Finna balans i juletider

En ny dag, nya utmaningar. Livet är ett enda långt träningsläger. Får inte tappa taget, utan våga hoppa långt. Framåt, alltid framåt. Klockan är strax efter sex och det är kolsvart utanför mitt fönster. Igår besökte jag AF och träffade jag en socionom och en psykolog, som skulle bedöma min arbetsförmåga. Det har nu gått sex år sedan jag från min absoluta botten påbörjade resan tillbaka. Det har tagit tid att nå fram till den Kent som lever sitt liv vintern 2016 – och jag har tvingats inse att jag tagit skada av det liv jag levt och alla de år jag försökt överleva med mina dolda diagnoser. Det senaste året har jag varit ”min egen” på 25 procent, då jag som författare och föreläsare stått på på olika scener ett trettiotal gånger. Frågan är om jag fixar att jobba halvtid och resten av tiden luta mig mot min sjukpension? En balans. Dels handlar det om om att våga för att kunna återvända till gemenskapen på arbetsmarknaden, dels handlar det om att orka och inse sina begränsningar. Jo, dessutom handlar det väl om pengar, att kunna ha mer än 1500-2000 kr att röra sig med när räkningar och mat är betalda. Dessutom vet jag inte om jag orkar med ett bipolärt skov till, inte heller vet jag vad som sker om jag drabbas av ytterligare en stroke. Ibland känns det som att leva med en revolver riktad mot skallen.

Vi går mot juletider. Om några veckor ska jag byta gardiner, sätta upp ljusslingorna, plocka fram adventsstakarna. Har alltid haft dubbla känslor inför julen. Eftersom jag som barn hade svårt att hantera de ”stora känslorna”, att det helt sonika blev för mycket glädje eller för mycket av besvikelse, när dessa känslor inte rymdes i mig. Därför kände jag alltid en stor oro för att öppna klapparna jag fick. Jag var livrädd för att inte kunna dölja besvikelsen om det i ett hårt paket låg ett par stickade sockar, eller hur jag skulle hantera glädjen ifall jag fick bilbanan jag tjatat om. Det hände att jag var uppe om nätterna och kände och klämde och skakade på de paket som fanns nere i källaren eller var lagda under julgranen som pappa huggit någonstans i trakterna kring Bäckmyran. Redan då började jag att tänka ut strategier, något som jag tvingats göra hela mitt liv. När julafton väl kom och tomten delade ut paketen, slet jag av papperet som om jag vore rasande, sedan lät jag ett leende smeta ut sig över mitt bleka, smala ansikte och skrek i högan sky: ”Yippie, precis vad jag ville ha!” Sedan kom skammen. Jag skämdes över att ha varit oärlig och otacksam – samtidigt som jag inte sårat den som gett mig kalsonger, stickade sockar och luvor. Än idag känner jag en klump i magen när jag ska öppna ett paket medan alla ser på. Fast det ska jag erkänna, nog har jag med åren blivit mycket bättre på att hantera mina känslor, eftersom jag tränat på att släppa ut dem i små portioner åt gången – och numera är jag tacksam för ett paket med stickade strumpor.

I stort upplevde jag, trots mina knasiga känslor som var sprungna ur min då okända ADHD, lyckliga barndomsjular. Orsaken till det var att Farbror Filip och hans son Elon firade jul hos oss. Det var två ensamma män som bodde ett par kilometer bort och vi ungar såg dessa snälla män som en viktig del i familjen. En jul när de kom åkande i Elons lilla Fiat, var bilen så överfull med julklappar att en del långa paket (som påminde om skidor) stack ut genom sidofönstren. Dessutom skrattade farbror Filip som tomten. Hans hö-hö hördes över hela huset, samtidigt som hans plirande ögon var fulla av glitter. Elon var av den tysta sorten, men genomlystes av godhet. Frid över deras minnen!

För övrigt minns jag en del norska ord från tiden då jag jobbade som sjuksköterska i Oslo och Mo i Rana – ord som lätt kunde missförstås av en blond, lite förvirrad svensk. Jag blev i början av vistelsen inbjuden till en liten fest. Tjejen som bjöd mig var en tvärhand hög och mycket vacker. ”Men först må vi ha ett vorspeil (förspel)”. Jo, jag blev överrumplad. Men i Norge betyder det förfest, inget annat. Eller när jag jobbade ett på akuten och hörde en liten gumma ropa: ”Söster, söster ge mej en spröjta så jag blir litt rolig!” ”Se en mark! Å se där en frosk!” Alltså en mask och en groda. ”Klapperslange” är en skallerorm. ”Drittsäck” betyder ungefär Din skithög. Norska är ett roligt språk …