Fakta och fiktion

Fullt i mina tre rum. Ulf Isenborg ligger i TV-rummet och snarkar på en uppblåsbar säng (liknar mer en flotte), medan Lena sussar sött i mitt sovrum. Har landat efter boksläppet. Under gårdagen var kroppen stel och öm; ryggen värkte och händerna skakade. Åkte upp till Ersboda för att köpa en svart skjorta, men varenda en av de jag provade var ett par nummer för små. Måste kanske besöka en sportbutik och köpa ett tält …

Boksläppet på Pilgatan den 5/9 2019. Fullsatt.

Nästa torsdag bär det av till Lycksele. Där brukar brukar det ju alltid komma mycket folk. Men så är det ju också min hemstad och som geografiskt ligger 3-4 mil från Baklandet där fem av mina romaner utspelar sig.

Kände under framträdandet i torsdags, att jag blivit bättre på den muntlig berättarkonsten. Lärde mig en hel del av Linda Marklund (Burträsk) när vi var ute på turné med våra två berättarföreställningar under åren 2015-2017. Precis som när man skriver en roman, så måste en muntlig berättelse ha en dramaturgisk plan; en resa från A till B, en stegrande spänning och en knorr på slutet. Man lär sig alltid nåt nytt – även på äldre dar.

Har fått alltmer fakta om Ester Nilsson; känd i som Ester Duva. Men fakta i sig berättar ju inte alltid vad som faktiskt hände, vilket gör att jag måste ikläda mig den fiktiva rollen. Vad är mest logiskt? Vilka personer kan ha varit inblandade i händelseförloppet? Hur hårt vågar jag driva mina spekulationer utan göra åverkan på hela storyn? Inte lätt. Dessutom – det som var tänkt bli en kortroman på ca 150 sidor har redan blivit 250 sidor. Men sedan ska jag sätta mig ner och stryka. Dock kvarstår faktum: Någon kortroman lär det inte bli.

Men i första hand är det ”Män som spelar schack” som gäller i höst. Åtta föreställningar kvar. Men det ska gå.

En man som försöker spela schack. Ante på boksläppet.

För övrigt tycks allt som jag lyckas fånga i handen, snabbt ta formen av en flykt.