Vi självutnämnda politiska expertekonomer, dit jag själv räknar mig, har fått ett moralekonomiskt dilemma i coronakrisens tid. Rent av något som kan liknas med förståndssmälta.

I min barndom fanns tidskriften ”Lyckoslanten” med ”Spara och Slösa”.

Slösa investerade sin veckopeng i lokalaffärens godishyllor. Spara lade sin veckopeng i spargrisen. Slösa hade inget kvar av sitt kapital efter en kort stund, men överflöd av tomma påsar och trasiga tänder. Spara hade ackumulerat sitt kapital till att anskaffa något jag aldrig fick veta vad det var.

Men det är klart .. Detta var femtiotal och Sverige var på väg att byggas upp till den ”svenska modellen”. Framtiden var som en ljus tunnel som aldrig skulle förbytas till ”ljuset i tunneln” någonsin.

Sparandet och idogheten låg till grund för det egna hemmet, för den första bilen och sedermera sommar stugan vid sjön. Att äga, men att vara utan skuld, var en absolut självklarhet, en hederssak, en identitet.

Sedan femtiotalet har många ekonomiska kriser kommit och gått. Företag, banker och försäkringsbolag har vuxit upp men sen tragiskt försvunnit med medfinansiärernas och spararnas ”pengar”.

Men ingen enda gång kan jag påminna mig om att det berott på att marknaden stagnerat på grund av ett sparande i folkhemmet.

I dag i Coronans spår så reser innevånarna mycket sparsamt, man handlar mest nödvändiga överlevnadsprodukter, men går ej på krogar, teatrar eller biografer. De allra flesta extravaganta förlustiganden har inte plats i coronans Sverige. Inte ens det nödvändiga är nödvändigt längre.

Vad har hänt ?. Sveriges innevånare tvingas spara. Tvångssparandet har inträtt.

Orsaken till detta är inte femtiotalets känsla av heder och identitet, utan att det är bara svårare att göra av med pengarna. Resultatet blir att pengarna stannar i hemmet. Ett sparande.

Nu så går affärer och verksamheter överstyr (påstår man). Körer av korpar kraxar att det aldrig har varit värre. Staten fyller i kören, och fyller i kassorna, för att verksamheter som inte borde överleva i alla fall får en liten konstgjord andning i nuet på sparandets bekostnad. Kommunerna och regioner suger i sig statens medelpåfyllnad för att ersätta de pengar som tidigare lika oansvarigt försvunnit.

Sensmoral är att OM det är nittonhundrafemtiotalets sparande som ledde fram till tvåtusentalets huvudlösa slöseri så låt oss aldrig spara mer i historien framöver.
Men OM det är så att vi har haft regeringar som avskaffade sparandet för egen vinnings skull så låt oss aldrig mera rösta fram sådana regeringar igen.

Vi vill och Vi skall börja om .. ta lärdom av historien .. och göra rätt denna gång.