Etikett: känslor

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 4

Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över.  Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)

Hyperfokus i slutna rum

Av , , Bli först att kommentera 2

Tre intensiva veckor i kvava, varma rum här uppe på Pig Hill. När jag för en månad sedan fick tillbaka korrekturet från förlaget, grunnade jag ett par minuter på hur jag skulle lägga upp jobbet. Förlaget hade en del kloka förslag hur min roman skulle förbättras, riktigt kloka. Så efter två minuters betänketid, fattade jag beslutet att isolera mig, trots den vackra sommaren, och jobba med de 260 sidorna. Samtidigt så vet jag hur farligt det är att borra huvud ner i ett manus, särskilt sommartid. Jag skojar inte. Det handlar om starka krafter. Med ”Vedtjuven” så skrev jag mig in i en manisk fas, med ”Spring Kent, spring” så drabbades jag av en stroke fem dagar efter jag skickat in slutkorrekturet.

writer-1129708_960_720

Jag hamnar lätt i ett hyperfokus, vilket lär att ha att göra med min ADHD. Hyperfokus är också något som psykiatern Anders Hansen tar upp i sin bok Fördel adhd (Bonnier Fakta) . Där definierar han det som ”förmågan att svepas iväg av något och ägna det så stor uppmärksamhet att man är fullkomligt omedveten om vad som händer runtomkring en”. Å andra sidan kan jag tappa fokus när jag se väderleksrapporten på TV. Jag missar alltid slutet, då tankarna ständigt vandrar iväg. Men med mitt hyperfokus kan jag sitta i tre veckor, totalt uppslukad av mina texter. Nu är det klart, mitt manus, och skickat det till min förläggare. Jag strök 30 sidor, förtydligade berättarperspektivet, gestaltade mina karaktärer, skapade en ny tidslinje i romanens inledning ock slut.

morning-2243465_960_720

I går var jag utanför lägenheten för första gången på en vecka. Förvånades av den kvava värmen. Hade ju levt med mina fläktar i rum med fördragna persienner. I dag blir det en utflykt till havet, till någon av havsstränderna vid Obbola. Kanske blir det ett dopp. Brukar ju tvinga mig till det en gång per år.

Är lite orolig för hur illa min motorik fungerar. Har ibland svårt att få med mig fötterna, händerna skakar och emellanåt drabbas jag av ”gummiben”. Ska i höst göra en datortomografi av hjärnan. Då ska det utrönas ifall de döda området efter stroken blivit större, eller om det är nåt annat skit som inte borde vara där.

För övrigt krävs det mod för att undkomma rädslan. Känslorna försvinner ju inte. Utan strid tar de över oss.

 

Finna balans i juletider

Av , , Bli först att kommentera 2

En ny dag, nya utmaningar. Livet är ett enda långt träningsläger. Får inte tappa taget, utan våga hoppa långt. Framåt, alltid framåt. Klockan är strax efter sex och det är kolsvart utanför mitt fönster. Igår besökte jag AF och träffade jag en socionom och en psykolog, som skulle bedöma min arbetsförmåga. Det har nu gått sex år sedan jag från min absoluta botten påbörjade resan tillbaka. Det har tagit tid att nå fram till den Kent som lever sitt liv vintern 2016 – och jag har tvingats inse att jag tagit skada av det liv jag levt och alla de år jag försökt överleva med mina dolda diagnoser. Det senaste året har jag varit ”min egen” på 25 procent, då jag som författare och föreläsare stått på på olika scener ett trettiotal gånger. Frågan är om jag fixar att jobba halvtid och resten av tiden luta mig mot min sjukpension? En balans. Dels handlar det om om att våga för att kunna återvända till gemenskapen på arbetsmarknaden, dels handlar det om att orka och inse sina begränsningar. Jo, dessutom handlar det väl om pengar, att kunna ha mer än 1500-2000 kr att röra sig med när räkningar och mat är betalda. Dessutom vet jag inte om jag orkar med ett bipolärt skov till, inte heller vet jag vad som sker om jag drabbas av ytterligare en stroke. Ibland känns det som att leva med en revolver riktad mot skallen.

julen

Vi går mot juletider. Om några veckor ska jag byta gardiner, sätta upp ljusslingorna, plocka fram adventsstakarna. Har alltid haft dubbla känslor inför julen. Eftersom jag som barn hade svårt att hantera de ”stora känslorna”, att det helt sonika blev för mycket glädje eller för mycket av besvikelse, när dessa känslor inte rymdes i mig. Därför kände jag alltid en stor oro för att öppna klapparna jag fick. Jag var livrädd för att inte kunna dölja besvikelsen om det i ett hårt paket låg ett par stickade sockar, eller hur jag skulle hantera glädjen ifall jag fick bilbanan jag tjatat om. Det hände att jag var uppe om nätterna och kände och klämde och skakade på de paket som fanns nere i källaren eller var lagda under julgranen som pappa huggit någonstans i trakterna kring Bäckmyran. Redan då började jag att tänka ut strategier, något som jag tvingats göra hela mitt liv. När julafton väl kom och tomten delade ut paketen, slet jag av papperet som om jag vore rasande, sedan lät jag ett leende smeta ut sig över mitt bleka, smala ansikte och skrek i högan sky: ”Yippie, precis vad jag ville ha!” Sedan kom skammen. Jag skämdes över att ha varit oärlig och otacksam – samtidigt som jag inte sårat den som gett mig kalsonger, stickade sockar och luvor. Än idag känner jag en klump i magen när jag ska öppna ett paket medan alla ser på. Fast det ska jag erkänna, nog har jag med åren blivit mycket bättre på att hantera mina känslor, eftersom jag tränat på att släppa ut dem i små portioner åt gången – och numera är jag tacksam för ett paket med stickade strumpor.

änglar

I stort upplevde jag, trots mina knasiga känslor som var sprungna ur min då okända ADHD, lyckliga barndomsjular. Orsaken till det var att Farbror Filip och hans son Elon firade jul hos oss. Det var två ensamma män som bodde ett par kilometer bort och vi ungar såg dessa snälla män som en viktig del i familjen. En jul när de kom åkande i Elons lilla Fiat, var bilen så överfull med julklappar att en del långa paket (som påminde om skidor) stack ut genom sidofönstren. Dessutom skrattade farbror Filip som tomten. Hans hö-hö hördes över hela huset, samtidigt som hans plirande ögon var fulla av glitter. Elon var av den tysta sorten, men genomlystes av godhet. Frid över deras minnen!

För övrigt minns jag en del norska ord från tiden då jag jobbade som sjuksköterska i Oslo och Mo i Rana – ord som lätt kunde missförstås av en blond, lite förvirrad svensk. Jag blev i början av vistelsen inbjuden till en liten fest. Tjejen som bjöd mig var en tvärhand hög och mycket vacker. ”Men först må vi ha ett vorspeil (förspel)”. Jo, jag blev överrumplad. Men i Norge betyder det förfest, inget annat. Eller när jag jobbade ett på akuten och hörde en liten gumma ropa: ”Söster, söster ge mej en spröjta så jag blir litt rolig!” ”Se en mark! Å se där en frosk!” Alltså en mask och en groda. ”Klapperslange” är en skallerorm. ”Drittsäck” betyder ungefär Din skithög. Norska är ett roligt språk …

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 0

Klarade vargtimmen. Morgonrodnad över Anderstorp i AIK-land. Åker till Umeå idag för att träffa lite folk, ta några prover, pusta ut för att fram mot helgen återvända och ladda för Skellefteå berättarfestival. Fyra framträdanden tillsammans med Linda Marklund, plus att vi är inbjudna till måndagens invigning och torsdagens mingelfest. Jag känner mig trött och sliten. Kommer att tvingas uppbåda alla mina reservkrafter för att orka med den veckan.

Neat

Genom känslorna kan vi förstå och uppfatta världen, men eftersom världen uppfattas i betraktarens ögon, skiljer sig bilden från person till person – inte minst tolkningen. Att oroa sig för mycket tär på kroppen, men det är minst lika farligt att inte oroa sig alls, eller att oroa sig över fel saker. Det senare är lätt hänt ifall man inte kan begripa eller förstå sig på vad som händer i tankarna, känslorna och än mindre i kroppen. Då kan man bli sin egen stora gåta. Känslorna uttrycker vi genom ord, men än mer genom kroppen, gesterna och ansiktets mimik – en darrande läpp, en rynkad panna, ett par kisande ögon. Känslorna är kopplade till tankar, som blir till beteenden. Vi kan vara mer eller mindre styrda av känslorna, som när humöret ändras blixtsnabbt. När känslorna styr, så kopplas förnuftet bort.

Amygdala är två mandelformade hjärndelar som sköter minnen som är kopplade till känslomässig  situationer. Den hör till limbiska systemet, eller det som kallas för ”känslohjärnan”. Amygdala har som uppgift att hantera våra negativa känslor. När vi blir rädda sänder amygdala ut signaler så att stresshormonet adrenalin skickas ut i kroppen och gör oss beredda på att fly eller slåss. Larmet från amygdala får oss att begripa att det är farligt med giftiga ormar, sabeltandade tigrar och allt för branta stup; det är helt enkelt urgamla egenskaper vi ärvt från grottmänniskorna. För att reglera dessa känslorapporter använder vi hjärnbarken och pannloben, så att vi kan värdera känslorna som dyker upp.

Med ADHD följer en dålig impulskontroll. Känslor dyker blixtsnabbt upp, utan att förnuftet hinner göra en analys. En märklig känsloreaktion vid ADHD är att man blir ledsen, rent av deprimerad efter en ”seger” eller ett lyckat genomfört projekt. Det låter konstigt, men så kan det fungera. Det har att göra med att den stimulans som hjärnan fått under ”kampen” för att nå fram till segern plötsligt upphör. Man har vunnit, men sörjer. Jag har upplevt detta flera gånger i samband med att mina romaner blivit släppta. Efter år av intensiv kamp, så står jag där med det första exemplaret i mina händer – och känner sorg. Knäppt, men sant.

20160203_064750

Att ta kontroll över sina känslor kan vara lättare sagt än gjort och det tar tid och kräver en hel del tålamod.Vi kan träna oss att ge ord åt känslorna, ge dem färger, olika grader av ljus eller mörker, för att på sätt satta hjärnbarken i arbete. Genom att observera och beskriva, så kan känslorna bli begripliga. Ett av de mest karaktäristiska symtomen för oss med ADHD är svårigheterna att reglera aktivitetsnivån, vilket kan leda till att ett barn inte klarar av att öppna skolböckerna och en vuxen som omöjligt kan förmå sig att plocka upp räkningarna från golvet eller ge sig i kast med berget av disk inne i köket. Det låser sig.

Med stigande ålder blir det allt svårare att kämpa emot sin ADHD. Tröttheten infinner sig. Jag känner den tydligt, men så har jag ovetande fört en livslång kamp mot alla ”knäppa” symtom som kommer från denna bokstavskombination, som dessutom gått armkrok med min bipolära sjukdom. Strategierna som tidigare varit nödvändiga för att klara ”livhanken” orkar jag inte alltid fullfölja. Jag har kämpat och kämpat, men med ålderns rätt tar energin slut. Det är inte ovanligt att detta tar sig uttryck i depressioner, ångest men även kroppsliga smärtor, vilket det på senare år gjort.

Men trots tröttheten har kampen fortsatt. Jag har förlikat mig med min ADHD och accepterat det som varit och som hänt. Än hur snett det emellanåt gått, än hur mycket jag förlorat på vägen, så tillhör detta det förflutna. Det enda jag kan göra är att se dagens verklighet som den faktiskt är, utan att grunna så mycket på hur den borde vara. Att älta det som varit, skapar bara bitterhet och i slutänden depressioner. Det lönar sig alltid att reflektera över sitt beteende, i stort som smått. ADHD leder ofta till att vissa beteenden ”automatiserats” och detta utan att man reflekterar över det. Vårt beteende handlar om allt vi gör, både det som andra kan se oss göra och om inre handlingar som våra tankar och känslor. Även om hur kroppen reagerar. Genom medvetenhet kan vi bryta en hel del av allt detta automatiska. Därför är det klokt att försöka ta reda på vad som triggar igång symtomen i ADHD, vad det är som gör en sårbar, som får hela havet att storma, så att man tappar kontrollen. Kontroll är nyckelordet.

För övrigt ser jag nu, medan jag suttit vid köksbordet och skrivit denna blogg, att solen hänger två knogar ovan radhuset mitt emot. Mer sol, mer vår och sedan en varm, intensiv och lugn sommar. Då blir allt bra.

Beställ min bok ”Spring Kent, spring!” som handlar om mitt hemliga liv tillsammans med ADHD, bipolär sjukdom och åt helvete för mycket alkohol.

Omslag_Spring_Kent

BESTÄLL >>> Ord&visor förlag

 

 

           

När känslorna får styra

Av , , Bli först att kommentera 2

Den här sommaren kan det inte ha åskat särskilt mycket. Några ensliga muller och en ensam blixt är allt jag hört och sett  och det var någon gång i början av augusti. Eller så uppslukas åskan av stadens eget muller, av bilarnas oväsen eller på grund av att jag spelar Black Sabbath och Genesis på tok för högt. Minns så tydligt åskovädren i min barndom, när den drog fram över bergen och när blixtarna lyste upp det dunkla ljus som lagt sig över Baklandet. En skrap blixt … ett tusen, två tusen … sedan den skarpa, höga smällen när blixten slog ner, gång på gång. Jag var som barn fascinerad av åskan och brukade smita ut och sätta mig på farstubron och studera blixtarna och försöka räkna ut var exakt åskan slog ner. Det var alltid så mycket längre bort än vad det verkade och lät. Ibland fick jag följa med pappa för att kolla var den slagit ner. Minns så tydligt en av dessa platser. Det var uppe på en myr och i den fanns tre djupa fåror, en meter djupa, ett par meter breda –  ett hundratal meter långa. Fårorna ledde fram till en stor tall, vars övre halva var totalt pulvriserad, bortsprängd. ”Vilken jävla smäll”, sa pappa och tog av sig kepsen och kliade sig i sitt röda, lockiga hår.

åska

Tant Hanna bodde i Arvträsk och brukade promenera till Baklandet, en sträcka på tre kilometer, för att lägga pussel med mina småsystrar. Jag hade inte ro att sysselsätta mig med något så långtråkigt som att få tusen små pusselbitar att passa ihop. Men det älskade tant Hanna. ”Men hur ska vi få ihop det där berget … å den där sjön”, brukade hon säga och vrida på kartongen där bilden på pusslet var avbildad. Tant Hanna var livrädd för åskan; hon var sjukligt rädd för det blixtrande och mullrande fenomentet uppe i skyn. Hon brukade slå en signal innan hon gav sig iväg, och började då åskan att mullra så fick pappa ta bilen och hämta henne. Då kunde hon sitta hopkurad vid dikeskanten med armarna över huvudet, skrikande. En gång small det till när hon bara hade ett par hundra meter kvar till vår gård. Då skrek hon till och sprang runt på stället med flaxande armar, för att vid nästa smäll kasta sig raklång i det vattenfyllda diket. Väl inne kröp hon under morsan och farsans säng och blev kvar därunder i en dryg timme, tills åskan gav med sig. Först då kunde hon börja lägga pusslet.

Rädslan kan förvandla oss. Rädslan kan fånga oss och styra vårt beteende, försätta oss i ett ständig kamp/flykttillstånd. När känslorna styr oss, så blir det lång väg till förnuftet. Så är det – känslorna skiter väl i förnuftet. Minns än tant Hannas stirriga blick, kritvita ansikte och hur omöjligt det var att övertyga henne om att inget skulle hända. För henne var det en kamp på liv och död.

Ska försöka ta mig ner på stan och smaka på all god mat som serveras/säljs på Rådhustorget. Testade i går att cykla och det gick som smort. Vad gäller balansen så verkar jag var återställd. Det som håller mig tillbaka är tröttheten. Får fortsätta att träna på tålamodet.

För övrigt är jag så dödligt trött på människor som ständigt skriver om historien för att det ska passa deras sanning; för att de på så sätt ska slippa sopa rent utanför sin egen dörr. De må vinna tillfälliga segrar, men själva kriget förlorar de.