Våga ta hjälp

Vaknar till en gråkall dag. I inlandet ska det visst falla snö. Det är en segdragen vår som ännu inte vill släppa in värmen. I dag ska jag besöka NUS för en röntgen av min onda axel. Har dock väntat så länge på undersökningen att värken klingat av och rörligheten återvänt. Men det kan vara bra med en bild av leden för att utesluta artros.

Har jobbat intensivt med två krönikor till Lokaltidningen. Det tar tid att skriva rätt, samtidigt som jag med åren blivit mer noggrann. Förr om åren var jag mer impulsiv och släppte ifrån mig texterna på tok för tidigt. Snabb i tanken i kombination med en släng av dyslexi kunde ofta skymma innehållet. Detta är nog en av förklaringarna till förlagens refuseringar under 80-talet. Jag släppte helt sonika ifrån mig korrekturen på tok för tidigt. Drygt tio olika manus till tre romaner fick jag i retur. Sedan fick jag vänta till 1999 innan jag debuterade med ”Svin föder svin” på Ord&visor förlag. Jag fick sedan vänta till 2003 innan jag fick förklaringen till min otålighet och impulsivitet. Det var då jag fick diagnosen ADHD.

Nu har jag en förläggare (Göran Lundin) som bromsar och tvingar mig till ständiga omtag och som låter ett flertal lektörer läsa mina texter. Jag kan nog stolt säga att det numera inte finns många grammatiska fel i mina romaner. Men i början var det svårt att svälja stoltheten. Jag gillade inte att någon skulle peta i mina texter. Inser numera att jag behöver hjälp. Det är klart att det finns ett och annat stavfel i en text som omfattar drygt 300 sidor. När det gäller min kommande roman, ”Män som spelar schack”, så har det lagts ner mer arbete på texten än någonsin. Men så är det också min viktigaste roman.

läsare

Vet ju inte. Kanske är det den sista roman jag skriver. Det börjar ju bli livsfarligt att ge sig in i ett romanprojekt. Veckan efter jag skickat in slutkorrekturet till ”Spring Kent, spring!” (2015) drabbades jag av en stroke och höll på att dö på golvet i vardagsrummet. I slutskedet av ”Män som spelar schack” började jag förra hösten att falla och slå mig och fick samtidigt fruktansvärda muskel- och ledsmärtor. Förlorade balansen och fick svårt att ta mig nerför trapporna. I februari fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Vad händer om jag påbörjar en ny roman? Drabbas jag av sotdöden, lepra, blindhet, eller faller jag helt sonika stendöd över tangentbordet?

För övrigt är det aldrig fel att då och då ta ett steg tillbaka för att se klarare. Redan Gud fader tog ju ledigt på den sjunde dagen.