier att överge projektet. Då var vi glada att Miljöpartiet röstade som vi. Men bara för att det ingår ordet miljö i partinamnet betyder det inte att Miljöpartiets politik alltid räddar miljön. Åren 1991-1994 styrdes av Umeå av allianspartierna tillsammans med Miljöpartiet! Något av det första MP då gjorde var att, tillsammans med bl a Moderaterna, skära bort en miljon från busstrafiken i Umeå!

Nu har Miljöpartiet i Umeå, återigen, öppnat dörren för ett samarbete med allianspartierna i valet till Umeå kommun-fullmäktige (VF 2/9). Precis som det, inom MP, verkar finnas en öppenhet att samarbeta med alliansen på riksplanet – se artikeln i Aftonbladet – http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7751320.ab

Det finns tre val: riksdag, landsting och kommun. Du kan rösta på olika partier i alla tre val. Röstar du på Miljöpartiet i kommunalvalet i Umeå, så ska du vara medveten om följande:
En röst på Miljöpartiet kan innebära att du hjälper Moderaterna till makten här i Umeå. Precis som 1991 innebär det garanterat sämre kollektivtrafik. Och garanterat sämre luft.
Bara för att ordet ”miljö” ingår i namnet innebär inte detta att ett parti inte är berett att kompromissa bort sin ideologi i utbyte mot höga poster!

Kortfattat om vårdjobben

Av Jan Hägglund, 8 september 2010 kl 11:27, Bli först att kommentera

Vi fick frågor från VF om hur Rättvisepartiet Socialisterna ställer sig till några av de viktigaste frågorna inför landstingsvalet. Här är frågorna och svaren:

1) Vad är den viktigaste frågan för landstinget?

Att stoppa de planerade nedskärningarna på 400 miljoner kronor. I värsta fall kan uppåt 800 anställda komma att beröras.

2) Vad har du (eller partiet) för lokalt vallöfte?

Att fortsätta vår kamp mot personalneddragningar och nedskärningar. Dessutom lovar våra kandidater att leva på arbetarlön. Politiker måste dela väljarnas villkor.

3) Hur anser ni att man ska lösa problemet med personalbrist (av läkare och specialistsköterskor), övertidarbete och användningen av bemanningsföretag?

Utbilda fler läkare. Utlokaliseringen av läkarutbildningen är ett steg i rätt riktning. Ett steg i fel riktning var regeringens förslag som försämrade möjligheten för lite äldre studenter att ta sig in på populära utbildningar.

4) Hur ska ni få fler sjuksköterskor att vilja specialisera sig?

Se över möjligheten till betald vidareutbildning för landstingets anställda. Detta gäller både undersköterskor som vill läsa till sjuksköterska samt sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig.

Kulturhuvudstadsjippo för halv miljard

Av Jan Hägglund, 7 september 2010 kl 12:22, Bli först att kommentera

Uppemot en halv miljard (500 miljoner kr). Detta är det minsta Kulturhuvudstadsåret (K 14) kommer att kosta. I direkta utgifter. Ursprungligen låg prislappen låg på 300 miljoner. Idag ligger den 410. Med 3,5 år kvar till invigningen är risken stor att utgifterna passerar en halv miljard.

Till detta kommer andra kostnader. I ansökan till EU, om att få arrangera K14-året nämns bl a ett nytt äventyrsbad, ett Kulturens Hus, en ny inomhushall på Gammlia, en ny läktare och en ny evenemangsarena. Allt knytet till K14-året. Och allt skulle vara klart före utgången av 2013. Här kan det bli fråga om miljarder. Men också stora driftskostnader. Ett överslag visar att kommunen riskerar att tvingas betala 22 miljoner per år till ägarna av ett nytt bad (varje bad skulle kosta Umeås skattebetala 400 – 500 kr)!

Vissa av projekten var inte ordentligt diskuterade eller – ännu värre – inte demokratisk beslutade. Varken då ansökan till EU lämnades in eller idag. Exempel: Kulturens Hus och Evenemangsarenan.

Hela projektet har varit omgärdat av konstigheter. När vi i Rättvisepartiet ställde frågan om hur de 410 miljonerna skulle finansieras fick vi ett häpnadsväckande svar. Det fanns bara täckning för 115 miljoner! Cirka 300 miljoner saknades. Det som fanns var 100 miljoner från Umeås skattebetalare och 15 miljoner från EU. Resten var förhoppningar! Som blivit allt mindre realistiska. Krisen gör att många företag har nog med att klara sig själv. Bidragen från staten har visat sig kunna bli mindre än beräknat.

Det har funnits en väldig obalans mellan makthavarnas kaxiga löften till EU å ena sidan, och säkrade inkomster, samt en demokratisk diskussion med umeborna, å andra sidan.

Det finns två tänkbara förklaringar till denna obalans: antingen har makteliten i Umeå vilsefört umeborna – eller så har man fört EU bakom ljuset.

Rättvisepartiet är inte motståndare till kultur. Den tragiska verkligheten är att vardagskultur, som kommunala musikskolan, drabbas av nedskärningar på bekostnad av K14-jippot. För oss är det oacceptabelt att satsa uppåt en halv miljard kronor på ett ettårigt jippo – efter årtionden av nedskärningar på skola och åldreomsorg. Skrota K14-året.

Umeås ungdomar protesterade mot lögnaktig rasism

Av Jan Hägglund, 27 augusti 2010 kl 23:58, 5 kommentarer

Sverigedemokraterna ljög om våldtäktsvåg orsakad av invandrare.

Sverigedemokraterna (SD) höll torgmöte på apberget i Umeå fredagen 27 aug. Ett motmöte ägde rum. Tre saker är speciella med detta motmöte.

FÖRST: Det visslas, och buas, visas fingrar och delas ut antirasistiskt material. Samtidigt har SD högt ljud som i längden inte någon orkar överrösta. SD förde alltså ut sitt budskap. Som består av tre lögner jag strax ska återkomma till.

SEDAN: det är INTE den närmast sörjande vänstersvansen som DOMINERAR motprotesten, även om naturligtvis också dessa ungdomar deltar. Motmötet domineras istället av helt NORMALA umeungdomar – vilket gläder en socialistisk veteran, som jag, nästan till tårar. Hur vet jag att det INTE är vänstersvansen som dominerar? Därför att "vänstern" inte dansar breakdance. Och på under denna protest mot SD dansades det breakdance – mot rasism!

SIST: Dominansen av vanliga ungdomar märks tyvärr inte i VK:s rapportering. VK verkar veta vad artikeln ska utmynna i – INNAN VK:s utsände kommit till platsen. Och det som ska stå i VK är att det var just det VANLIGA "vänsterbuset" som försökte hindra martyrerna i SD från att föra fram sitt budskap. Men sanningen är att det, förutom en dominans av helt vanliga ungdomar, OCKSÅ fanns ett TUNGT inslag av människor som, alldeles tysta, vände ryggen åt högerrasisterna. SD avbröt innan deras torgmötestid var slut. Då kunde vi alla, tillsammans, omedelbart genomföra ett torgmöte. SD ska aldrig få sista ordet.

Uppenbart såg VK:s utsände inte oss. Han hörde inte våra argument på mötet efter SD, riktat mot deras rasistiska lögner om invandrare och våldtäktsvåg.

Alltså: ett ytterst ringa antal, somliga hitresta ända från Göteborg, agerade, aktivt, för att anti-Sd-protesten skulle provocera fram ett polisingripande. Andra agerade för att alla skulle kunna uttrycka sin avsky mot rasisterna, men utan att mötet skulle sluta i tumult och i en martyrstämpel för SD. Det pågick en dragkamp under anti-sd-manifestationen. Bara en blind kunde ungå att se detta.

Efter att SD, med sin rasistiska högerpolitik, var klara hölls ett högljutt torgmöte. Detta var arrangerat av Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista. Där fick alla tala som ville tala – med reservationen för att tiden var begränsad. Själv slog jag hårt mot SD:s tre punkter. Jag avslöjade a) ihåligheten i SD-kravet på hårdare straff, b) ihåligheten i SD-påståendet att de vill satsa mer på äldreomsorgen, c) ihåligheten i SD-påståendet att det finns en våldtäktsvåg i Sverige som beror på invandrarna.

Jag ska avsluta krönikan med att bemöta denna, sista och värsta, punkt. I detta stöder jag mig på SvD.se:s faktakoll:

1. Det finns inget som talar för att det existerar en våldtäktsvåg i Sverige – just nu – som SD påstår (samtidigt anser jag naturligtvis att det är viktigt att göra allt som går för att stoppa de våldtäkter som sker). Bakgrund:

a) I Sverige innebär lagstiftningen att övergrepp klassificeras som våldtäkt, medan detta inte skulle ske i många andra länder. Särskilt efter en lagförändring i Sverige 2005. I Sverige anmäler kvinnor även sin partner för våldtäkt i större utsträckning än i många andra länder.

b) invandrare diskrimineras, visar forskning, i nästan alla led i rättsprocessen. Detta ger, med största sannolikhet, utslag även när det gäller kopplingen invandrare – våldtäkter. SD-påstående för att 2/3 av alla våldtäkter i Sverige skulle utföras av första och andra generationens invandrare finns det inga belägg för.

Våldtäkter är ett fruktansvärt övergrepp och ett allvarligt brott. Och det sker för många sådana brott i Sverige. Men en del i kampen mot sexualbrottsligheten är att hålla sig till sanningen. Och det gör INTE SD. Istället begår SD ett grovt och våldsamt övergrepp på sanningen. Mycket som tyder på att SD:s hets mot invandrare, i denna fråga, utgör ett av detta högerpartis mest rasistiska utspel.

Bedrövligt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att inte delta i protesten. De hade bara behövt vandra över Rådhustorget och greppa mikrofonen. Precis som andra gjorde. Men nej. Tur att Umeås ungdomar fattar bättre än S och V att det är NU det gäller. Inga rasister på Umeås gator. Eller i Umeå kommunfullmäktige.

Till sist: glöm aldrig hur Jimmie Åkesson, med flera, inom Sverigedemokraterna satt och sjöng: "skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann". Om S håller sig för fina för att demonstrera med oss, och ungdomar i Umeå, varför då inte ordna ett eget anti-SD-möte? Orkeslöst och hållningslöst.

Jan Hägglund,

Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista

Klarspråk om vägpaketet

Av Jan Hägglund, 15 augusti 2010 kl 21:00, Bli först att kommentera

Det är tråkigt när makthavarna lyckas spela ut boende på olika bostadsområden mot varandra. Detta har skett när det gäller dragningen av Västra Länken. Mot den bakgrunden vill jag redovisa det alternativ mitt parti kämpat för under många år när det gäller dragningen av vägarna. Men först kort om de alternativ som ställt boende på olika bostadsområden på Backen (och i hela Umeå) mot varandra.

Västra Länken – förslaget som splittrar

Det finns två huvudalternativ. Båda alternativen innebär att en fyrfilig väg kommer att dras från dagens E4, på Tegssidan, över umeälven ovanför eller nedanför Backens Kyrka. Söder om älven, på Tegssidan, skulle trafikleden riskera att försämra livsmiljön för de boende på områden som Röbäck, Teg och Böleäng. Detta då vägen dras för nära. Norr om älven kan vägen dras på i huvudsak två sätt:

– alternativet uppströms Backens kyrka: en fyrfilig motorväg kommer att passera älven på en 650 meter lång bro uppströms Backens kyrka. Detta alternativ skulle innebära ett stort ingrepp i landskapsbilden. Den långa bron över älven kommer nämligen att vila på ca 40 meter höga pelare! Vägen kan sedan dras antingen öster eller väster om Prästsjön. Dragningen öster om sjön innebär att vägen hamnar väldigt nära de boende på Umedalen och skulle drabba de boende extra mycket.

– alternativet nedströms Backens kyrka: Här kommer den stora vägen, efter att ha passerat umeälven, att braka rätt in i Kungsänget – det unika miljö- och kulturlandskapet nedströms kyrkan. Bron över älven kommer sannolikt att fortsätta ca 300 m in över land! Sedan går vägen ned i en tunnel för att komma upp vid ICA Kvantum och ansluta till Vännäsvägen (E12). Dragningen av vägen innebär ett oacceptabelt ingrepp i det unika landskapet nedanför Backenkyrkan.

Jag beklagar djupt att de boende på Backenområdet spelats ut mot varandra genom dessa två förslag. Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista stöder inte något av dessa två s.k kombinationsalternativ!

Centrumtunnel – alternativet som dribblades bort

Vårt alternativ till både Västra Länken och den utbyggda Kolbäcksleden (ringlederna runt Umeå) har alltid varit en sk Centrumtunnel, rakt igenom Umeå, via en tunnel under Västra Esplanaden. Det är den enda väglösning som verkligen skulle minska trafiken på Västra Esplanaden – den väg där idag både E4 och E12 går igenom stan – och där luften är mest förorenad och farlig. I Vägverkets utredning från slutet av 1990-talet visades, mycket tydligt, att en Centrumtunnel skulle avlasta Västra Esplanaden, och därmed centrala Umeå, mer än både Västra Länken och Kolbäcksleden – tillsammans!

Centrumtunneln skulle börja där Tegsbron slutar, vid Thulehuset, och dras under Västra Esplanaden (i samma riktning som Esplanaden) och komma upp ur underjorden vid Maxgrillen – eller längre norrut. Utsläppen från avgaserna skulle tas omhand via skorstenar med filter. Tyvärr fick aldrig Centrumtunneln en ärlig chans.

Centrumtunnel gör Västra Länken överflödig

Idag har redan ombyggnaden av Kolbäcksleden till en fyrfilig motorväg påbörjats. Detta innebär att en Centrumtunnel måste ställas enbart mot Västra Länken – ekonomiskt. Och då blir Centrumtunneln dyrare än Västra Länken. Men om Centrumtunneln ställs mot det s k inre kombinationsalternativet, som också innehåller en tunnel, blir skillnaden mindre. Och en Centrumtunnel har så stora fördelar i andra avseenden att vi fortfarande förespråkar denna lösning – istället för alla varianter av Västra Länken. Fördelarna är bl a:

– påtagligt kortare körsträcka än Västra Länken vilket ger mindre utsläpp,

– inga ingrepp i naturen, vare sig i det unika området vid Backens kyrka eller vid Prästsjön,

– mindre trafik i närheten av bostadsområden: både på Tegssidan och vid Umedalen,

– eventuellt mindre trafik också efter Kolbäcksleden vilket skulle gynna alla där boende.

Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslistas totala trafiklösning innehåller naturligtvis även en rad andra inslag. Ett av de viktigaste inslagen är ett försök med gratis buss under tre år – som sedan utvärderas. I Jokkmokk och Övertorneå är det gratis att åka buss. I Göteborg åker alla över 65 år gratis. I Lidköping är bussarna gratis på lördagar. Ett annat inslag är en upprustning/utbyggnad av cykelstråken.

Ett tredje inslag kallas ”samordnade varutransporter”. Tunga fordon står för ca tio procent av antalet fordon men för hälften av utsläppen. En lastbil släpper alltså i dagsläget ut nästan tio gånger så mycket som en personbil. I Uppsala och Linköping har man gjort försök att samordna varutransporterna. I Linköping har avgasutsläppen från lastbilar minskat med ca 50 procent i stadskärnan! Allt som behövs är en lokal för omlastning och ett datasystem för samordning. Samordnade varutransporter i Umeå skulle kunna göra 300 – 350 lastbilstransporter per dygn onödiga (inte flytta dem från ett ställe till ett annat – som ringlederna gör). Den sammanlagda kostnaden skulle ligga på endast ca 5 miljoner kronor. Minskningen av trafik/utsläpp skulle bli större än effekten av ombyggnaden av hela Kolbäcksleden som kostar flera hundra miljoner kr! Men precis som Centrumtunneln får denna fantastiska lösning, av outgrundliga skäl, inte en chans av makthavarna i Umeå.

Rättvisepartiet – rött parti med gröna förslag

Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista har under många år varit det parti i Umeå kommunfullmäktige som satsat mest på att ta fram seriösa alternativ till ringlederna. Vi har lyft fram buss och cykel – som alternativ till personbilarna. Men hela problematiken med trafiken kan inte lösas med fler bussar och cykelbanor. Tyvärr finns det både partier och andra som låtsas att så är fallet. Detta är rent ut sagt oärligt. Man måste nämligen skilja mellan personbilar och lastbilar.

I centrala Umeå överskrids miljökvalitetsnormerna, MKN, på allt fler ställen – men särskilt efter Västra Esplanaden (där E4 och E12 går genom Umeå). Västra Länken skulle skulle avlasta centrala Umeå med minst 900 lastbilar per dygn. Och att avlasta centrala Umeå är en absolut nödvändighet. Vi är emot den Västra Länken. Men då är vi också, i ärlighetens namn, skyldiga att presentera ett alternativ till Västra Länken – som kan ta hand om lastbilarna. Och låt oss tala klarspråk: det går inte att få lastbilar att åka buss eller att cykla. Därför förespråkar vi en Centrumtunnel under Västra Esplanaden och samordnad varudistribution. Detta är det realistiska alternativet för den tunga lastbilstrafiken som ensam står för hälften av alla utsläpp.

Om staden och kapitalet

Av Jan Hägglund, 11 augusti 2010 kl 11:06, Bli först att kommentera

Stadsmiljön är en viktig faktor för trivseln i en stad. I Umeå ger de gamla trähusen karaktär åt staden och berättar något om historien. Den låga bebyggelsen ger en småstadskaraktär åt regionhuvudstaden. Men som en följd av en rad beslut hotar nu en total förändring av Umeås stadsbild.

Ägaren City Fastigheter vill riva det s k Rosa huset, som ligger mitt emot länsresidenset. Rosa huset är ett av få bevarade byggnader från det Umeå som byggdes upp efter den stora branden 1888. Huset ligger i ett område som, än så länge, domineras av äldre vackra trähus. Argumentet för rivningen är att Rosa Huset är för dyrt att restaurera. Ärendet har gått upp i kammarrätten som gett företaget rätt att riva huset – mot byggnadsnämndens vilja. Frågorna kring rivningen är många. Varför köpte den nuvarande ägaren över huvudtaget det kulturminnesmärkta huset om han inte var beredd att rusta upp det? Varför har byggnadsnämnden tidigare samarbetat med ägaren om en rivning? Och varför har byggnadsnämnden, som de senaste åren motsatt sig en rivning, inte gått in med ett föreläggande om upprustning av huset innan det hunnit förfalla ännu mer?

Helt klart är däremot att Rosa Huset kan bli ett pilotfall. Balticgruppen, som äger det gamla varmbadhuset, pressar också på för en rivning. Om dessa två hus rivs försvinner allt mer den kulturmiljö som idag finns bevarad längs älvskanten – och ytterligare rivningar kan motiveras med de redan genomförda. Bakom de aggressiva rivningsplanerna ligger starka kapitalintressen. Om låga trähus med grästomter kan ersättas med höga moderna kolosser finns miljoner att tjäna.

Men det är inte bara gamla trähus som hotas. Enligt långt framskridna planer ska två gigantiska höghus byggas alldeles vid stadens hjärta, Rådhustorget. Balticgruppen vill bygga ett 15 våningar högt hus ovanpå Kungspassagen. Ovanpå Åhlens-huset vill hotellkungen Hilding Holmqvist bygga ett 14 våningar högt hotell. Rådhustorget, där umeborna idag lapar glass och solsken, kommer att skuggas av mastodontbyggnader.
Till detta måste de kommunala skrytprojekten läggas. Mitt inne i stan ska ett av Sveriges största äventyrsbad byggas. Även här ingår en stor (och hög) hotelldel. Dessutom vill kommunledningen flytta stadsbiblioteket till ett nytt Kulturens hus som ska byggas nere vid älven.

Byggplanerna visar på en uppenbar brist på demokratiskt inflytande för umeborna. Inget av de etablerade partierna vill göra stadsmiljön till en valfråga – trots att den engagerar Umeborna. Men att mycket av förändringarna sker i tysthet understryker också de starka kopplingarna mellan den politiska och ekonomiska makten. Rivningen av Rosa Villan försvaras i en insändare av f.d. förste byggnadsinspektör i Umeå, numera anställd av City Fastigheter. Balticgruppen, å sin sida, har anställt den tidigare mark- och planeringschefen i Umeå Kommun som vd för sitt utvecklingsbolag. Till detta kan man lägga att den folkpartikontrollerade mediakoncernen VK bildat ett gemensamt fastighetsbolag med Balticgruppen.

Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista är inte nödvändigtvis emot allt byggande i centrala Umeå. Inte ens när det gäller höghus. Men projekten måste beslutas efter en plan som demokratiskt diskuteras och beslutas av umeborna. Den maktelit, bestående av högdjur inom politik, ekonomi och media, som idag sätter dagordningen i Umeå måste utmanas.