Julaftonen rullade iväg rätt så fort. Firade den ensam – och det gick bra. Inga större problem, men någon riktig julstämning ville aldrig infinna sig. Julen är skapad för att firas i flock och trots de friktioner det kan uppstå, så är det tänkt att vi ska tränga in oss i små stugor med trånga rum för att rå om varandra. Just detta med att tränga ihop mig tillsammans med stora flockar har av någon anledning inte varit min grej. Men det har sina förklaringar ,,, men det tar vi en annan gång. Behöver utrymme, tillgång till luft.

Så jag har jobbat många jular under de år jag verkade som sjuksköterska. Två jular jobbade jag på Mo i Rana sykehus i Norge, båda gånger under i mitten av 80-talet. På den tiden hade de glada norrmännen en lite annan syn på hur gamla, sjuka människor skulle piggas upp under storhelgerna. Blev därför en aning paff när avdelningsföreståndaren om julaftonskvällen utsåg mig till bartender. Jag förseddes med en röd tomteluva för att lite färg på en annars rätt så blek och helt vitklädd sykepleijer från Sverige. ”Ja, ser du da ikke ser ut som julenissen, men du er også svensk. Men det er bra nok, det blir ikke bedre.” Så sa den barska avdelningsföreståndaren. Det var en serveringsvagn fullpackad med mängder av fina, dyra sorter av whisky (Glenfidish, Chivas Regal),  Cognac av olika de slag (Grönstedts VO), där fanns gin och vodka av finaste slag och där fanns även en uppsjö av olika likörer (Baileys, Cointreau, Galliano). I en kylväska på vagens underplan fanns norsk pils och is i fall någon ville ha sin sprit kyld. Ja, sedan hade jag naturligtvis med mig en hel del fina viner, röda, vita.

Norsk sjukhusmodell av barvagn, typ.

Det var en märklig upplevelse att gå runt med denna ”minipub” – särskilt när jag följde tätt efter sköterskan som styrde på pillervagnen och delade ut medicinerna mot hjärtvikt och allehanda allvarliga fel som patienterna led av. Men när patienterna hörde skramlet från ”spritvagnen” så reste sig halvt döende och förlamade upp ur sina sängen och tindrade med ögonen. De flesta nöjde sig med ett glas vin eller en pils och en avec till kaffet. Men där fanns några som skulle ha en skvätt av allt. På en av gubbarnas bord ställde jag fram ett femton välfyllda glas. Eftersom jag även skulle jobba påföljande natt, fruktade jag det värsta. Men inget hände. Jo, förutom att det hördes julsånger och skratt från sjuksalarna och att samtliga sov som stockar den natten. Så gjorde de i Norge på 80-talet.

Jag har även jobbat några jular i Arvidsjaur, Skellefteå och i Lycksele. Då var det inte fråga om att gå runt om julaftonen med en vagn fylld med dyr whisky. Fast en julafton när jag jobbade på geriatriken i Lycksele körde jag ”Norgetricket”. I ett låst skåp inne på sköterskeexpeditionen fanns en hel drös med flaskor som samlat damm. På flaskorna satt remsor med ägarnas namn – och flera av dem hade avlidit för många år sedan. Äsch, tänkte jag och drog dit en vagn och ställde upp flaskorna på den, det blev en ansenlig mängd. Dock ljusår från drickesvagnen i Mo i Rana. Visste att detta var förenat med vissa risker i den frikyrkliga och nyktra staden Lycksele, men jag kände mig upprorisk. Någon hade ju gömt spriten för de gamla. Elakt gjort, tyckte jag då. Snart sjöng och skrattade gamlingarna kring julbordet, några berättade sedelärande anekdoter, någon drog fräckisar. och en äldre man kysste en rynkig gumma mitt på munnen. Långt senare stötte jag ihop med en undersköterska som jobbat den julen. Hon berättade att det fortfarande talades om den julaftonen – som en av de bästa och roligaste jularna någonsin på geriatriken.

De största orsaken till att jag jobbat så många jular är att man kan på kort tid kan tjäna ihop en ansenlig mängd pengar, särskilt om man ger sig av västerut, mot Norge. Skulle väl behöva göra det igen, inte minst för att fylla på i min rätt så tomma kassakista, men jag orkar nog inte längre med allt spring, all stress. Ja, om jag nu inte skulle få vara bartender i Mo i Rana …

En dusch, klippa bort näshåren, klippa naglarna. Om fem timmar kommer den första gästen, några timmar senare, vid middagstid, dyker nästa gäst upp. Idag känner jag faktiskt av julstämningen, men så är också min flock på väg till Pig Hill, den jag numera tillhör. I går var jag ensam och ett byte för vargarna. Men inte idag.

För övrigt säger jag: Tänd ett ljus och skingra mörkret. Tänd ett ljus för dem vi ska minnas, tänd ett ljus för de som väntar och oroar sig. Tänd ett ljus för de ensamma.