Efter nästan 3 månader av allvarliga hudbesvär i ansiktet väntade det efterlängtade besöket hos dermatologen. Något som skulle visa sig bli lika givande som ett samtal med kaffesump.

Rewind. Det började med de gröna soldaterna. Vi delar alla samma gröna smink med samma penslar. Efter 2 veckor i detta smink började jag få blåsor i ansiktet och min hud ramlade av. Och så ’finnar’ i miljoner. På mig. Som aldrig haft hudproblem, som aldrig haft finnar.
3 besök hos företagsläkaren krävdes för att få en remis till dermatologen. Mötet med honom skulle dröja 1,5 månad.

Innan dess hann jag hem och en läkare med vackert namn skrev ut antibiotika åt mig då hon trodde det var en bakterieinfektion. Efter 10 dagar var det mycket riktigt bättre.
Men förväntningarna var stora på min dermatolog, dr Darie. Han ska säkert skrapa hud och kolla i mikroskop och grejer tänkte jag.

Kommer fram kl 19 och har svårt att hitta kliniken, visar sig vara ett HELT vanligt hyreshus. Inne ligger det spya i trapphuset och färgskikt som ramlat av väggen. Kan det verkligen vara här?
Kommer till receptionen i en av lägenheterna. Jag skickas till väntrummet.

Nu är jag ju rätt van vid hur parisare bor, gamla trånga hus och så vidare. Vem som helst av er andra skulle nog mest tycka att det liknade någon tarvlig mottagning i ryssland.
Jag störde mig bara på lukten av nymålat.

Väl inte hos Dr Darie tittar han på mig, jag berättar hela min historia.
’Så vad tror du att det kan vara?’
– Vet inte
’Ja men alltså jag menar, är det bakterier eller allergi eller vad?’
– Vet inte. Om det är sant att det blir bättre av antibiotika kanske det är bakterier då.
’Men finns det inget sätt som man kan veta säkert vad det är för något?’
– Mmmmm.

Jaha tänkte jag. Inte så pratglad. Hoppar vidare till nästa ämne.

’Nu är det ju så att jag jobbar med smink varje dag och finns det då något jag kan göra för att förebygga att något liknande händer igen?’
– AAAHAHAHHAA. Vem har sagt att det ska hända igen?
’Nämen alltså bara förebyggande. Någon skyddskräm under sminket kanske? Nåt?’
– Men det ser vi väl om det blir likadant igen,då får du ju komma tillbaka. Vem har sagt att det ska bli likadant. Det vet du ju inte. Du har ju inte ens något i ansiktet. Det syns ju inte ens. AAAHAHAHA, herregud vem har sagt att det ska bli likadant igen?

Så hånskrattade han åt mig i 2 minuter, tipsade mig om en receptfri hudkräm och sa hejdå.

Suck.
 

Vårtider närmar sig. Sol och 10 grader och vårjackan har åkt på (men jag fryser).
Med vårtider kommer parningstider och pirr i magen.
Jag har haft mitt största pirr i magen hittills i söndags, JUSTE DEBOUT 2009, 14 timmar dans av världens grymmaste dansare!
ORGASM!

(För oinsatta är det alltså en världsomspännande tävling i hiphopdansens genrer med finalen i paris. Var jag där? Hell yyyyeah!)

Satt jag på ett iskallt stengolv närmast scenen? Skrek jag sönder min röst i upphetsning? Blev jag kär i varje dansare som entrade scenen? Hade jag konstant ståpäls i 14 timmar? Hade jag så skoj att jag glömde äta? Dansade jag också? Kände jag mig rysligt in på skinnet med publiken på 12 000 dansare? Är det ett riktigt halleluja moment?

JaJaJaJaJaJaJaaaaaaaaaaaaaaaa! Jag är frälst.
Vilken enorm inspiration och glädje, jag får tårar i ögonen bara av att tänka på det!

Vi köade i 2 timmar för att komma in men det var helt värt det när jag märkte att vi kom just i tid för att se "the twins" dansa. Det är bekanta till min vän och eftersom vi redan dansat med dom på fredagkvällar log jag inombords och kände mig starstruck. Propsar på att ni ska se deras MEGAprestation från förra årets tävling:
htt(dom är till vänster)
Och det är så det dansas på paris dansgolv. Halleleluja!

Kvällens stolthet var att sverige var representerat i kvartsfinalen i 3 av 5 grenar.
Och "vi" blev 2:a i locking, inte illa pinkat.

Kvällens överraskning var lilljapanerna på 12 och 10 år som gick hela vägen till finalen i hiphop: http://www.youtube.com/watch?v=pvpIX3vXAgM

Kvällens mest oväntade frisyr är japanen med blekt hår?
http://www.youtube.com/watch?v=MKveSkMLKcc
 

Med tanke på den utomordentliga servicen varje fransk servicesektor har kände jag mig som världens modigaste lejon när jag gick för att prova en fransk klippning?

Min utväxt skvallrade om mitt svek mot brunetter och mitt hår var under all kritik. Bara tråkigt hårhäng, sånt som jag ogillar.
Yeimy, min lilla svenska vän, pushade mig över kanten och fick mig hel-inne på en klippning och färgning.
Först var jag orolig för språkbarriären men det visade sig gå utan problem.
Det problematiska var istället frisörens inkompetens och totala avsaknad av smak.

Hemma kör jag oftast på en "gör mig snygg", så jag provade här också.
Fröken frisör tittade på mig som om hon hade kräks i munnen och hennes blick sa "lägg av för fan, tror du att jag är frisör eller vad?"

Det visade sig att hon förmodligen inte var det.
Varningsklockorna börjar ringa när hon frågade mig vilken färg mina frisörer brukar använda. Eftersom det förmodligen är en blandning av massa kemikalier på pulver som inte jag kan något om sa jag att jag inte visste och helt enkelt litar på dig fröken.

Hon drog fram en färgkarta och pekade på en blond som inte ens var nära min färg:
"Blir det här bra tror du?"
NJAAAA, alltså jag är ju mycket blondare?.insköt jag.
"Men vi tar den!" fräste fröken frisör.
Sagt och gjort!
Resultatet, Orange utväxt. Under de 2 år jag har färgat om min utväxt har det ALDRIG hänt, inte ens när det färgas med egen köpefärg. Applåd!

Så över till klippningen.
Jag börjar klippas av en ung fräck tjej med cool frilla, det finns kanske hopp efter allt tänkte jag. Men så försvinner hon med ett "jag kommer tillbaka" som hon har gjort 5 gånger innan. Tillbaka kommer en annan frisör eftersom min förra tydligen gick hem?

JAHA! Så vad hade hon klippt då?
Inte fan visste jag det. Så den nya frisörskan hip och happade litegrann och på 10 minuter var min "frisyr" färdigklippt, dom skulle ju stänga om 5 minuter.

Men så skulle jag ju ha en lugg. När det kommer till lugg är jag inte lättsåld. Den ska vara lyxig och framhäva min fina fejja, inget blahablaha!

TJOPP lät det!
I ett saxdrag var min lugg färdigklippt. Jag påpekade att det inte alls var så jag ville ha den, utan hellre lite kortare däruppe. Men fick det förklarat för mig att det går inte! Helt enkelt. Det går inte.
Jag har för tunt hår och det skulle tydligen spreta överallt och se konstigt ut. Vilket är fullkomlig lögn, men så gör man om man vill sluta i tid.

Så 340 spänn och 2,5 timme senare kom jag ut med mössan på och fick en gråtklump i halsen när jag tänkte på nästa gång jag skulle behöva ta av den.
Redan i hallen började jag klippa luggen själv medans tankarna gled runt frågan hur man kan ljusa upp håret?

Ja hjälp, aldrig mer en fransk klippning.

Jag suger på att ljuga men jag kan sträcka mig så långt som till att böja sanningen.
Sen finns det såna som kan tänja på den tills den är tunnare än nerver.
Då blir jag nervös.

Jag lyckas alltid dra till mig alla tänjare, verkligen!

Gemensamt för tänjarna (och för de flesta män på jorden) är deras aldrig sinande självförtroende och förmåga att tolka in för mycket i en situation. Om kvinnor nu ska vara bra på det så är tänjarna världsmästare.
De två tingen i kombination är det farligaste som finns.

Idag räckte det med en halv sekunds flackande blick på random man med spetshaka i bussen. Självklart betyder väl det att jag har träffat mannen i mitt liv? Det betyder ju minst att jag flörtar i alla fall!
Jovisst, så nog hade jag en fånleende spetshake-apa stirrande på mig resten av bussresan.

Ibland räcker det med att jobba ihop. Som med mannen med förjäävlig fotsvett, värre än min och det säger mycket. Under vår halvtimmes paus sa jag en mening till fotsvetts-nisse:
"Jo, McFlurry är ju gott"
Gissa vem som förföljer mig på min fritid nu?
"Jag kan vänta tills du har slutat jobba så kan vi gå hem tillsammans!"
Suck….

Eller varför inte blom-mannen! Har aldrig någonsin pratat med honom men helt ur det blå ger han mig en ros. Jag bad om förklaring och han sa ingenting. Och han har aldrig pratat med mig sen dess. Inte ens hejat tillbaka när jag har hejat på honom. Han kan ju vara stum, men helt klart skum.

Nu är det dags att böja tillbaka sanningen här:

Bara för att jag tar på mig läppglans på bussen betyder inte att jag vill kyssa dig
Ett leende är ingen kärleksförklaring
En blick är ingen inbjudan
Jag knäcker inte ryggen för att visa upp mina bröst
Jag borstar inte bort håret från ansiktet för att kunna se dig bättre

Om du inte är väldigt snygg då förstås?